Lack of time

Lack of time, originally uploaded by henrikj.

Mariefred sett från Gripsholm.

Dag 5: Keylong till Patseo

Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!

Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.



Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.



En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.

Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!



Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...

Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.



Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.



Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.

Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.



Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.



Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.



När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.



Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!

Dag 4: Sissu till Keylong

Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.



I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.



Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.



Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.



Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.



Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.



Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.

Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.



Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.



Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.



Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!



Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.

Map your trip with EveryTrail

Årets sista långpass

Idag var det dags för Årets sista långpass, en tur runt norra Stockholm på runt 60km. Arrangör var Team Fakta som också stod bakom Uppsala-Stockholm i somras. Totalt var vi runt femtio personer som samlades vid slussen, de flesta i neongula jackor och västar. Vi delade in oss i tre grupper beroende på önskat tempo och jag valde 6:45-gruppen. Några minuter efter halv nio begav vi oss iväg genom ett tyst och morgontomt Stockholm. Cykelbanorna var både plogade och sandade så löpningen flöt på riktigt bra, även om vaderna fick jobba lite mer än vanligt. Kylan som jag oroat mig lite för (det var drygt -10C i Uppsala på morgonen) ställde inte heller till några problem.

När vi lämnat tullarna fick vi för en stund mer eller mindre pulsa fram några hundra meter eftersom snöplogen valt att fylla vår väg med snö istället för att ta bort den. När vi pulsade framåt kände jag en lätt och tyvärr välbekant smärta i mina knän. Kylan gjorde dem dessutom stelare än vanligt så jag bestämde mig för att stiga av ungefär halvvägs. Trots att jag kände av knät lite så störde smärtan inte löpningen nämnvärt men jag ville ändå inte riskera något inför kommande Vasaloppsträning.

Efter ungefär 19 kilometer var det dags för den första pausen. Ulla i Team Fakta hade fyllt bilen med buljong, kaffe, smörgåsar, chips och saltgurka och stod nu och väntade på oss. Mycket trevligt. När en lite snabbare grupp skulle ge sig iväg valde jag jag att hänga på dem istället för att äta lite mer av godsakerna. Det var ju bara 11km kvar till Max i Barkarby så jag tyckte att jag kunde höja tempot lite den sista biten. Efter två kilometer försvann gruppen in på en mack för att tina sina munstycken till vätskesystem. Jag åt en gratis och någon brunfläckig banan och precis när den var uppäten passerade en lite långsammare grupp utanför som jag hoppade in i.

I Sollentuna sprang vi fel vilket resulteradei halvannan bonuskilometer. Strax efter var var tvungna att springa på moddiga vägar några kilometer vilket var tufft för mina vader. Eftersom jag skulle gå av vid 30 km så började min kropp mer och mer att längta efteratt få stanna. Jag hade också slarvat lite med maten och drycken, jag visste ju att jag inte skulle springa hela vägen. Jag hade bara druckigt en dryg halvliter och ätit en halv Snickers, en liten brödbit och så bananen. Jag har dålig koll Stockholms geografi och när vi närmade oss Akalla Centrum trodde jag att det var dags för paus för de flesta och hemgång för mig.

Tji fick jag, vi fortsatte genom Akalla och vidare ytterligare fem kilometer (men det visste jag som tur inte då). Det är riktigt dåligt för både orken och motivationen att behöva fortsätta när kroppen är intsällt på att stanna, speciellt när energin börjar ta slut. Efter att ha sprungit över ett oplogat Järvafält började det bli riktigt, riktigt tungt och till slut var jag tvungen att gå. Jag åt den andra halvan av min Snickers och började springa igen. En knapp minut senare öppnade skogen upp sig och jag såg Max några hundra meter bort. Hade jag vetat det hade jag hållit ut och sprungit hela vägen... Istället för de 30km som jag hade trodde att det var till Max blev det 34km. Trots att jaga bara kom drygt halvvägs är nöjd ändå.

Efter en hamburgare var det dags att säga hej då och bege sig hemåt. En tjej blev upphämtad av sin särbo och jag frågade om jag fick plats i bilen. Det fick jag och jag blev skjutsad hela vägen till Odenplan vilket gjorde att jag precis hann med 14:11-tåget till Uppsala! Stort tack! Ett stort tack även till Ulla och Peter för ännu en fin tur.



Båda bilderna i posten har jag hämtat hos Lisse.

Map your trip with EveryTrail

It does matter

It does matter, originally uploaded by henrikj.

På väg över högplatån Morei Plains på över 4400 meters höjd. En fantastiskt dag.

Nu beger mig till Örebro för att fira jul. God jul!

A glimpse of eternity

A glimpse of eternity, originally uploaded by henrikj.

En indisk man korsar vägen i Sarchu på gränsen mellan Himachal Pradesh och Ladakh samtidigt som solen är på väg ned. Sarchu (4400 möh) var ett tröstlöst ställe, öppet några månader varje år för att ta hand om resenärer längs Manali-Leh Highway. Inte mycket mer än en liten samling fallskärmstält och en spritbutik. Smutsigt och med luften full av svarta avgaser från alla lastbilar.

Things will never be the same

Things will never be the same, originally uploaded by henrikj.

Det är sällan lite mer extrem efterbehandling blir bra, men ibland dyker det upp ett foto där de annorlunda inställningarna verkligen passar. Som på det här fotot av Mariefreds kyrka. Visst är det lätt att tro att fotot är taget någon gång i slutet av 40-talet istället för igår? (Grunden till efterbehandlingen fick jag genom en preset som jag sedan arbetade vidare med).

Postar även ett annat foto på kyrkan, ett foto som jag också tycker blev riktigt bra. På det sista fotot har jag bara ljusat upp överdelen av himlen en del med ett gradientfilter.

We defend each other

We defend each other, originally uploaded by henrikj.

I helgen har jag varit i Strängnäs och hälsat på min gamla handledare Johan. Det var ett tag sedan vi sågs så det var riktigt trevligt att träffas igen. Som vanligt blev det också en liten fotoutflykt, den här gången till Mariefred och Gripsholms slott.

En kedja vid veteranjärnvägen.


Gripsholms slott

Humanity

Humanity, originally uploaded by henrikj.

En gerbera som jag fick i samband med min disputation i våras.

Tidigare ikväll var jag ute och sprang på snötäckta cykelvägar. Jag höll ett högt tempo, i snitt 4:55 per kilometer. På snö! Det som gjorde möjligt att ens springa idag var mina löparskor med dubb, ett par Icebug Sissu. Det var riktigt häftigt att springa på snö och is och ändå hela tiden ha ett perfekt grepp. Jag var aldrig ens nära att förlora fotfästet, faktum är att fästet var lika bra som med vanliga skor på asfalt. På söndag blir det det nog min vanliga tur runt Gamla Uppsala, något jag ens skulle ha övervägt om jag inte haft mina Icebug.

When your soul sings

When your soul sings, originally uploaded by henrikj.

Blev riktigt nöjd med det här fotot på Trädet. Hittade ett kreativt filter som använde två färgade gradientfilter och började leka lite med färgerna och det här blev slutresultatet.

Dag 3: Sissu

När vi efter två dagars cykling stänger dörren till vårt hotellrum så befinner vi oss i Sissu, ungefär 35 kilometer från staden Keylong som egentligen var dagens mål. Ni som följer bloggen kommer ihåg att dåliga vägar och ett stenras drog ned vår hastighet så mycket att vi inte nådde ända fram till Keylong. Innan vi släcker för natten går jag noggrant igenom vår matplanering - Keylong är den sista staden där det går att köpa mat. Enligt guideboken har vi fem dagar framför oss där det är osäkert om vi kan få mat, det ska finnas några dhabor men inte så mycket mer. Vi har med oss en del överbliven frystorkad mat hemifrån men den räcker bara till hälften.

Jag sover ganska dåligt och vaknar 04:00 av att regnet slår mot rutorna. Jag kan inte somna om och känner mig riktigt nervös. Jag oroar mig för maten och för passen som ligger framför oss. Det är inte alls likt mig, jag vet att vi har bättre koll än de flesta som cyklar här. Men den här gången fungerar inte logiken. Kanske är det regnet utanför som påverkar mig? Nervositen har inte släppt när det långsamt börjar ljusna utanför. Faktum är att jag känner mig riktigt ynklig och miserabel, att jag inte har något här att göra. Och regnet bara fortsätter att falla.

From Manali-Leh Highway

Det är bara 35 relativt platta kilometrar till Keylong och jag och Catharina är inställda på att cykla, trots regnet. Efter frukosten packar vi ihop våra saker och sätter oss för att vänta ut regnet. Klockan närmar sig sakta men säkert tolv och därmed tiden för utcheckning. Runt 11:30 knackar vi på Steves dörr för att höra om han ska cykla. Han skrattar och gör en svepande rörelse med handen mot gården bakom oss. "Cykla? Det snöar ju!", säger han. Vi vänder oss om, och visst snöar det!

From Manali-Leh Highway

Vi ger upp och låter vädret vinna för den här dagen. Det blir långsamt allt vitare utanför. Snögränsen kryper allt längre ned tills det är helt vitt på marken utanför. Svensken som vi mötte under gårdagen dyker plötsligt upp på hotellet, dyngsur och genomfrusen. Han och hans franska kompis forsatte en kort bit mot Keylong igår på motorcykel. När det blev mörkt vågade de inte fortsätta eftersom det är riktigt branta stup ned mot floden. Deras tält visade sig inte hålla tätt och de vågade inte heller fortsätta mot Keylong eftersom vägbanan kändes hal. Deras enda alternativ var att köra tillbaka till Sissu.

Hotellrummen är oisolerade och temperturen inomhus kryper sakta nedåt och framåt eftermiddagen är den nere i 10-12C. Trots att vi är inomhus har vi nästan alla våra kläder på oss. Som tur är har vi i alla fall varmvatten. Vi noterar dock att elinstallationen i badrummet inte är av den tillförlitliga varianten. Lampan i badrummet sitter rakt under duschmunstycket. Lampan sitter dessutom i ett alldeles för stort hål. De blottade kablarna är i alla fall inslagna i lite plastfolie för att skydda mot fukt och vatten... Det är inte den enda tveksamma elinstallationen, utanför Steves rum hänger ett gäng elkablar med fria ändar ned.

From Manali-Leh Highway

Dagen går långsamt. Framåt kvällen övergår snön i regn. När det äntligen är dags att lägga sig tycker vi att regnet i alla fall minskat något. Faktum kvarstår dock, det regnar fortfarande och vi har dessutom nåtts av rykten som säger att nästa pass har stängt p.g.a. snö.

Beyond your belief

Beyond your belief, originally uploaded by henrikj.

Transamerica Building i San Francisco.

Kungl. Biblioteket

The things I wish I had left behind, originally uploaded by henrikj.

Sedan en knapp månad arbetar jag som många vet vid Kungliga Biblioteket (KB) som produktionsutvecklare vid Enheten för digital produktion. KB är Sveriges nationalbibliotek och allt som trycks i landet ska enligt skickas till KB. Genom åren har det blivit en del material och under biblioteket finns motsvarande två Hötorgsskrapor fyllda med böcker och annat material. Lite förenklat kan man säga att min enhets uppgift är att digitalisera allt i samlingarna för att göra det mer tillgängligt och för att bevara det som är i dåligt skick (det är naturligtvis omöjligt att genomföra inom rimlig tid men det måste vara målet). Min uppgift är att förbättra förbättra våra produktionsflöden så att vi kan digitalisera större mängder material med allt mindre insatser. Jobbet är utmanande och omväxlande, jag jobbar både med hårdvara och mjukvara och med både teori och praktik. Ett projekt är att med bildanalys finna pärmarna på en bok så att vi kan beskära bilden automatiskt utan att någon manuellt behöver mäta upp storleken på varje objekt. Ett annat projekt är att bygga ett kluster av våra mac:ar för att automatisera efterbehandlingen av våra bilder och för att effektivt kunna kontrollera kvalitén på bilder som kommer från externa leverantörer.

Fotot i posten är taget en kväll från min hotellbalkong i Atlanta.

I think I mean it this time

I think I mean it this time, originally uploaded by henrikj.

Det här är ett foto på Khas Mahl, kejsarens priviata palats inuti det Röda Fortet i Delhi. Röda fortet är ett av Indiens många världsarv och byggdes av mugalerna på 1600-talet. Tyvärr var hela fortet slitet, precis som många andra av Indiens gamla byggnader.

Dag 2: Två videos

Här kommer två korta filmsnuttar från dag två. Den första är tagen ovanför Marrhi (som syns nedanför) innan vi korsat passet Rohtang La. Den andra visar dalen efter Rohtang La, flera av bergen i bakgrunden är över 6000 meter höga.

Dag 1: Två videos

Två videos från första dagens cykeln. Den första är dagen en bit nedanför Marrhi och den andra visar utsikten uppifrån Marrhi.

Dag 2: Marrhi till Sissu över Rohtang La

Trots en tuff första dag så sover vi dåligt i Marrhi. Det är kallt och vi hör hur råttorna springer omkring inuti väggar och framåt morgonen börjar en av polackerna kräkas i rummet bredvid. När så klockan ringer 5:40 har ingen av oss lyckats sova mer än något enstaka timme. Det är fortfarande mörkt ute och vi börjar huttrandes plocka ihop vår utrustning i rummet. Idag ska vi cykla över det första bergspasset - Rohtang La med en höjd på 3980 meter. Inte jättehögt med tanke på vad som väntar längre fram men ändå ungefär 1000 meter högre än jag någonsin varit innan resan (Catharina har varit uppe på 4300 meter så för henne är det fortfarande en bit kvar till ett nytt rekord). Rohtang La betyder "likhögspasset" och det är inget nonsensnamn. Passet är samtidigt det lägsta passet mellan Manali och Leh och det mest förädiska. Rohtang La är officiellt öppet bara fyra månader om året, den övriga tiden är det täckt av snö. Det oberäkneliga vädret i början och slutet av säsongen har många gånger överraskat såväl turister som erfarna yrkeschafförer med tragiska konsekvenser.

Vi ser hur det börjar ljusna och går ut för att se på soluppgången. Bergen bakom Marrhi verkligen lyser när solens första strålar träffar dem. Långt nedanför dem börjar Marrhi långsamt vakna till liv. Trots alla slitna skjul och tält är det riktigt vackert och pittoreskt. Vi fotograferar och beger oss sedan till en Dhaba för den obligatoriska frukosten med chapati (smaklöst pitabröd), omelett och chaithé. När vi är tillbaka har polackerna vaknat och vi förbereder oss tillsammans för dagens prövningar.



När vi en stund senare lämnar Marrhi ser vi en lång stillastående kö av lastbilar en liten bit upp på bergsidan. Oroväckande. Vägen är riktigt dålig, asfalten är obefintlig och det är ordentligt stenigt och gropigt. Vi cyklar på och efter ungefär trettio minuter och hundra höjdmeter närmar vi oss raden av stillastående lastbilar. De senaste dagarnas regn har förvandlat gruset till lera och många lastbilar har riktigt svårt att ta sig upp mot passet. Vägen är smal och det är omöjligt för oss att cykla om lastbilarna. Istället får försöka skjuta cyklarna genom lervallarna som byggts upp på sidorna av vägen. Ibland är det så smalt och brant på utsidan att vi istället tvingas gå på insidan av serpentinerna. Ett mindre problem kan tyckas, men det är lika trångt på insidan och ofta får vi lyfta cyklarna och packningen över partier med stora stenblock. Trots att vi anstränger oss hårdare än någon gång tidigare under cyklingen kommer vi inte ens 500 meter under den följande halvtimmen. Plötsligt ser vi en veritabel lersjö framför oss, leran hittills har varit jobbig för fordonen men det är sjön som är deras stora problem. Ett och ett försöker de köra igenom lersjön, några lyckas och andra fastnar. En man försöker till fots ta sig över sjön men trampar lite fel och förlorar sin ena sko när leran suger tag i den. Som tur är kan vi relativt lätt ta oss igenom området även om det resulterar i att jag är brun och våt upp till anklarna.



Efter lersjön är kön borta och vi kan åter börja cykla. Vi är lite oroliga för att vi bränt för mycket krut genom att knuffa och bära cyklarna genom kön och funderar på om det inte hade varit bättre att vänta och se om kön istället lösts upp. En stund och ett par sepentiner senare tittar vi nedåt och vi ser att det fortfarande är en lång kö vid lersjön. Det känns skönt att veta att vi inte slösade med våra krafter i onödan.



Vi fortsätter långsamt mot passet. Vägen är konstant dåligt, antingen saknas asfalt helt eller så är det så mycket hål i den att ändå är som att cykla på en dålig grusväg. Stigningen skulle vara tuff även under goda förhållanden så den dåliga vägen gör det riktigt jobbigt. Samtidigt som molnen tilltar på himlen så närmare vi oss sakta passet, serpentin för serpentin. Efter att ha cyklat i drygt 3:30h ser vi hur bergsidans sluttning avtar och hur marken liksom öppnar upp sig. Vi förstår att det bara ett par hundra meter kvar till toppen.

"Surely the gods live here, this is no place men" skrev Kipling när han år 1900 beskrev Rohtang La i novellen Kim. Vi har svårt att hålla med. Framför oss ser vi en stor öppen yta fylld med grus och singel. Det är vägarbetare överallt men det är ändå väldigt svårt att förstå vad det är som de försöker åsadkomma. Molnen har tätnat och sveper in passet i en grå dimma. Sikten är bara ett par hundra meter och till råga på allt börjar vi känna enstaka regnstänk. Den utlovade snön lyser med sin frånvaro. Vi är ordentligt trötta och beger oss till en av dhaborna för en välhövlig lunch. Medan vi äter den vanliga linsgrytan ser vi hur en indier i dhaban bredvid roar sig med att kasta sten på några hundar.



Det är dimmigt, fuktigt och rått när vi ger oss iväg, men som tur är verkar risken för regn ha minskat en aning. Grusplanen där vi ätit är inte det riktiga passet, utan vi har fortfarande någon kilometer kvar. Ett par hundra meter innan passet är man i färd med att sprida ut knytnävstora stenar över hela vägen. Lastbilar har tömt flak efter flak med sten på vägen och en vägskrapa plogar ut dem i ett jämn lager. Våra hjul skär ned mellan stenarna och vi tvingas åter knuffa cyklarna framför oss. Plötsligt är försvinner stenarna och ersätts med helt nylagd asfalt! Vi är snabbt framme vid toppen av passet som är täckt med böneflaggor. Tyvärr är sikten både framåt och bakåt begränsad av bergssidorna.



Efter några snabba kort på böneflaggorna böjar vi rulla nedåt på den perfekta asfalten. Vi hinner inte många hundra meter innan vi får förklaringen till den fina vägen - framför oss ser vi asfaltsläggarna och därmed också slutet på asfalten för den här gången. Det roliga varade inte ens i en hel kilometer... När vi sedan lyfter blicken från asfaltsläggarna och ser ut över omgivningarna tappar vi andan och glömmer omedelbart bort den dåliga vägen.

Framför oss ligger en djup dalgång där floden Chandra flyter fram. På andra sidan dalgången reser sig den del av Himalaya som kallas för Great Himalaya. Vi befinner oss i dess västra utlöpare och om man följer dalgångarna österut hamnar man så småningom vid Mount Everest. Rakt framför oss ser vi den vackra snöklädda toppen Sara Pahar med en höjd på 5622 meter. Snett bakom Sara Pahar skymtar vi i molnluckorna den ännu högre toppen Ashagiri som når upp till 6100 meter. När vi på kvällen försöker räkna topparna i närområdet med hjälp av kartan så ger vi upp när vi hittat en bit över sextio stycken med en höjd över 5000 meter.



Landskapet är otroligt vackert och dramatiskt. Vi är åttahundra höjdmeter över Chandra men fågelvägen är avståndet inte ens tre kilometer. På andra sidan floden reser sig topparna tre kilometer på en sträcka av inte ens tio kilometer. Det är bara siffror och inga siffror eller fotografier kan beskriva det som ligger framför oss. Jag känner ett lyckorus inom mig, jag är så fantastiskt glad över att få vara här, just nu, just idag. Jag har planerat och drömt om det här äventyret så länge och nu har det äntligen blivit verklighet! Jag är i Himalaya, på riktigt och på min cykel! Jag lever min dröm. Det är en av de bästa stunderna i mitt liv.

Vi tar oss sakta ned mot Chandra, både för att vi njuter av naturen och för att vägen är så dålig att det nästan inte går att cykla fortare nedför än uppför. På väg upp mot Rohtang La trodde vi att vägen inte kunde bli sämre. Vi hade fel. Vägbanan på andra sidan passet är ojämnare, hålen är djupare och stenarna är fler och större. Mina armar domnar bort av alla skakningar och vibrationer - eftersom det bär nedför kan jag inte för en sekund slappna av utan jag behöver hela tiden hålla ett fast grepp om bromsarna. Med nöd och näppe lyckas vi hålla en medelhastighet på 10 km/h under nedfärden till Chandra, en nedfärd som innehåller 850 förlorade höjdmeter på en sträcka av 19km. Ungefär halvvägs ned till Chandra börjar vi fundera på om vi verkligen kommer att hinna fram till staden Keylong som är dagens slutmål. Från Chandra är det ytterligare 50km till Keylong och även om staden ligger ungefär på samma höjd som floden så är det ändå ett antal hundra höjdmeter som måste avverkas.



Vid Chandras södra sida ligger den slitna byn Khoksar. Vi ser att polackerna tagit en paus vid den enda dhaban och vi bestämmer oss för att göra dem sällskap. De tror också att det är omöjligt att hinna fram till Keylong innan mörkret faller och är inställda på att övernatta i Sissu där det enda hotellet innan Keylong ligger. Vi har funderat i samma banor och samtalet med polackerna får oss att definitivt bestämma oss för Sissu. Polackerna ger sig iväg mot Sissu samtidigt som några indier på motorcyklar sätter sig bredvid oss på dhaban. Indierna berättar att de är på väg åt samma håll som oss men att att ett stenras knappt fem kilometer efter Khoksar spärrar vägen. Man beräknar att det ska ta halvannan timme innan vägen åter är farbar så det är ingen idé för oss att lämna dhaban ännu. Dessutom har det precis börjat att regna. Vi pratar en stund med indierna som är riktigt trevliga - vi får t o m låna en mobiltelefon för att skicka sms när våra egna telefoner inte vill koppla upp sig mot mobilnätet. En stund senare sätter sig två andra indier mellan oss och indierna på motorcykel. Vi börjar bli vana att bli uttittade, det händer oss nästan hela tiden men den här gången är det annorlunda. De nya indierna ser ut som tvättäkta talibaner och de pratar knappt med varandra. Istället stirrar de på oss med en obehaglig och fientlig blick, inte med den vanliga nyfikna eller den gubbsjuka blicken som Catharina ofta råkar ut för. De bara sitter där, utan att röra sig och utan att prata. Stirrandes. Det känns riktigt obehagligt och en smula osäkert. Eftersom det fortfarande regnar vill vi helst inte lämna dhaban, vägen är ju dessutom med stor sannolikhet fortfarande är blockerad. Som tur är sitter de motorcykelburna indierna fortfarande kvar i dhaban. Vi ser att en av dem verkar förstå vad vi känner men när de andra i hans sällskap vill lämna Khoksar börjar de göra sig i ordning för avfärd. Vi plockar också ihop våra saker, trots att det fortfarande regnar en aning. Vi skyndar oss så mycket som vi kan men ligger ändå efter indierna som verkar vara redo att åka iväg vilken sekund som helst. Indiern som lagt märke till stirrandet ser också att vi inte är redo att cykla riktigt ännu. Han drar då ned på hastigheten i sina förberedelser för att vi ska kunna lämna dhaban samtidigt så att vi ska slippa bli ensamma med de stirrande talibanerna/indierna. Några minuter senare lämnar vi gemensamt dhaban och sätter kurs mot Sissu. Det var en obehaglig timme men också den enda timmen under hela resan då vi kände oss otrygga.



Regnet slutar nästan med en gång efter att vi lämnat Khoksar. Vägen nere i dalen är fin och vi kommer snabbt fram en lång kö av fordon. Stenraset är ännu inte färdigröjt. Vi stöter på polackerna som ångrar att de lämnade Khoksar så snabbt eftersom de blev fångade ute i det kalla regnet. Som tur var kunde de efter ett tag ta skydd i en buss. Jag och Catharina tar oss fram till stenraset för att se hur röjningen framskrider. Det är en hel del sten som fortfarande måste bort innan vägen åter kan öppnas. Vi skulle troligen kunna leda våra cyklar förbi raset men traktorn som sköter röjningen gör ingen antydning till att låta oss passera innan vägen är helt röjd. Det bildas snabbt en mindre folksamling runt våra cyklar och under resten av röjningen blir jag överöst med en mängd frågor om våra cyklar och våra planer. En indier pekar på den blå slangen för mitt vätskesystem och frågar "oxygen?". Jag har svårt att hålla mig för skratt men lyckas ändå någorlunda allvarlig förklara att det är vatten och inte syre i ryggsäcken. Plötsligt hör jag en röst säga "vad trevligt att stöta på några landsmän". Det är en svensk kille som på motorcykel är på väg till Leh!



Röjningen är nästan klar och vi ställer oss så nära traktorn som vi vågar. Endast ett fordon i taget kan passera och om vi inte är först över kommer vi att tvingas vänta till sist. Störst går först gäller ju som alltid och vi är definitivt minst. Traktorn börjar dra sig tillbaka och vi skyndar oss över den nyröjda vägen. Stenraset visar sig ha varit större än vi trott, vägen har varit täckt av sten under åtminstone femtio meter. Bakom oss tutar bilar och bussar på oss men vi ignorerar dem och fortsätter att skjuta cyklarna genom rasmassorna.

Sträckan efter stenraset bjuder på den bästa cyklingen sedan vi lämnade Manali. Asfalten är perfekt, vägen är bred och omgivningarna underbara. Dessutom är det nedförsbacke eller platt, uppförsbackarna lyser nästan helt med sin frånvaro. Vi passerar genom små byar och på sidorna av dalgången ser vi mängder av terassodlingar. Redan efter en halvtimme är vi framme i utkanten av Sissu. På andra sidan floden ser vi hela cyklingens vackraste vattenfall. Ur en liten sidodal kastar sig en å utför en lodrät bergsida, ungefär som Bridalveil Fall i Yosemite.



Vi letar oss fram till hotellet som visar sig har riktigt fina rum. Vi bestämmer oss för att betala 30 kronor extra för ett lyxrum och får ett stort panoramafönster mot vattenfallet och bergen på andra sidan dalen. Vi är nere på 3080 meter och den allra närmaste toppen är precis 3000 meter högre. Topparna är så höga och så nära att det inte går att få både dem och floden på samma foto. Otroligt mäktigt och vackert.

Dagen är nästan slut och skymningen kommer snabbt. Vi packar upp våra saker och går sedan ned till hotellets lilla resturang för att äta en välförtjänt middag. I resturangen hittar vi inte bara polackerna utan även Steve, engelsmannen som vi träffade igår på vägen upp till Marrhi. Han har cyklat hela sträckan Manali-Sissu i ett svep. Otroligt imponerande men han är också riktigt trött. Efter en lammcurry där lamm visar sig vara liktydigt med lammben och inte lammkött känner vi att det är dags att dra sig tillbaka. Dagen har varit fantastisk och bjudit på allt från eufori och otrolig natur till rädsla, regn och svärande över dåliga vägar. Om jag kan få tio-tjugo sådana här dagar till i mitt liv så kommer jag att dö riktigt nöjd.

Marrhi - Sissu

Widget powered by EveryTrail: GPS Trip Sharing with Google Maps
(Klicka på stats för data om cyklingen).