Sedan en knapp månad arbetar jag som många vet vid Kungliga Biblioteket (KB) som produktionsutvecklare vid Enheten för digital produktion. KB är Sveriges nationalbibliotek och allt som trycks i landet ska enligt skickas till KB. Genom åren har det blivit en del material och under biblioteket finns motsvarande två Hötorgsskrapor fyllda med böcker och annat material. Lite förenklat kan man säga att min enhets uppgift är att digitalisera allt i samlingarna för att göra det mer tillgängligt och för att bevara det som är i dåligt skick (det är naturligtvis omöjligt att genomföra inom rimlig tid men det måste vara målet). Min uppgift är att förbättra förbättra våra produktionsflöden så att vi kan digitalisera större mängder material med allt mindre insatser. Jobbet är utmanande och omväxlande, jag jobbar både med hårdvara och mjukvara och med både teori och praktik. Ett projekt är att med bildanalys finna pärmarna på en bok så att vi kan beskära bilden automatiskt utan att någon manuellt behöver mäta upp storleken på varje objekt. Ett annat projekt är att bygga ett kluster av våra mac:ar för att automatisera efterbehandlingen av våra bilder och för att effektivt kunna kontrollera kvalitén på bilder som kommer från externa leverantörer.
Fotot i posten är taget en kväll från min hotellbalkong i Atlanta.
lördag 31 oktober 2009
Kungl. Biblioteket
lördag 17 oktober 2009
I think I mean it this time
Det här är ett foto på Khas Mahl, kejsarens priviata palats inuti det Röda Fortet i Delhi. Röda fortet är ett av Indiens många världsarv och byggdes av mugalerna på 1600-talet. Tyvärr var hela fortet slitet, precis som många andra av Indiens gamla byggnader.
torsdag 15 oktober 2009
Dag 2: Två videos
Här kommer två korta filmsnuttar från dag två. Den första är tagen ovanför Marrhi (som syns nedanför) innan vi korsat passet Rohtang La. Den andra visar dalen efter Rohtang La, flera av bergen i bakgrunden är över 6000 meter höga.
onsdag 14 oktober 2009
Dag 1: Två videos
Två videos från första dagens cykeln. Den första är dagen en bit nedanför Marrhi och den andra visar utsikten uppifrån Marrhi.
söndag 11 oktober 2009
Dag 2: Marrhi till Sissu över Rohtang La
Trots en tuff första dag så sover vi dåligt i Marrhi. Det är kallt och vi hör hur råttorna springer omkring inuti väggar och framåt morgonen börjar en av polackerna kräkas i rummet bredvid. När så klockan ringer 5:40 har ingen av oss lyckats sova mer än något enstaka timme. Det är fortfarande mörkt ute och vi börjar huttrandes plocka ihop vår utrustning i rummet. Idag ska vi cykla över det första bergspasset - Rohtang La med en höjd på 3980 meter. Inte jättehögt med tanke på vad som väntar längre fram men ändå ungefär 1000 meter högre än jag någonsin varit innan resan (Catharina har varit uppe på 4300 meter så för henne är det fortfarande en bit kvar till ett nytt rekord). Rohtang La betyder "likhögspasset" och det är inget nonsensnamn. Passet är samtidigt det lägsta passet mellan Manali och Leh och det mest förädiska. Rohtang La är officiellt öppet bara fyra månader om året, den övriga tiden är det täckt av snö. Det oberäkneliga vädret i början och slutet av säsongen har många gånger överraskat såväl turister som erfarna yrkeschafförer med tragiska konsekvenser.
Vi ser hur det börjar ljusna och går ut för att se på soluppgången. Bergen bakom Marrhi verkligen lyser när solens första strålar träffar dem. Långt nedanför dem börjar Marrhi långsamt vakna till liv. Trots alla slitna skjul och tält är det riktigt vackert och pittoreskt. Vi fotograferar och beger oss sedan till en Dhaba för den obligatoriska frukosten med chapati (smaklöst pitabröd), omelett och chaithé. När vi är tillbaka har polackerna vaknat och vi förbereder oss tillsammans för dagens prövningar.
När vi en stund senare lämnar Marrhi ser vi en lång stillastående kö av lastbilar en liten bit upp på bergsidan. Oroväckande. Vägen är riktigt dålig, asfalten är obefintlig och det är ordentligt stenigt och gropigt. Vi cyklar på och efter ungefär trettio minuter och hundra höjdmeter närmar vi oss raden av stillastående lastbilar. De senaste dagarnas regn har förvandlat gruset till lera och många lastbilar har riktigt svårt att ta sig upp mot passet. Vägen är smal och det är omöjligt för oss att cykla om lastbilarna. Istället får försöka skjuta cyklarna genom lervallarna som byggts upp på sidorna av vägen. Ibland är det så smalt och brant på utsidan att vi istället tvingas gå på insidan av serpentinerna. Ett mindre problem kan tyckas, men det är lika trångt på insidan och ofta får vi lyfta cyklarna och packningen över partier med stora stenblock. Trots att vi anstränger oss hårdare än någon gång tidigare under cyklingen kommer vi inte ens 500 meter under den följande halvtimmen. Plötsligt ser vi en veritabel lersjö framför oss, leran hittills har varit jobbig för fordonen men det är sjön som är deras stora problem. Ett och ett försöker de köra igenom lersjön, några lyckas och andra fastnar. En man försöker till fots ta sig över sjön men trampar lite fel och förlorar sin ena sko när leran suger tag i den. Som tur är kan vi relativt lätt ta oss igenom området även om det resulterar i att jag är brun och våt upp till anklarna.
Efter lersjön är kön borta och vi kan åter börja cykla. Vi är lite oroliga för att vi bränt för mycket krut genom att knuffa och bära cyklarna genom kön och funderar på om det inte hade varit bättre att vänta och se om kön istället lösts upp. En stund och ett par sepentiner senare tittar vi nedåt och vi ser att det fortfarande är en lång kö vid lersjön. Det känns skönt att veta att vi inte slösade med våra krafter i onödan.
Vi fortsätter långsamt mot passet. Vägen är konstant dåligt, antingen saknas asfalt helt eller så är det så mycket hål i den att ändå är som att cykla på en dålig grusväg. Stigningen skulle vara tuff även under goda förhållanden så den dåliga vägen gör det riktigt jobbigt. Samtidigt som molnen tilltar på himlen så närmare vi oss sakta passet, serpentin för serpentin. Efter att ha cyklat i drygt 3:30h ser vi hur bergsidans sluttning avtar och hur marken liksom öppnar upp sig. Vi förstår att det bara ett par hundra meter kvar till toppen.
"Surely the gods live here, this is no place men" skrev Kipling när han år 1900 beskrev Rohtang La i novellen Kim. Vi har svårt att hålla med. Framför oss ser vi en stor öppen yta fylld med grus och singel. Det är vägarbetare överallt men det är ändå väldigt svårt att förstå vad det är som de försöker åsadkomma. Molnen har tätnat och sveper in passet i en grå dimma. Sikten är bara ett par hundra meter och till råga på allt börjar vi känna enstaka regnstänk. Den utlovade snön lyser med sin frånvaro. Vi är ordentligt trötta och beger oss till en av dhaborna för en välhövlig lunch. Medan vi äter den vanliga linsgrytan ser vi hur en indier i dhaban bredvid roar sig med att kasta sten på några hundar.
Det är dimmigt, fuktigt och rått när vi ger oss iväg, men som tur är verkar risken för regn ha minskat en aning. Grusplanen där vi ätit är inte det riktiga passet, utan vi har fortfarande någon kilometer kvar. Ett par hundra meter innan passet är man i färd med att sprida ut knytnävstora stenar över hela vägen. Lastbilar har tömt flak efter flak med sten på vägen och en vägskrapa plogar ut dem i ett jämn lager. Våra hjul skär ned mellan stenarna och vi tvingas åter knuffa cyklarna framför oss. Plötsligt är försvinner stenarna och ersätts med helt nylagd asfalt! Vi är snabbt framme vid toppen av passet som är täckt med böneflaggor. Tyvärr är sikten både framåt och bakåt begränsad av bergssidorna.
Efter några snabba kort på böneflaggorna böjar vi rulla nedåt på den perfekta asfalten. Vi hinner inte många hundra meter innan vi får förklaringen till den fina vägen - framför oss ser vi asfaltsläggarna och därmed också slutet på asfalten för den här gången. Det roliga varade inte ens i en hel kilometer... När vi sedan lyfter blicken från asfaltsläggarna och ser ut över omgivningarna tappar vi andan och glömmer omedelbart bort den dåliga vägen.
Framför oss ligger en djup dalgång där floden Chandra flyter fram. På andra sidan dalgången reser sig den del av Himalaya som kallas för Great Himalaya. Vi befinner oss i dess västra utlöpare och om man följer dalgångarna österut hamnar man så småningom vid Mount Everest. Rakt framför oss ser vi den vackra snöklädda toppen Sara Pahar med en höjd på 5622 meter. Snett bakom Sara Pahar skymtar vi i molnluckorna den ännu högre toppen Ashagiri som når upp till 6100 meter. När vi på kvällen försöker räkna topparna i närområdet med hjälp av kartan så ger vi upp när vi hittat en bit över sextio stycken med en höjd över 5000 meter.
Landskapet är otroligt vackert och dramatiskt. Vi är åttahundra höjdmeter över Chandra men fågelvägen är avståndet inte ens tre kilometer. På andra sidan floden reser sig topparna tre kilometer på en sträcka av inte ens tio kilometer. Det är bara siffror och inga siffror eller fotografier kan beskriva det som ligger framför oss. Jag känner ett lyckorus inom mig, jag är så fantastiskt glad över att få vara här, just nu, just idag. Jag har planerat och drömt om det här äventyret så länge och nu har det äntligen blivit verklighet! Jag är i Himalaya, på riktigt och på min cykel! Jag lever min dröm. Det är en av de bästa stunderna i mitt liv.
Vi tar oss sakta ned mot Chandra, både för att vi njuter av naturen och för att vägen är så dålig att det nästan inte går att cykla fortare nedför än uppför. På väg upp mot Rohtang La trodde vi att vägen inte kunde bli sämre. Vi hade fel. Vägbanan på andra sidan passet är ojämnare, hålen är djupare och stenarna är fler och större. Mina armar domnar bort av alla skakningar och vibrationer - eftersom det bär nedför kan jag inte för en sekund slappna av utan jag behöver hela tiden hålla ett fast grepp om bromsarna. Med nöd och näppe lyckas vi hålla en medelhastighet på 10 km/h under nedfärden till Chandra, en nedfärd som innehåller 850 förlorade höjdmeter på en sträcka av 19km. Ungefär halvvägs ned till Chandra börjar vi fundera på om vi verkligen kommer att hinna fram till staden Keylong som är dagens slutmål. Från Chandra är det ytterligare 50km till Keylong och även om staden ligger ungefär på samma höjd som floden så är det ändå ett antal hundra höjdmeter som måste avverkas.
Vid Chandras södra sida ligger den slitna byn Khoksar. Vi ser att polackerna tagit en paus vid den enda dhaban och vi bestämmer oss för att göra dem sällskap. De tror också att det är omöjligt att hinna fram till Keylong innan mörkret faller och är inställda på att övernatta i Sissu där det enda hotellet innan Keylong ligger. Vi har funderat i samma banor och samtalet med polackerna får oss att definitivt bestämma oss för Sissu. Polackerna ger sig iväg mot Sissu samtidigt som några indier på motorcyklar sätter sig bredvid oss på dhaban. Indierna berättar att de är på väg åt samma håll som oss men att att ett stenras knappt fem kilometer efter Khoksar spärrar vägen. Man beräknar att det ska ta halvannan timme innan vägen åter är farbar så det är ingen idé för oss att lämna dhaban ännu. Dessutom har det precis börjat att regna. Vi pratar en stund med indierna som är riktigt trevliga - vi får t o m låna en mobiltelefon för att skicka sms när våra egna telefoner inte vill koppla upp sig mot mobilnätet. En stund senare sätter sig två andra indier mellan oss och indierna på motorcykel. Vi börjar bli vana att bli uttittade, det händer oss nästan hela tiden men den här gången är det annorlunda. De nya indierna ser ut som tvättäkta talibaner och de pratar knappt med varandra. Istället stirrar de på oss med en obehaglig och fientlig blick, inte med den vanliga nyfikna eller den gubbsjuka blicken som Catharina ofta råkar ut för. De bara sitter där, utan att röra sig och utan att prata. Stirrandes. Det känns riktigt obehagligt och en smula osäkert. Eftersom det fortfarande regnar vill vi helst inte lämna dhaban, vägen är ju dessutom med stor sannolikhet fortfarande är blockerad. Som tur är sitter de motorcykelburna indierna fortfarande kvar i dhaban. Vi ser att en av dem verkar förstå vad vi känner men när de andra i hans sällskap vill lämna Khoksar börjar de göra sig i ordning för avfärd. Vi plockar också ihop våra saker, trots att det fortfarande regnar en aning. Vi skyndar oss så mycket som vi kan men ligger ändå efter indierna som verkar vara redo att åka iväg vilken sekund som helst. Indiern som lagt märke till stirrandet ser också att vi inte är redo att cykla riktigt ännu. Han drar då ned på hastigheten i sina förberedelser för att vi ska kunna lämna dhaban samtidigt så att vi ska slippa bli ensamma med de stirrande talibanerna/indierna. Några minuter senare lämnar vi gemensamt dhaban och sätter kurs mot Sissu. Det var en obehaglig timme men också den enda timmen under hela resan då vi kände oss otrygga.
Regnet slutar nästan med en gång efter att vi lämnat Khoksar. Vägen nere i dalen är fin och vi kommer snabbt fram en lång kö av fordon. Stenraset är ännu inte färdigröjt. Vi stöter på polackerna som ångrar att de lämnade Khoksar så snabbt eftersom de blev fångade ute i det kalla regnet. Som tur var kunde de efter ett tag ta skydd i en buss. Jag och Catharina tar oss fram till stenraset för att se hur röjningen framskrider. Det är en hel del sten som fortfarande måste bort innan vägen åter kan öppnas. Vi skulle troligen kunna leda våra cyklar förbi raset men traktorn som sköter röjningen gör ingen antydning till att låta oss passera innan vägen är helt röjd. Det bildas snabbt en mindre folksamling runt våra cyklar och under resten av röjningen blir jag överöst med en mängd frågor om våra cyklar och våra planer. En indier pekar på den blå slangen för mitt vätskesystem och frågar "oxygen?". Jag har svårt att hålla mig för skratt men lyckas ändå någorlunda allvarlig förklara att det är vatten och inte syre i ryggsäcken. Plötsligt hör jag en röst säga "vad trevligt att stöta på några landsmän". Det är en svensk kille som på motorcykel är på väg till Leh!
Röjningen är nästan klar och vi ställer oss så nära traktorn som vi vågar. Endast ett fordon i taget kan passera och om vi inte är först över kommer vi att tvingas vänta till sist. Störst går först gäller ju som alltid och vi är definitivt minst. Traktorn börjar dra sig tillbaka och vi skyndar oss över den nyröjda vägen. Stenraset visar sig ha varit större än vi trott, vägen har varit täckt av sten under åtminstone femtio meter. Bakom oss tutar bilar och bussar på oss men vi ignorerar dem och fortsätter att skjuta cyklarna genom rasmassorna.
Sträckan efter stenraset bjuder på den bästa cyklingen sedan vi lämnade Manali. Asfalten är perfekt, vägen är bred och omgivningarna underbara. Dessutom är det nedförsbacke eller platt, uppförsbackarna lyser nästan helt med sin frånvaro. Vi passerar genom små byar och på sidorna av dalgången ser vi mängder av terassodlingar. Redan efter en halvtimme är vi framme i utkanten av Sissu. På andra sidan floden ser vi hela cyklingens vackraste vattenfall. Ur en liten sidodal kastar sig en å utför en lodrät bergsida, ungefär som Bridalveil Fall i Yosemite.
Vi letar oss fram till hotellet som visar sig har riktigt fina rum. Vi bestämmer oss för att betala 30 kronor extra för ett lyxrum och får ett stort panoramafönster mot vattenfallet och bergen på andra sidan dalen. Vi är nere på 3080 meter och den allra närmaste toppen är precis 3000 meter högre. Topparna är så höga och så nära att det inte går att få både dem och floden på samma foto. Otroligt mäktigt och vackert.
Dagen är nästan slut och skymningen kommer snabbt. Vi packar upp våra saker och går sedan ned till hotellets lilla resturang för att äta en välförtjänt middag. I resturangen hittar vi inte bara polackerna utan även Steve, engelsmannen som vi träffade igår på vägen upp till Marrhi. Han har cyklat hela sträckan Manali-Sissu i ett svep. Otroligt imponerande men han är också riktigt trött. Efter en lammcurry där lamm visar sig vara liktydigt med lammben och inte lammkött känner vi att det är dags att dra sig tillbaka. Dagen har varit fantastisk och bjudit på allt från eufori och otrolig natur till rädsla, regn och svärande över dåliga vägar. Om jag kan få tio-tjugo sådana här dagar till i mitt liv så kommer jag att dö riktigt nöjd.
(Klicka på stats för data om cyklingen).
Vi ser hur det börjar ljusna och går ut för att se på soluppgången. Bergen bakom Marrhi verkligen lyser när solens första strålar träffar dem. Långt nedanför dem börjar Marrhi långsamt vakna till liv. Trots alla slitna skjul och tält är det riktigt vackert och pittoreskt. Vi fotograferar och beger oss sedan till en Dhaba för den obligatoriska frukosten med chapati (smaklöst pitabröd), omelett och chaithé. När vi är tillbaka har polackerna vaknat och vi förbereder oss tillsammans för dagens prövningar.
När vi en stund senare lämnar Marrhi ser vi en lång stillastående kö av lastbilar en liten bit upp på bergsidan. Oroväckande. Vägen är riktigt dålig, asfalten är obefintlig och det är ordentligt stenigt och gropigt. Vi cyklar på och efter ungefär trettio minuter och hundra höjdmeter närmar vi oss raden av stillastående lastbilar. De senaste dagarnas regn har förvandlat gruset till lera och många lastbilar har riktigt svårt att ta sig upp mot passet. Vägen är smal och det är omöjligt för oss att cykla om lastbilarna. Istället får försöka skjuta cyklarna genom lervallarna som byggts upp på sidorna av vägen. Ibland är det så smalt och brant på utsidan att vi istället tvingas gå på insidan av serpentinerna. Ett mindre problem kan tyckas, men det är lika trångt på insidan och ofta får vi lyfta cyklarna och packningen över partier med stora stenblock. Trots att vi anstränger oss hårdare än någon gång tidigare under cyklingen kommer vi inte ens 500 meter under den följande halvtimmen. Plötsligt ser vi en veritabel lersjö framför oss, leran hittills har varit jobbig för fordonen men det är sjön som är deras stora problem. Ett och ett försöker de köra igenom lersjön, några lyckas och andra fastnar. En man försöker till fots ta sig över sjön men trampar lite fel och förlorar sin ena sko när leran suger tag i den. Som tur är kan vi relativt lätt ta oss igenom området även om det resulterar i att jag är brun och våt upp till anklarna.
Efter lersjön är kön borta och vi kan åter börja cykla. Vi är lite oroliga för att vi bränt för mycket krut genom att knuffa och bära cyklarna genom kön och funderar på om det inte hade varit bättre att vänta och se om kön istället lösts upp. En stund och ett par sepentiner senare tittar vi nedåt och vi ser att det fortfarande är en lång kö vid lersjön. Det känns skönt att veta att vi inte slösade med våra krafter i onödan.
Vi fortsätter långsamt mot passet. Vägen är konstant dåligt, antingen saknas asfalt helt eller så är det så mycket hål i den att ändå är som att cykla på en dålig grusväg. Stigningen skulle vara tuff även under goda förhållanden så den dåliga vägen gör det riktigt jobbigt. Samtidigt som molnen tilltar på himlen så närmare vi oss sakta passet, serpentin för serpentin. Efter att ha cyklat i drygt 3:30h ser vi hur bergsidans sluttning avtar och hur marken liksom öppnar upp sig. Vi förstår att det bara ett par hundra meter kvar till toppen.
"Surely the gods live here, this is no place men" skrev Kipling när han år 1900 beskrev Rohtang La i novellen Kim. Vi har svårt att hålla med. Framför oss ser vi en stor öppen yta fylld med grus och singel. Det är vägarbetare överallt men det är ändå väldigt svårt att förstå vad det är som de försöker åsadkomma. Molnen har tätnat och sveper in passet i en grå dimma. Sikten är bara ett par hundra meter och till råga på allt börjar vi känna enstaka regnstänk. Den utlovade snön lyser med sin frånvaro. Vi är ordentligt trötta och beger oss till en av dhaborna för en välhövlig lunch. Medan vi äter den vanliga linsgrytan ser vi hur en indier i dhaban bredvid roar sig med att kasta sten på några hundar.
Det är dimmigt, fuktigt och rått när vi ger oss iväg, men som tur är verkar risken för regn ha minskat en aning. Grusplanen där vi ätit är inte det riktiga passet, utan vi har fortfarande någon kilometer kvar. Ett par hundra meter innan passet är man i färd med att sprida ut knytnävstora stenar över hela vägen. Lastbilar har tömt flak efter flak med sten på vägen och en vägskrapa plogar ut dem i ett jämn lager. Våra hjul skär ned mellan stenarna och vi tvingas åter knuffa cyklarna framför oss. Plötsligt är försvinner stenarna och ersätts med helt nylagd asfalt! Vi är snabbt framme vid toppen av passet som är täckt med böneflaggor. Tyvärr är sikten både framåt och bakåt begränsad av bergssidorna.
Efter några snabba kort på böneflaggorna böjar vi rulla nedåt på den perfekta asfalten. Vi hinner inte många hundra meter innan vi får förklaringen till den fina vägen - framför oss ser vi asfaltsläggarna och därmed också slutet på asfalten för den här gången. Det roliga varade inte ens i en hel kilometer... När vi sedan lyfter blicken från asfaltsläggarna och ser ut över omgivningarna tappar vi andan och glömmer omedelbart bort den dåliga vägen.
Framför oss ligger en djup dalgång där floden Chandra flyter fram. På andra sidan dalgången reser sig den del av Himalaya som kallas för Great Himalaya. Vi befinner oss i dess västra utlöpare och om man följer dalgångarna österut hamnar man så småningom vid Mount Everest. Rakt framför oss ser vi den vackra snöklädda toppen Sara Pahar med en höjd på 5622 meter. Snett bakom Sara Pahar skymtar vi i molnluckorna den ännu högre toppen Ashagiri som når upp till 6100 meter. När vi på kvällen försöker räkna topparna i närområdet med hjälp av kartan så ger vi upp när vi hittat en bit över sextio stycken med en höjd över 5000 meter.
Landskapet är otroligt vackert och dramatiskt. Vi är åttahundra höjdmeter över Chandra men fågelvägen är avståndet inte ens tre kilometer. På andra sidan floden reser sig topparna tre kilometer på en sträcka av inte ens tio kilometer. Det är bara siffror och inga siffror eller fotografier kan beskriva det som ligger framför oss. Jag känner ett lyckorus inom mig, jag är så fantastiskt glad över att få vara här, just nu, just idag. Jag har planerat och drömt om det här äventyret så länge och nu har det äntligen blivit verklighet! Jag är i Himalaya, på riktigt och på min cykel! Jag lever min dröm. Det är en av de bästa stunderna i mitt liv.
Vi tar oss sakta ned mot Chandra, både för att vi njuter av naturen och för att vägen är så dålig att det nästan inte går att cykla fortare nedför än uppför. På väg upp mot Rohtang La trodde vi att vägen inte kunde bli sämre. Vi hade fel. Vägbanan på andra sidan passet är ojämnare, hålen är djupare och stenarna är fler och större. Mina armar domnar bort av alla skakningar och vibrationer - eftersom det bär nedför kan jag inte för en sekund slappna av utan jag behöver hela tiden hålla ett fast grepp om bromsarna. Med nöd och näppe lyckas vi hålla en medelhastighet på 10 km/h under nedfärden till Chandra, en nedfärd som innehåller 850 förlorade höjdmeter på en sträcka av 19km. Ungefär halvvägs ned till Chandra börjar vi fundera på om vi verkligen kommer att hinna fram till staden Keylong som är dagens slutmål. Från Chandra är det ytterligare 50km till Keylong och även om staden ligger ungefär på samma höjd som floden så är det ändå ett antal hundra höjdmeter som måste avverkas.
Vid Chandras södra sida ligger den slitna byn Khoksar. Vi ser att polackerna tagit en paus vid den enda dhaban och vi bestämmer oss för att göra dem sällskap. De tror också att det är omöjligt att hinna fram till Keylong innan mörkret faller och är inställda på att övernatta i Sissu där det enda hotellet innan Keylong ligger. Vi har funderat i samma banor och samtalet med polackerna får oss att definitivt bestämma oss för Sissu. Polackerna ger sig iväg mot Sissu samtidigt som några indier på motorcyklar sätter sig bredvid oss på dhaban. Indierna berättar att de är på väg åt samma håll som oss men att att ett stenras knappt fem kilometer efter Khoksar spärrar vägen. Man beräknar att det ska ta halvannan timme innan vägen åter är farbar så det är ingen idé för oss att lämna dhaban ännu. Dessutom har det precis börjat att regna. Vi pratar en stund med indierna som är riktigt trevliga - vi får t o m låna en mobiltelefon för att skicka sms när våra egna telefoner inte vill koppla upp sig mot mobilnätet. En stund senare sätter sig två andra indier mellan oss och indierna på motorcykel. Vi börjar bli vana att bli uttittade, det händer oss nästan hela tiden men den här gången är det annorlunda. De nya indierna ser ut som tvättäkta talibaner och de pratar knappt med varandra. Istället stirrar de på oss med en obehaglig och fientlig blick, inte med den vanliga nyfikna eller den gubbsjuka blicken som Catharina ofta råkar ut för. De bara sitter där, utan att röra sig och utan att prata. Stirrandes. Det känns riktigt obehagligt och en smula osäkert. Eftersom det fortfarande regnar vill vi helst inte lämna dhaban, vägen är ju dessutom med stor sannolikhet fortfarande är blockerad. Som tur är sitter de motorcykelburna indierna fortfarande kvar i dhaban. Vi ser att en av dem verkar förstå vad vi känner men när de andra i hans sällskap vill lämna Khoksar börjar de göra sig i ordning för avfärd. Vi plockar också ihop våra saker, trots att det fortfarande regnar en aning. Vi skyndar oss så mycket som vi kan men ligger ändå efter indierna som verkar vara redo att åka iväg vilken sekund som helst. Indiern som lagt märke till stirrandet ser också att vi inte är redo att cykla riktigt ännu. Han drar då ned på hastigheten i sina förberedelser för att vi ska kunna lämna dhaban samtidigt så att vi ska slippa bli ensamma med de stirrande talibanerna/indierna. Några minuter senare lämnar vi gemensamt dhaban och sätter kurs mot Sissu. Det var en obehaglig timme men också den enda timmen under hela resan då vi kände oss otrygga.
Regnet slutar nästan med en gång efter att vi lämnat Khoksar. Vägen nere i dalen är fin och vi kommer snabbt fram en lång kö av fordon. Stenraset är ännu inte färdigröjt. Vi stöter på polackerna som ångrar att de lämnade Khoksar så snabbt eftersom de blev fångade ute i det kalla regnet. Som tur var kunde de efter ett tag ta skydd i en buss. Jag och Catharina tar oss fram till stenraset för att se hur röjningen framskrider. Det är en hel del sten som fortfarande måste bort innan vägen åter kan öppnas. Vi skulle troligen kunna leda våra cyklar förbi raset men traktorn som sköter röjningen gör ingen antydning till att låta oss passera innan vägen är helt röjd. Det bildas snabbt en mindre folksamling runt våra cyklar och under resten av röjningen blir jag överöst med en mängd frågor om våra cyklar och våra planer. En indier pekar på den blå slangen för mitt vätskesystem och frågar "oxygen?". Jag har svårt att hålla mig för skratt men lyckas ändå någorlunda allvarlig förklara att det är vatten och inte syre i ryggsäcken. Plötsligt hör jag en röst säga "vad trevligt att stöta på några landsmän". Det är en svensk kille som på motorcykel är på väg till Leh!
Röjningen är nästan klar och vi ställer oss så nära traktorn som vi vågar. Endast ett fordon i taget kan passera och om vi inte är först över kommer vi att tvingas vänta till sist. Störst går först gäller ju som alltid och vi är definitivt minst. Traktorn börjar dra sig tillbaka och vi skyndar oss över den nyröjda vägen. Stenraset visar sig ha varit större än vi trott, vägen har varit täckt av sten under åtminstone femtio meter. Bakom oss tutar bilar och bussar på oss men vi ignorerar dem och fortsätter att skjuta cyklarna genom rasmassorna.
Sträckan efter stenraset bjuder på den bästa cyklingen sedan vi lämnade Manali. Asfalten är perfekt, vägen är bred och omgivningarna underbara. Dessutom är det nedförsbacke eller platt, uppförsbackarna lyser nästan helt med sin frånvaro. Vi passerar genom små byar och på sidorna av dalgången ser vi mängder av terassodlingar. Redan efter en halvtimme är vi framme i utkanten av Sissu. På andra sidan floden ser vi hela cyklingens vackraste vattenfall. Ur en liten sidodal kastar sig en å utför en lodrät bergsida, ungefär som Bridalveil Fall i Yosemite.
Vi letar oss fram till hotellet som visar sig har riktigt fina rum. Vi bestämmer oss för att betala 30 kronor extra för ett lyxrum och får ett stort panoramafönster mot vattenfallet och bergen på andra sidan dalen. Vi är nere på 3080 meter och den allra närmaste toppen är precis 3000 meter högre. Topparna är så höga och så nära att det inte går att få både dem och floden på samma foto. Otroligt mäktigt och vackert.
Dagen är nästan slut och skymningen kommer snabbt. Vi packar upp våra saker och går sedan ned till hotellets lilla resturang för att äta en välförtjänt middag. I resturangen hittar vi inte bara polackerna utan även Steve, engelsmannen som vi träffade igår på vägen upp till Marrhi. Han har cyklat hela sträckan Manali-Sissu i ett svep. Otroligt imponerande men han är också riktigt trött. Efter en lammcurry där lamm visar sig vara liktydigt med lammben och inte lammkött känner vi att det är dags att dra sig tillbaka. Dagen har varit fantastisk och bjudit på allt från eufori och otrolig natur till rädsla, regn och svärande över dåliga vägar. Om jag kan få tio-tjugo sådana här dagar till i mitt liv så kommer jag att dö riktigt nöjd.
Marrhi - Sissu
Widget powered by EveryTrail: GPS Trip Sharing with Google Maps(Klicka på stats för data om cyklingen).
Dag 1: Kartan
När jag skrev bloggposten för första dagens cyklingen ville jag också ha med en karta över cyklingen. Tyvärr fungerade inte uppladdningen av gps-spår på Everytrail så kartan har därför dröjt några dagar. Tryck på "stats" för att få en lite mer information om cyklingen.
Manali - Marrhi
Widget powered by EveryTrail: Geotagging Communitylördag 10 oktober 2009
Song of imaginary beings
Regnet varierade i intensitet under den extra dagen som vi tvingades tillbringa i Manali. När det minskade drog sig låga moln och dimma nedåt från de högre dalgångarna. När det sedan började regna mer igen kom molnen dimman svepande tillbaka igen. Vid varje tillfälle bildades fina siluetter av skogen på den närmaste åsryggen.
tisdag 6 oktober 2009
We hope for a new world
Jag arbetar för fullt med att både katalogisera alla foton från resan och skriva ned vad vi upplevde under cyklingen. Det går stadigt framåt men det tar också en hel del tid i anspråk. Innan berättelsen för dag två dyker får ni därför hålla till goda med ett foto på soluppgången över Marrhi. Toppen i bakgrunden heter Patalsu och når 4472 meter över havsytan. Det ska vara en trevlig vandringstopp med fin utsikt både norrut och söderut. Jag tror det är ganska onödigt att skriva att det var en fin morgon.
söndag 4 oktober 2009
Dag 1: Manali till Marrhi
Under natten regnar det till och från. Både jag och Catharina är nervösa och vaknar flera gånger - oavsett om det regnar eller ej så har vi bestämt oss för att cykla idag. När vi vaknar är det uppehåll men en liten stund senare börjar det regna igen. Vi packar ihop vår utrustning och börjar ställa in oss på en blöt dag. Chefen för äventyrsfirman som även driver vårt guest house kommer förbi och berättar att snö stängt Baralacha La, det första riktigt höga passet som vi enligt vår plan ska passera under dag fyra. Rothang La, passet som vi ska cykla över imorgon, är dock fortfarande öppet. Vi fortsätter våra förberedelser och precis som vi ska lämna vårt guest house så slutar det att regna. Frågan är om det är tillfälligt eller permanent, molnen är fortforande mörka omkring oss.
Vi lämnar Old Manali och rullar sakta ned de 200 höjdmetrarna till "stora" Manali och vägens början. Dagens plan är att cykla till Marrhi, drygt halvvägs till det första passet Rothang La. Sträckan är bara 37 km, men det är uppförsbacke hela vägen och höjdskillnaden är ungefär 1400 meter. Manali ligger på 1925 meter mot Marrhis 3350 meter. Guideboken säger att det är lätt att luras av den korta sträckan och att många tror att de gett sig in på en övermäktig uppgift efter den första dagen.
 |
Vi cyklar ut ur Manali och korsar omedelbart floden på en liten metallbro. På andra sidan har BRO (Border Roads Organization) som byggt vägen målat en gigantisk skylt på bergväggen - "When the going gets though, BRO gets going". Det är ingen lätt uppgift som vi har framför oss. På tio dagar ska vi på dåliga vägar och med totalt fyrtio kilos packning cykla femtio mil och 10000 höjdmeter. Men det regnar i alla fall inte.
Den täta bebyggelsen avtar snabbt men vi ser ofta både boningshus och andra sorters byggnader. De första kilometrana bär det bara svagt uppför. Efter en stund börjar vi passerar små affärer/stånd som hyr ut otroligt fula overaller och gigantiska kängor. I Indien är snö väldigt exotiskt och Rothang La är därför ett stort turistmål. Snön är dock inte bara exotisk utan också något farligt som kräver rätt utrustning, som de redan nämnda overallerna och kängorna.
Vi cyklar på i lugnt tempo och ännu är stigningen inte speciellt kraftig. När vi tittar bakåt ser vi Manali och framför oss ser vi hur Solangdalen börjar öppna sig västerut. Över Solangdalen tornar en grupp snöklädda toppar med höjder över 5200 meter upp sig. Solang är tänkt som platsen för både en vintersportort och en tunnel under Rothang La. Det är mycket vackert.
Strax utanför byn Palchan efter ungefär en mil blir vi omcyklade av Steve, en engelsman som precis anlänt till Manali. Han berättar att han liksom oss tänkt cykla till Leh men att han idag bara är ute och testar både cykel och kondition. Hans plan är att idag cykla hela vägen till Marrhi och tillbaka för att imorgon börja cykla på riktigt. Eftersom han inte har någon packning går det undan värre. Vi utbyter erfarenheter ett bra tag och han berättar även att han cyklat om en grupp om fyra polska cyklister som också verkade vara på mot Marrhi.
Vi fortsätter några få kilometer till Kothi som är den sista byn innan Marrhi. Klockan är 12:30 och vi känner att det är dags för lunch. Tyvärr tycker inte "resturangen" utan det får bli en andra frukost det är det enda som finns på menyn. Den trevliga äldre mannen som serverar oss är mycket intresserad av vårt äventyr och frågar noggrant ut oss trots dålig engelska. Tyvärr vågar vi inte dricka upp vår Lassi (en yoghurtdryck) när vi ser hur den skiktar sig och det gör ont i hjärtat när vi ser hur besviken mannen blir över att vi lämnar hälften. Vi sitter och pratar med ett trevligt tyskt MC-par när vi ser de fyra cyklisterna som Steve berättat om passera utanför. När det är dags för oss att lämna resturangen är den äldre mannen glad igen och han vinkar av oss med stor entusiasm.
Efter Kothi övergår den tidigare raka vägen i serpentiner och landskapet blir allt vackrare ju högre upp vi kommer. Asfalten är fin och vi kan hålla ett bra tempo. Plötsligt försvinner asfalten helt och det blir istället ordentligt lerigt. På sina ställen är leran riktigt djup och vi tvingas för första gången knuffa cyklarna för att ta oss framåt. Även lastbilarna har stora problem och många fastnar i leran. Alla av dem har öppnat grillen för att förbättra kylningen men vi ser ändå ett par lastbilar där kylvätskan börjat koka.
Som tur är återkommer asfalten efter ett tag och vi fortsätter framåt. Den ganska breda dalen har nu blivit trängre och mer dramatiskt. Bergväggarna reser sig brantare och flera vattenfall på något/några hundratal meter dekorerar dem. Det är fem timmar sedan vi lämnade Manali och vi börjar känna av stigningen i benen.
Mittemot Rahalla Falls, det högsta vattenfallet längs vägen, möter vi Steve som är på väg tillbaka till Manali. Vi pratar åter ett bra tag och han berättar att det som vi tror är Marrhi bara är ett ensamt hus och att det fortfarande är en bit kvar efter huset. Vi äter lite kex och nötter för att fylla på energiförråden och fortsätter sedan uppåt.
Trots pausen börjar börjar vi bli ordentligt trötta. Målet är nära men ändå långt borta. Catharina får den första ordentliga dippen och vi tvingas vila några gånger. När hon sakta börjat återhämta sig är det min tur, jag förlorar nästan all energi och det är riktigt tufft att fortsätta efetrsom det också blivit lite brantare. Efter ett tag avtar lutningen en aningen och genom att cykla riktigt långsamt får jag tillbaka tillräckligt med krafter för cykla vidare.
Knappt åtta timmar efter att vi lämnade Manali är vi till slut framme i Marrhi. Marrhi visar sig vara en oinspirerad samling av resturangtält på en grusplan. I utkanten ligger ett litet buddisttempel, det första som vi stött på under vår resa. Ett hundratal meter bort står ett ensamt hus och utanför huset står en indier och vinkar frentiskt. Vi förstår att byggnaden är det rest house som guideboken nämner. Indiern måste ha sett oss långt nedanför och förstår att vi är intresserade av tak över huvudet.
Vi har inga andra alternativ och för det otroliga överpriset 1000 rupier får vi ett fantastiskt sunkigt rum, det värsta som jag någonsin sovit i. Färgen flagar på väggarna, det är smutsigt, både handfat och toalett är spruckna, rinnande vatten saknas och sängarna är stenhårda eftersom madrassen inte är en madrass utan den tunnaste typen av bäddmadrass. Dessutom stinker det så mycket malmedel att vi seriöst funderar på om det är farligt att vistas i rummet. Vi har dock ändå tur. Tio minuter senare dyker gruppen med de fyra polska cyklisterna upp efter att först ha ätit middag. De tvingas hyra ett 50% dyrare rum där den enda skillanden är att deras rum har två stolar. Vi stuvar snabbt in cyklarna och packningen på rummet innan vi beger oss ut för att se på solnedgången. Moln fyller dalen och bergen sticker på sidorna. Det mycket vackert.
Efter att ha ätit intetsägande mat i ett resturangtält känner vi att det är sovdags. Att sova på sängarna är uteslutet, de är både för hårda och för äckliga. Vi blåser istället upp våra liggunderlag och kryper ned i sovsäckarna. Vi pratar en stund om alla nya intryck och den fantastiska naturen innan tröttheten tar över.
(Vi tog ganska få foton under dagen. Vi hade noggrant packat ned min systemkamera i en ryggsäck eftersom vi var rädda för regn. Korten i posten är istället tagna av oss båda med kompaktkameran)
lördag 3 oktober 2009
I keep knocking on your door
Utanför Delhi var det ovanligt att dörrarna till rummen där vi bodde hade vanliga lås. Istället hade de en regel på utsidan som sköts in i et hål i dörrkarmen. Regeln låstes sedan fast i dörren med ett hänglås. En mindre regel fanns också på insidan för att låsa dörren innifrån. Det här låset satt på vår dörr på Tiger Eye Guest House i Manali. Notera hakkorset på bröstet hos buddhan. Hakkorset uppstod i Indusdalen och vi stötte ofta på det, både i Delhi, Manali och Leh.
torsdag 1 oktober 2009
Förberedelser inför en lång cykeltur
Att korsa Himalaya är inget som görs i handvändning, speciellt inte om man planerar att göra det på cykel och utan hjälp av andra (det finns organiserade turer men de kostar från 15000:- exklusive flygbiljetter). Vägen som vi valde, mellan Manali och Leh i indiska Himalaya, är inte speciellt lång. Avståndet mellan städerna är bara knappt 50 mil, men eftersom vägen ändå tar två dygn att köra med bil så förstår man att det inte är någon vanlig väg med våra mått. Vägen inleds med 54 kilometers oavbruten stigning från Manali (1900 möh) upp till passet Rothang La (3980 möh). Därefter följer en relativt platt sträcka fram till Patseo (3750 möh) innan de höga passen radar upp sig. Först kommer Baralacha La (4925 möh), följt av dubbelpassen Nakeela La (4950 möh) och Lachulung La (5080 möh). Efter Lachulung La väntar högplatån Morey Plains (4750 möh). Slutligen ska passet Tanglang La forceras. Över Tanglang La går, beroende på vem som man litar på, världens högsta eller näst högsta asfalterade väg med en höjd på 5359 möh. Efter Tanglang La är det i princip nedför hela vägen till Leh (3550 möh). Vägens medelhöjden är över 4000 möh och dess standard är på många ställen minst sagt bristfällig.
 |
Från Delhi valde vi att ta nattbussen till Manali. Bussresan tog femton timmar och var påfrestande men händelselös. Undantaget var en busschafförerna som försökte få oss att tro att vi var tvungna att betala en "Border Inspection Fee" för cyklarna på motsvarande 60 kronor. Vi vägrade och när vi var framme i Manali hade han sänkt beloppet till 6 kronor som vi också vägrade att betala. Bara för att vi har mycket pengar med indiska mått så innebär det inte att det är fritt fram att blåsa oss.
Manali ligger i en dalgång som staden delar med floden Beas. Det första som slår oss är hur grönt allt är. Strax efter inser hur höga bergen omkring oss är, trots att de är gröna hela vägen upp. Inget kallfjäll här inte.
 |
Eftersom vi var inställda på att alla försökte lura oss tyckte vi att taxichafförerna ville ha för mycket pengar för att köra oss till det guest house där vi bokat rum. Vi bestämde oss därför för att montera ihop våra cyklar vid busstationen och istället cykla till vårt guest house. Det samlades snabbt en stor men artig publik omkring oss som noga följde minsta detalj i monteringen. Vår packning, som låg i två stora jutesäckar för att vara enkel att transportera, tilldrog sig lite extra intresse. Indierna verkade väldigt nyfikna på hur vi skulle få med oss de två stora säckarna på cyklarna. Ett mindre sus gick genom publiken när vi till slut öppnade dem och avslöjade vår hemlighet - våra åtta cykelväskor.
 |
Vårt guest house låg längst bort i Old Manali som ligger drygt två kilometer från centrum. Sträckan må ha varit kort, men det var ändå nästan precis 200 höjdmeter som vi behövde cykla upp för. Faktum är att backen upp till Old Manali var den värsta vi stötte på under hela vår cykling, ingen annan backe var så brant. Speciellt biten när vi precis kommit fram till Old Manali var hemsk, den var så brant att bilarna knappt orkade upp.
 |
Väl framme i Old Manali fick vi hjälp att hitta vårt guest house, det låg inte längs turistgatan utan mitt bland lokalbefolkningens egna gamla hus. Vi fick knuffa våra cyklar längs trånga stigar och gränder, förbi lösa kor och getter. Själva boendet var oklanderligt. Det var en upplevelse att få leva mitt bland lokalbefolkningen och se dem utföra sina dagliga sysslor i skördetid.
Stämningen i staden var avslappnad och vi bestämde oss snabbt för att stanna en extra dag (tre istället för två) för att inte behöva stressa. Under de tre dagarna köpte vi en hel del småsaker som lås, proviant, antibiotika och Diamox (mot höjdsjuka). Vi justerade bromsar och växlar på våra cyklar. Vi tog ut en hel del pengar så att vi skulle klara oss hela vägen till Leh (vi hade nog mer än hälften kvar när vi kom fram). En kort provcykling längs de första kilometrarna av vägen hann vi också med. Många hade redan lagt märke till oss genom våra cyklar och efter provcyklingen hörde vi ibland hur personer (både turister och lokalbefolkning) pratade om oss när vi gick förbi. Det roligaste som vi gjorde i Manali var att fotografera lokalbefolkningen, eller snarare barnen. De älskade att se sig själva på kamerans display och började nästan bråka i jakten på att bli vår nästa modell. Tyvärr ville inte kvinnorna i sina vackra kläder bli fotograferade.
 |
Natten innan vår planerade avfärd fylldes av regn och det fortsatte att regna under hela dagen. Vi besultade att skjuta upp cyklingen en dag men eftersom vi redan lagt till en extra dag så kände vi att vi var tvungna att cykla iväg dagen efter. Även om det skulle fortsätta att regna.
onsdag 30 september 2009
Morei Plains
Passar på att lägga upp en första videosnutt. Videon är från en av de sista dagarna, då vi korsade högplatån Morei Plains. Morei Plains är en utlöpare till den mycket större Tibetanska högplatån och höjden är runt 4700 möh. Cyklingen var fin, men tidvis lite sandig, speciellt när vi råkade tappa bort vägen och cyklade en knapp mil i mer eller mindre obanad ökenterräng.
Karta över Manali-Leh Highway
Nu har jag så smått börjat skriva på lite längre bloggposter om cyklingen. Det lär dock dröja ett litet tag innan de är redo att publiceras - jag har precis börjat att skriva ned lite stoplar och så vill jag självklart fixa lite med mina foton också. Tills dess får ni hålla till goda med en karta som jag satte ihop från vårt GPS-spår (klicka på metric för att normala avståndsangivelser). Medelhastigheten är uträknad över elva kompletta dygn, vi cyklade lite fortare än knappt 2 km/h.
Widget powered by EveryTrail: Share GPS Tracks
söndag 27 september 2009
Lidingöloppet 2009
Igår sprang jag mitt tredje Lidingölopp. Loppet blev en intressant och nyttig erfarenhet. Mitt senaste löppass innan gårdagen gjorde jag 19/8, alltså för nära sex veckor sedan. Sedan det där löppasset har jag som de flesta vet cyklat runt 500 kilometer i Himalaya, med en medelhöjd på över 4000 meter över havet. Konditionsmässigt tvivlade jag därför inte alls på min kapacitet, dessutom borde jag fortfarande få en rejäl fördel av att ha tillbringat drygt tre veckor på höjder över 3500 meter. Den stora frågan var därför hur kroppen skulle reagera på det ovana rörelsemönstret och påfrestningarna från löpningen. Förra året sprang jag på 2:52, trots kramp de sista 14 kilometrarna. Utan kramp hade jag troligen klarat 2:45, en tid som också fick bli årets mål. Tiden kändes innan loppet lite optimistisk, men om kroppen skulle klara löpningen bra efter det långa uppehållet så var tiden inte omöjlig.
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
torsdag 17 september 2009
Snart lamnar vi Himalaya
Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi. Vi ser inte direkt fram emot att komma tillbaka till fukten, smutsen och ljuden i Delhi, vi skulle hellre aka hem till Sverige pa en gang (men guideboken sager att flyger harifran ofta stalls in sa vi kande att vi behovde nagra reservdagar. Val har sa kan vi konstatera att guideboken hade fel).
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
måndag 14 september 2009
I Leh plus lite bilder
Nu har vi varit i Leh nagra dagar och borjar sa smaningom anpassa oss till ett liv utan daglig cykling och med varma duschar. Vi har sa klart gatt runt en hel del och tittat pa staden. Igar tittade vi bland annat pa det stora palatset. Idag besokte vi ett buddistkloster och det (nuvarande) kungliga palatset en bit utanfor staden. Vi kom till klostret (Spituk) i lunchtid och var radda att det som brukligt skulle vara lunchstangt. Det var det inte utan dorren till bonesalen dar munkarna just forattade bon med trummor, cymbaler och blasinstrument stod vidoppen. Inte nog med det, forutom att bli inbjudna till sjalva bonen fick vi delta i munkarnas maltid. Riktigt roligt och annu ett minne for livet.
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
torsdag 10 september 2009
Nu ar det nara!
Nu ar vi nastan framme i Leh. Vi ar just nu i Thikse for att imorgon se pa morgonbonen i det stora klostret. Sedan ar det bara 18 lattcyklade kilometrar kvar till Leh. Det kanns fantastiskt att vi faktiskt korsat Himalaya!
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
måndag 31 augusti 2009
Dagsregn och uppskjuten cykling
Strax innan midnatt igar borjade det att regna. Ordentligt. Nar klockan ringde 6:30 pa morgonen sa regnade det fortfarande. Det har ofta kommit en skur pa morgonen eller sent under natten men de har slutat efter nagon timme. Det har regnvadret slutade inte efter en timme. Det tog istallet sjutton timmar pa sig. Och det varsta ar att risken for regn ar overhangande aven imorgon. Som det regnade idag hade det inte varit roligt alls att cykla men om det regnar imorgon sa maste vi nog overvaga om vi anda inte maste ge oss ivag.
Vi kan beskriva hur mycket det regnat genom tva exempel. Fran vart rum ser vi flera mindre vattenfall som har en fallhojd pa i alla fall runt 2-300 meter. Mangden vatten i fallen har flerdubblas idag. Nar vi nyligen renade lite vatten med vart vattenfilter markte vi snabbt att det kandes tyngre av vanligt. Nar vi efter fem renade liter skruvade isar filtret sa var det brunt istallet for hudfargat. Vattnet hamtas troligen fran floden utanfor och regnet har skoljt ned en massa jord i floden.
Forutom reget har det inte hant sa mycket. Vi var inne svang i nya delen av Manali for att fixa litr smasaker. Bland annat ville vi kopa en liten kedja att lasa fast cyklarna med. Efter en hel del letande hittade vi en kokedja som dock hade tva extra kedjebitar som vi inte ville ha. Agaren till butiken erbjod sig att ta bort dem vilket visade sig vara svarare an han tankt. Det bildades snabbt en liten grupp askadare som bade diskuterade hur han skulle fa bort kedjestumparna och vad de tva utlanningarna skulle med en kokedja till. Nar vi promenerade tillbaka till vart guesthouse slog en hund folje med oss. Han vek inte en centimeter fran var sida, forutom nar ett litet barn kom springades. Hunden forsvarade oss omedelbart och jagade ivag barnet innan han aterupptog sin plats vid var sida.
Det forsta fotot pa Catharina tog vi under var provcykling igar. den grona skylten i bakgrunden markerar starten pa Manali-Leh Highway. Det andra ar taget i omradet dar vi bor.
söndag 30 augusti 2009
Dags att borja cykla
Imorgon borjar aventyret pa riktigt - da startar vi cyklingen mot Leh. Forsta dagsetappen ar bara 38km men den har en stigning pa 1600 hojdmeter sa det blir nog ordentligt tufft anda. Cyklarna ar justerade och star redo. Tidiagre idag gav vi oss ut pa ett kort provtur och allt fungerar som det ska. Vi behovde bara cykla ett par kilometer for att dalen skulle oppna sig lite och visa toppar pa over 5000 meter. Vackert.
Efter cykelturen skruvade vi backspeglarna som vi kopt till Catharinas cykel (de var for sma och for fladdriga) och dem dem till en liten kille pa runt sju ar. Det tog inte ens tio minuter innan vi sag honom mycket nojd susa ned for backarna med dem pa sin cykel. Roligt.
Vi gillar Manali och vi skulle garna ha stannat nagra dagar till om vi inte hade cyklingen att ta tag i. Det ar riktigt fint och folket ar trevligt. Indiska cyklar ar inte som vara europeiska, de ar stora, tunga och utan vaxlar. Vi vacker darfor en hel del uppstandelse nar vi ror pa oss. Hindi har lanat "bicycle" fran engelskan sa vi hor pa en gang nar folk pratar om oss, och det ar ofta. Nar det ar upporsbacke hejar de pa oss, indiska cyklar har ju inga vaxlar sa de maste ledas upp for de flesta backarna. Efter dagens cykeltur hor vi t.o.m. att de pratar om oss nar vi gar forbi utan cyklar...
Tidigare idag gick vi omkring lite bland de gamla husen i Manali och fotograferade. Tyvarr vill inga av de aldre manniskorna vara med pa bild. Barnen daremot, de vill! De alskar att fa se fotot pa sig sjalva pa kameradisplayen och de stod och hoppade framfor oss av upphatsning och ropade "one more, one more!".
Det har ar troligen den sista posten pa runt tolv dagar eftersom vi inte kommer att tillgang till internet. Det finns ett internetcafe i staden dar vi overnattar den andra dagen men uppkopplingen ska sallan fungera dar.
Efter cykelturen skruvade vi backspeglarna som vi kopt till Catharinas cykel (de var for sma och for fladdriga) och dem dem till en liten kille pa runt sju ar. Det tog inte ens tio minuter innan vi sag honom mycket nojd susa ned for backarna med dem pa sin cykel. Roligt.
Vi gillar Manali och vi skulle garna ha stannat nagra dagar till om vi inte hade cyklingen att ta tag i. Det ar riktigt fint och folket ar trevligt. Indiska cyklar ar inte som vara europeiska, de ar stora, tunga och utan vaxlar. Vi vacker darfor en hel del uppstandelse nar vi ror pa oss. Hindi har lanat "bicycle" fran engelskan sa vi hor pa en gang nar folk pratar om oss, och det ar ofta. Nar det ar upporsbacke hejar de pa oss, indiska cyklar har ju inga vaxlar sa de maste ledas upp for de flesta backarna. Efter dagens cykeltur hor vi t.o.m. att de pratar om oss nar vi gar forbi utan cyklar...
Tidigare idag gick vi omkring lite bland de gamla husen i Manali och fotograferade. Tyvarr vill inga av de aldre manniskorna vara med pa bild. Barnen daremot, de vill! De alskar att fa se fotot pa sig sjalva pa kameradisplayen och de stod och hoppade framfor oss av upphatsning och ropade "one more, one more!".
Det har ar troligen den sista posten pa runt tolv dagar eftersom vi inte kommer att tillgang till internet. Det finns ett internetcafe i staden dar vi overnattar den andra dagen men uppkopplingen ska sallan fungera dar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)