Vätterrundan 2010

Igår var det dags för den numera årliga cykling runt Vättern. Jag hade bara lyckats samla ihop cirka 65 mil i cykelsadeln men såg ändå fram mot rundan med tillförsikt. Jag och Åsa skulle cykla i en organiserad sub12-klunga med cyklister från cykelklubben.se. Eftersom vi cyklat med de flesta under ett träningsläger i slutet av maj visste vi att de både var riktigt trevliga och kompetenta cyklister. Totalt var det fjorton personer i gruppen, ett alldeles lagom antal.

Vädret var både bra och dåligt, det regnade en hel del även i år men vinden och temperaturen var inte så mycket att klaga på. Visst blev det lite kallt på stoppen men det var inte alls som förra året. För första gången vardet motvind/sidvind ned till Jönköping, men det betydde också att vi hade en skön medvind hela vägen upp längs sjön.

Eftersom vi kom in i gruppen ganska sent hade vi inte anmält oss tillsammans med de övriga i gruppen vilket fick till följd av vi startade åttta minuter innan de andra. Strax efter Vadstena och en knapp timme kom de andra äntligen ifatt, det kändes riktigt frustrerande att tvinga sig till att cykla riktigt långsamt. Klungan fungerade från första stund riktigt, riktigt bra. Inga tendenser till dragspel och signaleringen fungerade oklanderligt loppet igenom.

Efter drygt sex mil inträffade det som inte får hända - en stor klungkrasch. Jag vet inte vad som hände även om jag var den som var allra närmast. Plötsligt hör jag något som låter som en hackande kedja och jag ser hur Petri som cyklar bredvid mig liksom vinglar till och får sladd. Han försvinner snabbt bakåt och jag hör det hemska ljudet av en klungkrasch när de som cyklar bakom honom inte hinner veja. Jag bromsar försiktigt in och när jag vänder mig om och tittar bakåt är det cyklister överallt. Jag, och flera andra hade tidigare reflekterat över att vi inte såg de vanliga jätteklungorna som alltid bildas på väg ner till Gränna. Nu fick vi svaret, det fanns visst en jätteklunga men det var vi som ledde den. Bakom oss låg kanske hundratal cyklister som hade cyklat rakt in i kraschen.

Förutom Petri vurpade minst två till i vår klunga rejält. Dessutom var det säkert fem-tio andra cyklister som också gick i backen. Först verkade det som att alla hade klarat sig bra. Johan hade slagit både knä och armbåge hårt i asfalten men verkade ändå inte ha fått några skador (förutom en trasig sadelväska). Tero hade åkt över styret på sin cykel men på något sätt lyckades lossa fötterna från pedalerna och hoppa över styret istället för att trilla handlöst. När högen av cyklar och cyklister börjar trasslas ut ser jag hur Petri sitter i dikeskanten omgiven av några i vår grupp. Han har mycket ont i sin ena hand, troligen är handleden eller tummen bruten. Dessutom fick huvudet en rejäl smäll och utan hjälm hade det nog gått riktigt illa. Efter en stund säger han att det inte finns något för oss att göra och ber oss att cykla iväg. Han tycker att han lika gärna kan lika gärna vänta in en passerade funktionärsbil ensam. Vi lämnar honom och cyklar vidare men stämningen är dyster ett bra tag framöver. Efter målgången får jag höra att fått åka till handkirurgen i Linköping, men det är det enda som jag vet.

Vi gör vårt första depåstopp i Gränna och fortsätter sedan ned mot Jönköping. Vi håller vår beräknade snitthastighet men skulle troligen kunna cykla lite fortare om det inte varit mot- och sidvind. Vi passerar depån i Jönköping, som i år ligger på en industritomt eftersom Elmia redan var bokat. När vi vänder norrut får vi vinden i ryggen och hastigheten höjs märkbart.

När vi kommer till Fagerhult är det en decimerad skara cyklister som rullar in för sitt andra stopp - flera cyklister har tvingats släppa och vi är nu bara nio personer kvar av den ursprungliga gruppen (samtidigt har vi bjudit in en kanadensare till gruppen så vi är tio totalt). Jag är också ganska sliten och lite less, den sista biten har varit seg och det är fortfarande riktigt långt kvar. Depåstoppet får mig att piggna till lite cyklingen blir rolig igen. Och konstigt vore väl annat, det går riktigt snabbt norrut och gruppen fungerar perfekt.

Precis efter Hjo måste jag göra ett nödstopp eftersom något verkar ha fastnat i mitt framdäck. Med fasa ser jag hur en bit ståltråd sitter i däcket. Jag plockar bort biten och lättnaden är stor när jag inser att jag klart mig från punktering. Vi gör vårt sista depåstopp i Boviken där jag också stöter ihop med Martin från min gymnasieklass. Från Boviken går det lätt, det är bara sju mil kvar och jag anar att vi har något stort på gång.

Vårt mål är att cykla på under tolv timmar. Jag räknar på olika sluttider och kommer alltid fram till samma svar - vi har en god chans att cykla på mindre än elva timmar. Jag som hade varit riktigt nöjd med en tid nedåt 11:30.... När vi passerar Hammarsundet med fyra mil kvar är jag säker på att de andra i gruppen kommer att klara sig under elva timmar, men eftersom jag och Åsa måste lägga till åtta minuter är det lite tveksamt om vi också kommer att fixa det. Vi oroar oss lite för den förväntade motvinden när vi vänder söderut.

Hastigheten sänks dock knappt alls och när vi når fram till Medevi står det klart att även jag och Åsa kommer att ta oss imål på mindre än ela timmar. Vägen in mot Motala är riktigt, riktigt skön. Jag är piggare än jag varit under någon av mina tidigare rundor och allt känns bara underbart. Vi flyger fram och de två sista milen avverkas snabbt. Tillsammans rullar vi i mål på tiden 10:35/10:43.

Stort tack till alla i gruppen! Vi gjorde det här tillsammans!

Mitt lopp i siffror finns här.

(Bild via Camilla på cykelklubben).