En munk av lite högre rang sitter precis innanför den tunga dörren under morgonbönen i Thikse.
tisdag 17 augusti 2010
onsdag 28 juli 2010
måndag 26 juli 2010
tisdag 13 juli 2010
I can hear the music
När det var dags för mig att lägga upp mitt tusende foto på Flickr så valde jag ett lite roligare och trevligare foto. Jag ägnade inte valet någon större eftertanke utan vald mer eller mindre slumpmässigt ut ett foto som jag var nöjd med.
Fotot föreställer en ganska ofta fotograferad trappa i Embarcadero center i San Francisco. När jag åkte tillbaka till Kalifornien 2008 var just den här trappen en av antal platser som jag bestämt mig för att fotografera.
Den första dagens Flickraktivitet var ganska lugn, ett fåtal favoriseringar och någon kommentar. Det räckte dock för att fotot skulle komma in på Explore, listan över de 50 mest intressanta foton som laddats upp en viss dag. Efter det gick det snabbt. Favoriseringarna och kommentarerna vällde in och fotot steg snabbt i rang. Under den andra natten nådde fotot framsidan på Flickr och visades upp i ensamt majestät för besökarna. Riktigt kul! Nu, en dryg vecka senare har fotot över 130 favoriseringar och 50 kommentarer, klart mest av alla mina foton.
måndag 28 juni 2010
Between
En pojke i Old Manali med lite päron mellan tänderna. Imorgon får jag besök av två tyska långfärdscyklister som ska övernatta hos mig (Åsa är i Portugal). Ska bli riktigt trevligt.
söndag 20 juni 2010
Vätterrundan 2010
Igår var det dags för den numera årliga cykling runt Vättern. Jag hade bara lyckats samla ihop cirka 65 mil i cykelsadeln men såg ändå fram mot rundan med tillförsikt. Jag och Åsa skulle cykla i en organiserad sub12-klunga med cyklister från cykelklubben.se. Eftersom vi cyklat med de flesta under ett träningsläger i slutet av maj visste vi att de både var riktigt trevliga och kompetenta cyklister. Totalt var det fjorton personer i gruppen, ett alldeles lagom antal.
Vädret var både bra och dåligt, det regnade en hel del även i år men vinden och temperaturen var inte så mycket att klaga på. Visst blev det lite kallt på stoppen men det var inte alls som förra året. För första gången vardet motvind/sidvind ned till Jönköping, men det betydde också att vi hade en skön medvind hela vägen upp längs sjön.
Eftersom vi kom in i gruppen ganska sent hade vi inte anmält oss tillsammans med de övriga i gruppen vilket fick till följd av vi startade åttta minuter innan de andra. Strax efter Vadstena och en knapp timme kom de andra äntligen ifatt, det kändes riktigt frustrerande att tvinga sig till att cykla riktigt långsamt. Klungan fungerade från första stund riktigt, riktigt bra. Inga tendenser till dragspel och signaleringen fungerade oklanderligt loppet igenom.
Efter drygt sex mil inträffade det som inte får hända - en stor klungkrasch. Jag vet inte vad som hände även om jag var den som var allra närmast. Plötsligt hör jag något som låter som en hackande kedja och jag ser hur Petri som cyklar bredvid mig liksom vinglar till och får sladd. Han försvinner snabbt bakåt och jag hör det hemska ljudet av en klungkrasch när de som cyklar bakom honom inte hinner veja. Jag bromsar försiktigt in och när jag vänder mig om och tittar bakåt är det cyklister överallt. Jag, och flera andra hade tidigare reflekterat över att vi inte såg de vanliga jätteklungorna som alltid bildas på väg ner till Gränna. Nu fick vi svaret, det fanns visst en jätteklunga men det var vi som ledde den. Bakom oss låg kanske hundratal cyklister som hade cyklat rakt in i kraschen.
Förutom Petri vurpade minst två till i vår klunga rejält. Dessutom var det säkert fem-tio andra cyklister som också gick i backen. Först verkade det som att alla hade klarat sig bra. Johan hade slagit både knä och armbåge hårt i asfalten men verkade ändå inte ha fått några skador (förutom en trasig sadelväska). Tero hade åkt över styret på sin cykel men på något sätt lyckades lossa fötterna från pedalerna och hoppa över styret istället för att trilla handlöst. När högen av cyklar och cyklister börjar trasslas ut ser jag hur Petri sitter i dikeskanten omgiven av några i vår grupp. Han har mycket ont i sin ena hand, troligen är handleden eller tummen bruten. Dessutom fick huvudet en rejäl smäll och utan hjälm hade det nog gått riktigt illa. Efter en stund säger han att det inte finns något för oss att göra och ber oss att cykla iväg. Han tycker att han lika gärna kan lika gärna vänta in en passerade funktionärsbil ensam. Vi lämnar honom och cyklar vidare men stämningen är dyster ett bra tag framöver. Efter målgången får jag höra att fått åka till handkirurgen i Linköping, men det är det enda som jag vet.
Vi gör vårt första depåstopp i Gränna och fortsätter sedan ned mot Jönköping. Vi håller vår beräknade snitthastighet men skulle troligen kunna cykla lite fortare om det inte varit mot- och sidvind. Vi passerar depån i Jönköping, som i år ligger på en industritomt eftersom Elmia redan var bokat. När vi vänder norrut får vi vinden i ryggen och hastigheten höjs märkbart.
När vi kommer till Fagerhult är det en decimerad skara cyklister som rullar in för sitt andra stopp - flera cyklister har tvingats släppa och vi är nu bara nio personer kvar av den ursprungliga gruppen (samtidigt har vi bjudit in en kanadensare till gruppen så vi är tio totalt). Jag är också ganska sliten och lite less, den sista biten har varit seg och det är fortfarande riktigt långt kvar. Depåstoppet får mig att piggna till lite cyklingen blir rolig igen. Och konstigt vore väl annat, det går riktigt snabbt norrut och gruppen fungerar perfekt.
Precis efter Hjo måste jag göra ett nödstopp eftersom något verkar ha fastnat i mitt framdäck. Med fasa ser jag hur en bit ståltråd sitter i däcket. Jag plockar bort biten och lättnaden är stor när jag inser att jag klart mig från punktering. Vi gör vårt sista depåstopp i Boviken där jag också stöter ihop med Martin från min gymnasieklass. Från Boviken går det lätt, det är bara sju mil kvar och jag anar att vi har något stort på gång.
Vårt mål är att cykla på under tolv timmar. Jag räknar på olika sluttider och kommer alltid fram till samma svar - vi har en god chans att cykla på mindre än elva timmar. Jag som hade varit riktigt nöjd med en tid nedåt 11:30.... När vi passerar Hammarsundet med fyra mil kvar är jag säker på att de andra i gruppen kommer att klara sig under elva timmar, men eftersom jag och Åsa måste lägga till åtta minuter är det lite tveksamt om vi också kommer att fixa det. Vi oroar oss lite för den förväntade motvinden när vi vänder söderut.
Hastigheten sänks dock knappt alls och när vi når fram till Medevi står det klart att även jag och Åsa kommer att ta oss imål på mindre än ela timmar. Vägen in mot Motala är riktigt, riktigt skön. Jag är piggare än jag varit under någon av mina tidigare rundor och allt känns bara underbart. Vi flyger fram och de två sista milen avverkas snabbt. Tillsammans rullar vi i mål på tiden 10:35/10:43.
Stort tack till alla i gruppen! Vi gjorde det här tillsammans!
Mitt lopp i siffror finns här.
(Bild via Camilla på cykelklubben).
söndag 9 maj 2010
Lidingö Ultra 2010
Igår bröt jag min första tävling någonsin. Efter 26km valde jag att springa in på Lidingövallen istället för att fortsätta ytterligare 24km. Det var ett lätt beslut, trots att jag med största säkerhet hade kunnat ta mig i mål.
Dagen började med stor stress. Min plan var att ta 7:10-tåget till Stockholm, vilket skulle ge mig 28 minuter för uthämtning av nummerlapp och övriga förberedelser inför loppet. Lite tajt kan tyckas, men alternativet var att ta Upptåget 5:43 vilket inte kändes lockande.
På Uppsala C ser jag att tåget är försenat och att jag kommer att missa tunnelbanan och därmed också starten. Lätt panik med andra ord. Som tur är hade min kompis Fredrik från Malmö också tänkt att springa loppet och skickade kvällen ett mejl om att skulle kunna hämta mig på stationen. Jag hade inte kunnat svara eftersom jag var på disputationsfest (inte en hel optimal uppladdning).
Jag ringde upp och trots att Fredrik tyckte att det skulle bli lite tajt så beslutade han sig för att hämta upp mig. På tåget träffade jag även Bertil, en av landets mest rutinerade ultralöpare, som jag sprungit med några gånger tidigare. Han hade så klart samma problem som mig så jag erbjöd honom en plats i Fredriks bil vilket tacksamt accepterades.
Väl på Lidingövallen gick förberedelserna smärtfritt, men tyvärr tappade jag bort Fredrik precis innan starten. Klockan nio går startskottet och loppet är igång. Efter någon kilometer har Fredrik sprungit ikapp mig och saktar in vid min sida. Kroppen känns tung i början, första milen känns inte bra. Vi håller ett lagom tempo men ändå känns det som att belastningen på ben och fötter är lite för stor. Sällskapet med Fredrik håller uppe motivationen.
Efter någon mil blir det lite lättare, men istället får jag oväntat krampkänningar efter kontrollen vid 15km. Krampen kommer sedan tillbaka efter varje kontroll och när vi närmar oss 25km kommer den även då och då mellan kontrollerna. Jag kan fortfarande hantera den, men det är väldigt långt kvar. Jag känner också som väntat av mina knän, det är inte så mycket värre än vanligt, men jag tog en Ipren efter 12km och så brukar de bli värre ju längre jag springer.
Krampen, knäna och den långa sträckan som är kvar gör att motivationen börjar tryta. Ibland går det halvannan kilometer utan att jag känner av krampen och då känner jag lite tillförsikt eftersom kroppen piggnat till lite. Men så kommer krampen igen. Jag börjar mer och mer ställa in mig att bryta, det är inte roligt att springa 35km med en kramp som kommer att bli allt värre. Dessutom är jag orolig för knäna. Samtidigt börjar kännas bra under de perioden då krampen är borta.
Kramphuggen precis innan Lidingövallen fäller avgörandet. Jag viker av för att bryta medan Fredrik fortsätter själv ut på sista halvan. Jag är så säker som jag kan vara på att jag ändå kunde ha tagit mig runt, men det hade inte varit kul. Motivationen saknades. Förra året hade jag fokuserat på loppet hela våren, i år var det väldigt mycket annat som krävde både mitt fokus och tid. Det var helt enkelt inte lika kul i år och då var jag inte beredd att plåga mig så mycket som det skulle krävas.
(Fast i den officiella resultatlistan står jag som tolva efter en arrangörsmiss).
Foto på mig och Fredrik är taget av Linda Persson (http://bit.ly/bX2pEO).
måndag 22 mars 2010
Light your stars
Den gamla grusvägen och ursprungliga Great Ocean Road i Australien. Den här biten, då jag lämnat den stora vägen, var nog den bästa under hela cyklingen längs Great Ocean Road.
Idag åker jag till Wien och Amsterdam för att testa digitaliseringsrobotar. Ska bli både intressant och roligt.
söndag 21 mars 2010
I shot tomorrow
Den sista biten in till Keylong (dag fyra) innehöll en liten stigning som resulterade i den här vyn när vi vände blicken bakåt. Himlen var tyvärr ordentligt överexponerad men jag tycker att jag lyckades rädda den åtminstone lite grand i efterbehandlingen. Jag har använt ett gradientfilter i Lightroom som tyvärr resulterade i att bergen blev lite mörka.
lördag 20 mars 2010
söndag 14 mars 2010
fredag 12 februari 2010
fredag 29 januari 2010
Dag 5: Keylong till Patseo
Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!
Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.
Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.
En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.
Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!
Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...
Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.
Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.
Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.
Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.
Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.
Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.
När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.
Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!
fredag 8 januari 2010
Dag 4: Sissu till Keylong
Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.
I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.
Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.
Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.
Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.
Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.
Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.
Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.
Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.
Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.
Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!
Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.
Map your trip with EveryTrail
söndag 27 december 2009
Årets sista långpass
Idag var det dags för Årets sista långpass, en tur runt norra Stockholm på runt 60km. Arrangör var Team Fakta som också stod bakom Uppsala-Stockholm i somras. Totalt var vi runt femtio personer som samlades vid slussen, de flesta i neongula jackor och västar. Vi delade in oss i tre grupper beroende på önskat tempo och jag valde 6:45-gruppen. Några minuter efter halv nio begav vi oss iväg genom ett tyst och morgontomt Stockholm. Cykelbanorna var både plogade och sandade så löpningen flöt på riktigt bra, även om vaderna fick jobba lite mer än vanligt. Kylan som jag oroat mig lite för (det var drygt -10C i Uppsala på morgonen) ställde inte heller till några problem.
När vi lämnat tullarna fick vi för en stund mer eller mindre pulsa fram några hundra meter eftersom snöplogen valt att fylla vår väg med snö istället för att ta bort den. När vi pulsade framåt kände jag en lätt och tyvärr välbekant smärta i mina knän. Kylan gjorde dem dessutom stelare än vanligt så jag bestämde mig för att stiga av ungefär halvvägs. Trots att jag kände av knät lite så störde smärtan inte löpningen nämnvärt men jag ville ändå inte riskera något inför kommande Vasaloppsträning.
Efter ungefär 19 kilometer var det dags för den första pausen. Ulla i Team Fakta hade fyllt bilen med buljong, kaffe, smörgåsar, chips och saltgurka och stod nu och väntade på oss. Mycket trevligt. När en lite snabbare grupp skulle ge sig iväg valde jag jag att hänga på dem istället för att äta lite mer av godsakerna. Det var ju bara 11km kvar till Max i Barkarby så jag tyckte att jag kunde höja tempot lite den sista biten. Efter två kilometer försvann gruppen in på en mack för att tina sina munstycken till vätskesystem. Jag åt en gratis och någon brunfläckig banan och precis när den var uppäten passerade en lite långsammare grupp utanför som jag hoppade in i.
I Sollentuna sprang vi fel vilket resulteradei halvannan bonuskilometer. Strax efter var var tvungna att springa på moddiga vägar några kilometer vilket var tufft för mina vader. Eftersom jag skulle gå av vid 30 km så började min kropp mer och mer att längta efteratt få stanna. Jag hade också slarvat lite med maten och drycken, jag visste ju att jag inte skulle springa hela vägen. Jag hade bara druckigt en dryg halvliter och ätit en halv Snickers, en liten brödbit och så bananen. Jag har dålig koll Stockholms geografi och när vi närmade oss Akalla Centrum trodde jag att det var dags för paus för de flesta och hemgång för mig.
Tji fick jag, vi fortsatte genom Akalla och vidare ytterligare fem kilometer (men det visste jag som tur inte då). Det är riktigt dåligt för både orken och motivationen att behöva fortsätta när kroppen är intsällt på att stanna, speciellt när energin börjar ta slut. Efter att ha sprungit över ett oplogat Järvafält började det bli riktigt, riktigt tungt och till slut var jag tvungen att gå. Jag åt den andra halvan av min Snickers och började springa igen. En knapp minut senare öppnade skogen upp sig och jag såg Max några hundra meter bort. Hade jag vetat det hade jag hållit ut och sprungit hela vägen... Istället för de 30km som jag hade trodde att det var till Max blev det 34km. Trots att jaga bara kom drygt halvvägs är nöjd ändå.
Efter en hamburgare var det dags att säga hej då och bege sig hemåt. En tjej blev upphämtad av sin särbo och jag frågade om jag fick plats i bilen. Det fick jag och jag blev skjutsad hela vägen till Odenplan vilket gjorde att jag precis hann med 14:11-tåget till Uppsala! Stort tack! Ett stort tack även till Ulla och Peter för ännu en fin tur.
Båda bilderna i posten har jag hämtat hos Lisse.
Map your trip with EveryTrail
tisdag 22 december 2009
It does matter
På väg över högplatån Morei Plains på över 4400 meters höjd. En fantastiskt dag.
Nu beger mig till Örebro för att fira jul. God jul!
måndag 21 december 2009
A glimpse of eternity
En indisk man korsar vägen i Sarchu på gränsen mellan Himachal Pradesh och Ladakh samtidigt som solen är på väg ned. Sarchu (4400 möh) var ett tröstlöst ställe, öppet några månader varje år för att ta hand om resenärer längs Manali-Leh Highway. Inte mycket mer än en liten samling fallskärmstält och en spritbutik. Smutsigt och med luften full av svarta avgaser från alla lastbilar.
söndag 20 december 2009
Things will never be the same
Det är sällan lite mer extrem efterbehandling blir bra, men ibland dyker det upp ett foto där de annorlunda inställningarna verkligen passar. Som på det här fotot av Mariefreds kyrka. Visst är det lätt att tro att fotot är taget någon gång i slutet av 40-talet istället för igår? (Grunden till efterbehandlingen fick jag genom en preset som jag sedan arbetade vidare med).
Postar även ett annat foto på kyrkan, ett foto som jag också tycker blev riktigt bra. På det sista fotot har jag bara ljusat upp överdelen av himlen en del med ett gradientfilter.
lördag 19 december 2009
We defend each other
I helgen har jag varit i Strängnäs och hälsat på min gamla handledare Johan. Det var ett tag sedan vi sågs så det var riktigt trevligt att träffas igen. Som vanligt blev det också en liten fotoutflykt, den här gången till Mariefred och Gripsholms slott.
En kedja vid veteranjärnvägen.
Gripsholms slott
onsdag 16 december 2009
Humanity
En gerbera som jag fick i samband med min disputation i våras.
Tidigare ikväll var jag ute och sprang på snötäckta cykelvägar. Jag höll ett högt tempo, i snitt 4:55 per kilometer. På snö! Det som gjorde möjligt att ens springa idag var mina löparskor med dubb, ett par Icebug Sissu. Det var riktigt häftigt att springa på snö och is och ändå hela tiden ha ett perfekt grepp. Jag var aldrig ens nära att förlora fotfästet, faktum är att fästet var lika bra som med vanliga skor på asfalt. På söndag blir det det nog min vanliga tur runt Gamla Uppsala, något jag ens skulle ha övervägt om jag inte haft mina Icebug.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)