Igår bröt jag min första tävling någonsin. Efter 26km valde jag att springa in på Lidingövallen istället för att fortsätta ytterligare 24km. Det var ett lätt beslut, trots att jag med största säkerhet hade kunnat ta mig i mål.
Dagen började med stor stress. Min plan var att ta 7:10-tåget till Stockholm, vilket skulle ge mig 28 minuter för uthämtning av nummerlapp och övriga förberedelser inför loppet. Lite tajt kan tyckas, men alternativet var att ta Upptåget 5:43 vilket inte kändes lockande.
På Uppsala C ser jag att tåget är försenat och att jag kommer att missa tunnelbanan och därmed också starten. Lätt panik med andra ord. Som tur är hade min kompis Fredrik från Malmö också tänkt att springa loppet och skickade kvällen ett mejl om att skulle kunna hämta mig på stationen. Jag hade inte kunnat svara eftersom jag var på disputationsfest (inte en hel optimal uppladdning).
Jag ringde upp och trots att Fredrik tyckte att det skulle bli lite tajt så beslutade han sig för att hämta upp mig. På tåget träffade jag även Bertil, en av landets mest rutinerade ultralöpare, som jag sprungit med några gånger tidigare. Han hade så klart samma problem som mig så jag erbjöd honom en plats i Fredriks bil vilket tacksamt accepterades.
Väl på Lidingövallen gick förberedelserna smärtfritt, men tyvärr tappade jag bort Fredrik precis innan starten. Klockan nio går startskottet och loppet är igång. Efter någon kilometer har Fredrik sprungit ikapp mig och saktar in vid min sida. Kroppen känns tung i början, första milen känns inte bra. Vi håller ett lagom tempo men ändå känns det som att belastningen på ben och fötter är lite för stor. Sällskapet med Fredrik håller uppe motivationen.
Efter någon mil blir det lite lättare, men istället får jag oväntat krampkänningar efter kontrollen vid 15km. Krampen kommer sedan tillbaka efter varje kontroll och när vi närmar oss 25km kommer den även då och då mellan kontrollerna. Jag kan fortfarande hantera den, men det är väldigt långt kvar. Jag känner också som väntat av mina knän, det är inte så mycket värre än vanligt, men jag tog en Ipren efter 12km och så brukar de bli värre ju längre jag springer.
Krampen, knäna och den långa sträckan som är kvar gör att motivationen börjar tryta. Ibland går det halvannan kilometer utan att jag känner av krampen och då känner jag lite tillförsikt eftersom kroppen piggnat till lite. Men så kommer krampen igen. Jag börjar mer och mer ställa in mig att bryta, det är inte roligt att springa 35km med en kramp som kommer att bli allt värre. Dessutom är jag orolig för knäna. Samtidigt börjar kännas bra under de perioden då krampen är borta.
Kramphuggen precis innan Lidingövallen fäller avgörandet. Jag viker av för att bryta medan Fredrik fortsätter själv ut på sista halvan. Jag är så säker som jag kan vara på att jag ändå kunde ha tagit mig runt, men det hade inte varit kul. Motivationen saknades. Förra året hade jag fokuserat på loppet hela våren, i år var det väldigt mycket annat som krävde både mitt fokus och tid. Det var helt enkelt inte lika kul i år och då var jag inte beredd att plåga mig så mycket som det skulle krävas.
(Fast i den officiella resultatlistan står jag som tolva efter en arrangörsmiss).
Foto på mig och Fredrik är taget av Linda Persson (http://bit.ly/bX2pEO).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar