Song of imaginary beings

Song of imaginary beings, originally uploaded by henrikj.

Regnet varierade i intensitet under den extra dagen som vi tvingades tillbringa i Manali. När det minskade drog sig låga moln och dimma nedåt från de högre dalgångarna. När det sedan började regna mer igen kom molnen dimman svepande tillbaka igen. Vid varje tillfälle bildades fina siluetter av skogen på den närmaste åsryggen.

We hope for a new world

We hope for a new world, originally uploaded by henrikj.

Jag arbetar för fullt med att både katalogisera alla foton från resan och skriva ned vad vi upplevde under cyklingen. Det går stadigt framåt men det tar också en hel del tid i anspråk. Innan berättelsen för dag två dyker får ni därför hålla till goda med ett foto på soluppgången över Marrhi. Toppen i bakgrunden heter Patalsu och når 4472 meter över havsytan. Det ska vara en trevlig vandringstopp med fin utsikt både norrut och söderut. Jag tror det är ganska onödigt att skriva att det var en fin morgon.

Dag 1: Manali till Marrhi

Under natten regnar det till och från. Både jag och Catharina är nervösa och vaknar flera gånger - oavsett om det regnar eller ej så har vi bestämt oss för att cykla idag. När vi vaknar är det uppehåll men en liten stund senare börjar det regna igen. Vi packar ihop vår utrustning och börjar ställa in oss på en blöt dag. Chefen för äventyrsfirman som även driver vårt guest house kommer förbi och berättar att snö stängt Baralacha La, det första riktigt höga passet som vi enligt vår plan ska passera under dag fyra. Rothang La, passet som vi ska cykla över imorgon, är dock fortfarande öppet. Vi fortsätter våra förberedelser och precis som vi ska lämna vårt guest house så slutar det att regna. Frågan är om det är tillfälligt eller permanent, molnen är fortforande mörka omkring oss.

Vi lämnar Old Manali och rullar sakta ned de 200 höjdmetrarna till "stora" Manali och vägens början. Dagens plan är att cykla till Marrhi, drygt halvvägs till det första passet Rothang La. Sträckan är bara 37 km, men det är uppförsbacke hela vägen och höjdskillnaden är ungefär 1400 meter. Manali ligger på 1925 meter mot Marrhis 3350 meter. Guideboken säger att det är lätt att luras av den korta sträckan och att många tror att de gett sig in på en övermäktig uppgift efter den första dagen.



Vi cyklar ut ur Manali och korsar omedelbart floden på en liten metallbro. På andra sidan har BRO (Border Roads Organization) som byggt vägen målat en gigantisk skylt på bergväggen - "When the going gets though, BRO gets going". Det är ingen lätt uppgift som vi har framför oss. På tio dagar ska vi på dåliga vägar och med totalt fyrtio kilos packning cykla femtio mil och 10000 höjdmeter. Men det regnar i alla fall inte.

Den täta bebyggelsen avtar snabbt men vi ser ofta både boningshus och andra sorters byggnader. De första kilometrana bär det bara svagt uppför. Efter en stund börjar vi passerar små affärer/stånd som hyr ut otroligt fula overaller och gigantiska kängor. I Indien är snö väldigt exotiskt och Rothang La är därför ett stort turistmål. Snön är dock inte bara exotisk utan också något farligt som kräver rätt utrustning, som de redan nämnda overallerna och kängorna.



Vi cyklar på i lugnt tempo och ännu är stigningen inte speciellt kraftig. När vi tittar bakåt ser vi Manali och framför oss ser vi hur Solangdalen börjar öppna sig västerut. Över Solangdalen tornar en grupp snöklädda toppar med höjder över 5200 meter upp sig. Solang är tänkt som platsen för både en vintersportort och en tunnel under Rothang La. Det är mycket vackert.

Strax utanför byn Palchan efter ungefär en mil blir vi omcyklade av Steve, en engelsman som precis anlänt till Manali. Han berättar att han liksom oss tänkt cykla till Leh men att han idag bara är ute och testar både cykel och kondition. Hans plan är att idag cykla hela vägen till Marrhi och tillbaka för att imorgon börja cykla på riktigt. Eftersom han inte har någon packning går det undan värre. Vi utbyter erfarenheter ett bra tag och han berättar även att han cyklat om en grupp om fyra polska cyklister som också verkade vara på mot Marrhi.

Vi fortsätter några få kilometer till Kothi som är den sista byn innan Marrhi. Klockan är 12:30 och vi känner att det är dags för lunch. Tyvärr tycker inte "resturangen" utan det får bli en andra frukost det är det enda som finns på menyn. Den trevliga äldre mannen som serverar oss är mycket intresserad av vårt äventyr och frågar noggrant ut oss trots dålig engelska. Tyvärr vågar vi inte dricka upp vår Lassi (en yoghurtdryck) när vi ser hur den skiktar sig och det gör ont i hjärtat när vi ser hur besviken mannen blir över att vi lämnar hälften. Vi sitter och pratar med ett trevligt tyskt MC-par när vi ser de fyra cyklisterna som Steve berättat om passera utanför. När det är dags för oss att lämna resturangen är den äldre mannen glad igen och han vinkar av oss med stor entusiasm.



Efter Kothi övergår den tidigare raka vägen i serpentiner och landskapet blir allt vackrare ju högre upp vi kommer. Asfalten är fin och vi kan hålla ett bra tempo. Plötsligt försvinner asfalten helt och det blir istället ordentligt lerigt. På sina ställen är leran riktigt djup och vi tvingas för första gången knuffa cyklarna för att ta oss framåt. Även lastbilarna har stora problem och många fastnar i leran. Alla av dem har öppnat grillen för att förbättra kylningen men vi ser ändå ett par lastbilar där kylvätskan börjat koka.

Som tur är återkommer asfalten efter ett tag och vi fortsätter framåt. Den ganska breda dalen har nu blivit trängre och mer dramatiskt. Bergväggarna reser sig brantare och flera vattenfall på något/några hundratal meter dekorerar dem. Det är fem timmar sedan vi lämnade Manali och vi börjar känna av stigningen i benen.



Mittemot Rahalla Falls, det högsta vattenfallet längs vägen, möter vi Steve som är på väg tillbaka till Manali. Vi pratar åter ett bra tag och han berättar att det som vi tror är Marrhi bara är ett ensamt hus och att det fortfarande är en bit kvar efter huset. Vi äter lite kex och nötter för att fylla på energiförråden och fortsätter sedan uppåt.

Trots pausen börjar börjar vi bli ordentligt trötta. Målet är nära men ändå långt borta. Catharina får den första ordentliga dippen och vi tvingas vila några gånger. När hon sakta börjat återhämta sig är det min tur, jag förlorar nästan all energi och det är riktigt tufft att fortsätta efetrsom det också blivit lite brantare. Efter ett tag avtar lutningen en aningen och genom att cykla riktigt långsamt får jag tillbaka tillräckligt med krafter för cykla vidare.

Knappt åtta timmar efter att vi lämnade Manali är vi till slut framme i Marrhi. Marrhi visar sig vara en oinspirerad samling av resturangtält på en grusplan. I utkanten ligger ett litet buddisttempel, det första som vi stött på under vår resa. Ett hundratal meter bort står ett ensamt hus och utanför huset står en indier och vinkar frentiskt. Vi förstår att byggnaden är det rest house som guideboken nämner. Indiern måste ha sett oss långt nedanför och förstår att vi är intresserade av tak över huvudet.



Vi har inga andra alternativ och för det otroliga överpriset 1000 rupier får vi ett fantastiskt sunkigt rum, det värsta som jag någonsin sovit i. Färgen flagar på väggarna, det är smutsigt, både handfat och toalett är spruckna, rinnande vatten saknas och sängarna är stenhårda eftersom madrassen inte är en madrass utan den tunnaste typen av bäddmadrass. Dessutom stinker det så mycket malmedel att vi seriöst funderar på om det är farligt att vistas i rummet. Vi har dock ändå tur. Tio minuter senare dyker gruppen med de fyra polska cyklisterna upp efter att först ha ätit middag. De tvingas hyra ett 50% dyrare rum där den enda skillanden är att deras rum har två stolar. Vi stuvar snabbt in cyklarna och packningen på rummet innan vi beger oss ut för att se på solnedgången. Moln fyller dalen och bergen sticker på sidorna. Det mycket vackert.



Efter att ha ätit intetsägande mat i ett resturangtält känner vi att det är sovdags. Att sova på sängarna är uteslutet, de är både för hårda och för äckliga. Vi blåser istället upp våra liggunderlag och kryper ned i sovsäckarna. Vi pratar en stund om alla nya intryck och den fantastiska naturen innan tröttheten tar över.

(Vi tog ganska få foton under dagen. Vi hade noggrant packat ned min systemkamera i en ryggsäck eftersom vi var rädda för regn. Korten i posten är istället tagna av oss båda med kompaktkameran)

I keep knocking on your door

I keep knocking on your door, originally uploaded by henrikj.

Utanför Delhi var det ovanligt att dörrarna till rummen där vi bodde hade vanliga lås. Istället hade de en regel på utsidan som sköts in i et hål i dörrkarmen. Regeln låstes sedan fast i dörren med ett hänglås. En mindre regel fanns också på insidan för att låsa dörren innifrån. Det här låset satt på vår dörr på Tiger Eye Guest House i Manali. Notera hakkorset på bröstet hos buddhan. Hakkorset uppstod i Indusdalen och vi stötte ofta på det, både i Delhi, Manali och Leh.

I walk out to meet my faith

I walk out to meet my faith, originally uploaded by henrikj.

Ett gammalt foto från Torasjärvi i Lappland.

Förberedelser inför en lång cykeltur

Att korsa Himalaya är inget som görs i handvändning, speciellt inte om man planerar att göra det på cykel och utan hjälp av andra (det finns organiserade turer men de kostar från 15000:- exklusive flygbiljetter). Vägen som vi valde, mellan Manali och Leh i indiska Himalaya, är inte speciellt lång. Avståndet mellan städerna är bara knappt 50 mil, men eftersom vägen ändå tar två dygn att köra med bil så förstår man att det inte är någon vanlig väg med våra mått. Vägen inleds med 54 kilometers oavbruten stigning från Manali (1900 möh) upp till passet Rothang La (3980 möh). Därefter följer en relativt platt sträcka fram till Patseo (3750 möh) innan de höga passen radar upp sig. Först kommer Baralacha La (4925 möh), följt av dubbelpassen Nakeela La (4950 möh) och Lachulung La (5080 möh). Efter Lachulung La väntar högplatån Morey Plains (4750 möh). Slutligen ska passet Tanglang La forceras. Över Tanglang La går, beroende på vem som man litar på, världens högsta eller näst högsta asfalterade väg med en höjd på 5359 möh. Efter Tanglang La är det i princip nedför hela vägen till Leh (3550 möh). Vägens medelhöjden är över 4000 möh och dess standard är på många ställen minst sagt bristfällig.



Från Delhi valde vi att ta nattbussen till Manali. Bussresan tog femton timmar och var påfrestande men händelselös. Undantaget var en busschafförerna som försökte få oss att tro att vi var tvungna att betala en "Border Inspection Fee" för cyklarna på motsvarande 60 kronor. Vi vägrade och när vi var framme i Manali hade han sänkt beloppet till 6 kronor som vi också vägrade att betala. Bara för att vi har mycket pengar med indiska mått så innebär det inte att det är fritt fram att blåsa oss.

Manali ligger i en dalgång som staden delar med floden Beas. Det första som slår oss är hur grönt allt är. Strax efter inser hur höga bergen omkring oss är, trots att de är gröna hela vägen upp. Inget kallfjäll här inte.



Eftersom vi var inställda på att alla försökte lura oss tyckte vi att taxichafförerna ville ha för mycket pengar för att köra oss till det guest house där vi bokat rum. Vi bestämde oss därför för att montera ihop våra cyklar vid busstationen och istället cykla till vårt guest house. Det samlades snabbt en stor men artig publik omkring oss som noga följde minsta detalj i monteringen. Vår packning, som låg i två stora jutesäckar för att vara enkel att transportera, tilldrog sig lite extra intresse. Indierna verkade väldigt nyfikna på hur vi skulle få med oss de två stora säckarna på cyklarna. Ett mindre sus gick genom publiken när vi till slut öppnade dem och avslöjade vår hemlighet - våra åtta cykelväskor.



Vårt guest house låg längst bort i Old Manali som ligger drygt två kilometer från centrum. Sträckan må ha varit kort, men det var ändå nästan precis 200 höjdmeter som vi behövde cykla upp för. Faktum är att backen upp till Old Manali var den värsta vi stötte på under hela vår cykling, ingen annan backe var så brant. Speciellt biten när vi precis kommit fram till Old Manali var hemsk, den var så brant att bilarna knappt orkade upp.



Väl framme i Old Manali fick vi hjälp att hitta vårt guest house, det låg inte längs turistgatan utan mitt bland lokalbefolkningens egna gamla hus. Vi fick knuffa våra cyklar längs trånga stigar och gränder, förbi lösa kor och getter. Själva boendet var oklanderligt. Det var en upplevelse att få leva mitt bland lokalbefolkningen och se dem utföra sina dagliga sysslor i skördetid.

Stämningen i staden var avslappnad och vi bestämde oss snabbt för att stanna en extra dag (tre istället för två) för att inte behöva stressa. Under de tre dagarna köpte vi en hel del småsaker som lås, proviant, antibiotika och Diamox (mot höjdsjuka). Vi justerade bromsar och växlar på våra cyklar. Vi tog ut en hel del pengar så att vi skulle klara oss hela vägen till Leh (vi hade nog mer än hälften kvar när vi kom fram). En kort provcykling längs de första kilometrarna av vägen hann vi också med. Många hade redan lagt märke till oss genom våra cyklar och efter provcyklingen hörde vi ibland hur personer (både turister och lokalbefolkning) pratade om oss när vi gick förbi. Det roligaste som vi gjorde i Manali var att fotografera lokalbefolkningen, eller snarare barnen. De älskade att se sig själva på kamerans display och började nästan bråka i jakten på att bli vår nästa modell. Tyvärr ville inte kvinnorna i sina vackra kläder bli fotograferade.




Natten innan vår planerade avfärd fylldes av regn och det fortsatte att regna under hela dagen. Vi besultade att skjuta upp cyklingen en dag men eftersom vi redan lagt till en extra dag så kände vi att vi var tvungna att cykla iväg dagen efter. Även om det skulle fortsätta att regna.

Morei Plains

Passar på att lägga upp en första videosnutt. Videon är från en av de sista dagarna, då vi korsade högplatån Morei Plains. Morei Plains är en utlöpare till den mycket större Tibetanska högplatån och höjden är runt 4700 möh. Cyklingen var fin, men tidvis lite sandig, speciellt när vi råkade tappa bort vägen och cyklade en knapp mil i mer eller mindre obanad ökenterräng.

Karta över Manali-Leh Highway

Nu har jag så smått börjat skriva på lite längre bloggposter om cyklingen. Det lär dock dröja ett litet tag innan de är redo att publiceras - jag har precis börjat att skriva ned lite stoplar och så vill jag självklart fixa lite med mina foton också. Tills dess får ni hålla till goda med en karta som jag satte ihop från vårt GPS-spår (klicka på metric för att normala avståndsangivelser). Medelhastigheten är uträknad över elva kompletta dygn, vi cyklade lite fortare än knappt 2 km/h.

Widget powered by EveryTrail: Share GPS Tracks

Lidingöloppet 2009

Igår sprang jag mitt tredje Lidingölopp. Loppet blev en intressant och nyttig erfarenhet. Mitt senaste löppass innan gårdagen gjorde jag 19/8, alltså för nära sex veckor sedan. Sedan det där löppasset har jag som de flesta vet cyklat runt 500 kilometer i Himalaya, med en medelhöjd på över 4000 meter över havet. Konditionsmässigt tvivlade jag därför inte alls på min kapacitet, dessutom borde jag fortfarande få en rejäl fördel av att ha tillbringat drygt tre veckor på höjder över 3500 meter. Den stora frågan var därför hur kroppen skulle reagera på det ovana rörelsemönstret och påfrestningarna från löpningen. Förra året sprang jag på 2:52, trots kramp de sista 14 kilometrarna. Utan kramp hade jag troligen klarat 2:45, en tid som också fick bli årets mål. Tiden kändes innan loppet lite optimistisk, men om kroppen skulle klara löpningen bra efter det långa uppehållet så var tiden inte omöjlig.

Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.

Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.

Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...

Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...

Snart lamnar vi Himalaya

Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi. Vi ser inte direkt fram emot att komma tillbaka till fukten, smutsen och ljuden i Delhi, vi skulle hellre aka hem till Sverige pa en gang (men guideboken sager att flyger harifran ofta stalls in sa vi kande att vi behovde nagra reservdagar. Val har sa kan vi konstatera att guideboken hade fel).

De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.

Om en vecka ar vi hemma igen!

I Leh plus lite bilder

Nu har vi varit i Leh nagra dagar och borjar sa smaningom anpassa oss till ett liv utan daglig cykling och med varma duschar. Vi har sa klart gatt runt en hel del och tittat pa staden. Igar tittade vi bland annat pa det stora palatset. Idag besokte vi ett buddistkloster och det (nuvarande) kungliga palatset en bit utanfor staden. Vi kom till klostret (Spituk) i lunchtid och var radda att det som brukligt skulle vara lunchstangt. Det var det inte utan dorren till bonesalen dar munkarna just forattade bon med trummor, cymbaler och blasinstrument stod vidoppen. Inte nog med det, forutom att bli inbjudna till sjalva bonen fick vi delta i munkarnas maltid. Riktigt roligt och annu ett minne for livet.

De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.



Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.



Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.



Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.



Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.



I "resturangen" i Patseo.



Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.



Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.



Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.



Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats

Nu ar det nara!

Nu ar vi nastan framme i Leh. Vi ar just nu i Thikse for att imorgon se pa morgonbonen i det stora klostret. Sedan ar det bara 18 lattcyklade kilometrar kvar till Leh. Det kanns fantastiskt att vi faktiskt korsat Himalaya!

Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.

Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.

Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.

Dagsregn och uppskjuten cykling

Strax innan midnatt igar borjade det att regna. Ordentligt. Nar klockan ringde 6:30 pa morgonen sa regnade det fortfarande. Det har ofta kommit en skur pa morgonen eller sent under natten men de har slutat efter nagon timme. Det har regnvadret slutade inte efter en timme. Det tog istallet sjutton timmar pa sig. Och det varsta ar att risken for regn ar overhangande aven imorgon. Som det regnade idag hade det inte varit roligt alls att cykla men om det regnar imorgon sa maste vi nog overvaga om vi anda inte maste ge oss ivag.

Vi kan beskriva hur mycket det regnat genom tva exempel. Fran vart rum ser vi flera mindre vattenfall som har en fallhojd pa i alla fall runt 2-300 meter. Mangden vatten i fallen har flerdubblas idag. Nar vi nyligen renade lite vatten med vart vattenfilter markte vi snabbt att det kandes tyngre av vanligt. Nar vi efter fem renade liter skruvade isar filtret sa var det brunt istallet for hudfargat. Vattnet hamtas troligen fran floden utanfor och regnet har skoljt ned en massa jord i floden.

Forutom reget har det inte hant sa mycket. Vi var inne svang i nya delen av Manali for att fixa litr smasaker. Bland annat ville vi kopa en liten kedja att lasa fast cyklarna med. Efter en hel del letande hittade vi en kokedja som dock hade tva extra kedjebitar som vi inte ville ha. Agaren till butiken erbjod sig att ta bort dem vilket visade sig vara svarare an han tankt. Det bildades snabbt en liten grupp askadare som bade diskuterade hur han skulle fa bort kedjestumparna och vad de tva utlanningarna skulle med en kokedja till. Nar vi promenerade tillbaka till vart guesthouse slog en hund folje med oss. Han vek inte en centimeter fran var sida, forutom nar ett litet barn kom springades. Hunden forsvarade oss omedelbart och jagade ivag barnet innan han aterupptog sin plats vid var sida.

Det forsta fotot pa Catharina tog vi under var provcykling igar. den grona skylten i bakgrunden markerar starten pa Manali-Leh Highway. Det andra ar taget i omradet dar vi bor.

Dags att borja cykla

Imorgon borjar aventyret pa riktigt - da startar vi cyklingen mot Leh. Forsta dagsetappen ar bara 38km men den har en stigning pa 1600 hojdmeter sa det blir nog ordentligt tufft anda. Cyklarna ar justerade och star redo. Tidiagre idag gav vi oss ut pa ett kort provtur och allt fungerar som det ska. Vi behovde bara cykla ett par kilometer for att dalen skulle oppna sig lite och visa toppar pa over 5000 meter. Vackert.

Efter cykelturen skruvade vi backspeglarna som vi kopt till Catharinas cykel (de var for sma och for fladdriga) och dem dem till en liten kille pa runt sju ar. Det tog inte ens tio minuter innan vi sag honom mycket nojd susa ned for backarna med dem pa sin cykel. Roligt.

Vi gillar Manali och vi skulle garna ha stannat nagra dagar till om vi inte hade cyklingen att ta tag i. Det ar riktigt fint och folket ar trevligt. Indiska cyklar ar inte som vara europeiska, de ar stora, tunga och utan vaxlar. Vi vacker darfor en hel del uppstandelse nar vi ror pa oss. Hindi har lanat "bicycle" fran engelskan sa vi hor pa en gang nar folk pratar om oss, och det ar ofta. Nar det ar upporsbacke hejar de pa oss, indiska cyklar har ju inga vaxlar sa de maste ledas upp for de flesta backarna. Efter dagens cykeltur hor vi t.o.m. att de pratar om oss nar vi gar forbi utan cyklar...

Tidigare idag gick vi omkring lite bland de gamla husen i Manali och fotograferade. Tyvarr vill inga av de aldre manniskorna vara med pa bild. Barnen daremot, de vill! De alskar att fa se fotot pa sig sjalva pa kameradisplayen och de stod och hoppade framfor oss av upphatsning och ropade "one more, one more!".

Det har ar troligen den sista posten pa runt tolv dagar eftersom vi inte kommer att tillgang till internet. Det finns ett internetcafe i staden dar vi overnattar den andra dagen men uppkopplingen ska sallan fungera dar.

Framme i Manali

Nu har vi antligen tagit oss till Manali i Himalayas sodra utlopare. Det var en lang resa och den var inte utan bekymmer.

Nar vi bokade bussbiljetten bestallde vi aven en taxi for att ta oss och cyklarna till bussen. Vi raknade med att cyklarna skulle fa aka pa taket och tankte att det nog var bast att vi forsokte fa tag pa ett rep att binda fast dem med. Vi sprang omkring i nastan en timme och letade efter rep. Vi hade egentligen gett upp och var pa vag tillbaka till hotellet nar vi till slut fick tag pa ett ganska tunnt plastsnore. Nar taxin sedan dok upp en timme senare visade det sig att foraren bara hade med sig en repstump pa en knapp meter... Vart plastsnore kandes inte helt palitligt men indierna jorde ett bra jobb med att binda fast cyklarna pa taket. Vad som hant om vi inte fatt tag pa snoret vill vi inte tanka pa.

Bussen till Manali gick 18:30 och restiden var beraknad till 14h. Det tog nastan 2h innan vi var ute ur Delhi och det berodde inte pa trafiken utan pa att staden ar sa stor. Efter fyra timmar hade vi en riktigt stressig matpaus. Precis nar vi stigit pa bussen kom chafforen fram och kravde att fa en "border control fee" pa 400 rupees for vara cyklar. Nagon sadan avgift finns sa klart inte utan pengarna skulle ga direkt ned i hans egen ficka. Vi vagrade och efter ett tag verkade han ge med sig. Nar vi efter manga skakiga timmar till slut var framme i Manali hade avgiften istallet blivit en "luggage fee" pa 50 rupees. Vi vagrade fortfarande att betala, aven om det bara handlade om 7,5SEK. Han svarade med att vagra ge oss vara cyklar. Vi svarade med att vi skulle kontakta hans chef. Han vagrade fortfarande att ge oss vart bagage men nar vi sjalva klattrade in i bussen for att hamta det gav han till slut med sig.

Nasta problem var att fa en taxi till vart hotell. Vi var riktigt trotta och hungriga, vi hade knappt sovit nagot och inte atit nagon frukost. Nar vi inte lyckades fa ett vettigt pris pa taxi sa besluade vi oss istallet for att bygga upp cyklarna pa plats (visst, det kan tyckas snalt att inte vilja betala 20SEK for en taxi. Sjalvklart ska vi rakna med att fa betala lite mer an lokalbefolkningen men nar de lagger pa mer an 100% sa vill vi inte vara med langre). Ihopsattningen var mycket popular bland indierna och vi hade hela tiden minst tjugo personer som noggrant foljde vad vi gjorde. Speciellt hur vi skulle fa med oss all packning verkade tilldra sig stort intresse (cykelvaskorna lag inpackade i sina jutesackar). Indierna var visserligen nargangna men anda trevliga och vi kande att risken att de skulle ta nagot var minimal.

Nar cyklarna antligen var ihopmonterade var det dags att ge sig av mot vat guesthouse. Vi var nu riktigt trotta och hungriga. Sjalvklart valde vi fel vag i en rondell och efter att ha cyklat halvannan kilometer i nedforsbacke insag vi vi precis rullade ut ur Manali... Bara att vanda och cykla tillbaka, i kraftig uppforsbacke. Catharinas vaxlar strulade en del (vi ska justera dem imorgon) och vi fick ga en del. Sedan visade det sig sa klart vart guesthouse vara det som lag allra langst bort och hogst upp. Det blev mycket knuffande och en del cyklande. En indier motte oss pa den numera ganska smala vagen. Det kandes inte helt bra nar han ledde in oss pa en mycket smal stig mellan boningshusen. Stigen var tackt med koskit och vid var och varannat hus stod en ko bunden. Det ar visserligen kul att bo nara lokalbefolkningen men nar vi tittade pa boningshusen omkring oss kande vi oss lite tveksamma. Plotsligt ser vi en gron innegard blommor framfor oss. Vart guesthouse visar sig vara en riktig parla. Frascht och fint. Utsikten ar riktigt vacker. Utanfor var dorr pa fjarde vaningen finns nagra fotoljer som man kan slappa i pa kvallen. Dessutom finns det varmvatten, nagot som vi inte hande ens i Delhi.

Efter att ha atit har vi aterhamtat oss en del. Vi kommer nog att stanna har en extra dag for att kunna slappna lite extra innan allvaret satter igang. Lugnet har ar underbart jamfort med stressen, oljuden och fororeningarna inne i Delhi.

Fotot ovan visar vagen in till vart guesthouse.

Ett foto fran Delhi

Tva foton fran Delhi.

Fotot visar utsikten fran vart hotell.

Rapport fran Delhi

Nu ar vi i Delhi. Resan gick och cyklarna kom fram hela, i alla vad vi kan se utan att ha monterat ihop dem. Det ar riktigt varmt, 30C eller mer. Luften ar valdigt smutsig och det ar sallan man kan se solen aven nar de inte gommer sig bakom moln (och det ar kanske tur eftersom det anda ar sa varmt). Det ar ocksa valdigt fuktigt, konstant 100% luftfuktighet. Monsunen har gjort sig pamind ungefar en timme om dagen.

Idag har vi kopt bussbiljett till Manali. Sjalva kopet var latt men det var desto svarare att komma fram till ratt resebyra (eller i vart fall egentligen turistbyra). Manga rickshawforare far provision fran privata resebyrarer och vill sa klart skjutsa alla turister till dem. For att gora det annu svarare och jobbigare anvander de privata resebyraerna namn som ska lata sa officiella so moljigt och de drar sig inte for att saga att de ligger pa en annan plats an de gor (det ar inte alltid man vet exakt vilken gata man ar pa aven om vi blivit battre pa det). Idag fick vi forst aka till tre fejkade resebyraer innan vi till slut var framme vid den riktiga. Det behovdes en hel del tjatande och tva olika rickshawes. Forraren av den sista sade adjo med "bitches"...

I trafiken rader total anarki med en enda regel - storst gar forst. Det ar ett enormt tutande och ett stort mysterium att sa fa bilar har bucklor. Som tur ar gar det ganska fort att vanja sig vid dem och numera kanner vi oss sakra nar vi ar ute och gar.

Idag besokte vi Roda fortet, ett varldsarv fran 1600-talet. Det var fint och intressant men tyvarr lite nedganget. I en utstallning fick vi se knivar och dolkar med utseenden som inte ens Hollywood kan dromma om. Vi slutade pa en kombinerad cykel- och lopbandsmarknad dar vi inhandlade nagra delar (las och backspeglar) till cyklarna. Vi har blivit mycket battre pa att pruta aven om vi fortfarande betalar for mycket for manga saker. Som tur ar allt anda valdigt billigt.

Vi borjade skriva det har inlagget pa vat hotell men fick se att den datorn loggade det vi skrev med hjalp av en keylogger, sa vi fick snabbt ge oss ut for att byta losenord pa bade epost och blogg...

Packningen

Här är vår packning. Kartongerna innehåller cyklarna. Inuti vardera jutesäcken finns ytterligare en säck, Granngårdens tåligaste sopsäck. I sopsäckarna ligger sedan sju fyllda cykelväskor och en tom. Ryggsäckarna innehåller vårt handbagage. Vi kommer att cykla med ryggsäckarna i stort sätt tomma, förutom en vätskepåse i vardera ryggsäcken (den röda som ser stor ut på bilden rymmer bara 30 liter, den lilla gröna 12 liter). Packningen blev klart mindre vi trott (även om det ser mycket ut på bilden). Vi tog därför med oss all frystorkad mat som vi hade hemma, utan den hade vi haft ytterligare en tom cykelväska.

Inför Manali-Leh

På måndag är det dags - då flyger jag och Catharina till Indien för att cykla mellan Manali och Leh i Himalaya. Det mesta är under kontroll men min lägenhet ser ändå ut som en krigszon. Under dagen fick jag efter lite mekande ned båda våra cyklar i var sin kartong, imorgon är det dags för den egentliga packningen. Det finns mycket att tänka på, utöver cyklarna får vi tex bara checka in en väska var ställer till en del problem då vi totalt har åtta cykelväskor med oss...

Så här ser vår preliminära tidsplan ut:

25-27/8 New Dehli
28/8 Buss eller taxi till Manali
29/8 Aklimatisering och provcykling runt Manali
30/8-9/9 Cykling till Leh
10-15/9 Leh
16/9 Khardung La
17-18/9 Leh
19/9 Flyg tillbaka till New Delhi
20-23/9 New Delhi

Vägen mellan Manali och Leh är en av de klassiska vägarna i Himalaya och världens högsta asfalterade väg. Som högst kommer vi att vara uppe på drygt 5300 möh och några få timmar norr om Leh ligger Khardung La som är ytterligare några meter högre. Medelhöjden under själva cyklingen kommer att vara knappt 4000 möh. Sträckan är bara knappt 50 mil men eftersom vi passerar fyra bergspass på 4900 möh eller högre blir det nog tillräckligt tufft ändå. Längs hela vägen finns små byar så egentligen kan vi klara oss utan tält men eftersom det ger oss en mycket större frihet så tar vi med det ändå.

Våra exakta planer är inte huggna i sten. Vi har god tid på oss och behöver inte stressa utan kan ta en och annan vilodag (eller magsjukedag) eller stanna lite extra vid vackra platser eller kloster. Cyklingen tar normalt tio dagar men vi räknar med minst elva eftersom vi planerar att stanna till och övernatta vid åtminstone ett buddistiskt kloster. Väl framme i Leh så får vi se vad vi hittar på. Vi ska så klart cykla uppför Khardung La men annars harvi inte bestämt något. Det blir säkert en del slappa dagar kombinerat med en del dagsturer i omgivningarna.

Vi ska försöka uppdatera bloggen då och då men det kommer att bli svårt under själva cyklingen eftersom vi inte räknar med att kunna komma få tag på en internetuppkoppling.

En pedagogisk karta över cyklingen finns här. Nedan ser ni också en översikt av turen, det är några tyskar som gjort rutten och den stämmer till stora delar överens med vår väg även om sträckan ser ut att vara helt fel. (Och för er som undrar, delstaten Jammu & Kashmir består även av en tredje del, det buddistiska och väldigt lugna Ladakh. Det är där vi cyklar, inte i den muslimska delen).

Bike route 7383 - powered by Bikemap 

Send me a fire

Send me a fire, originally uploaded by henrikj.

Norska kusten, från Kalle på Lofoten.