Dag 4: Sissu till Keylong

Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.



I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.



Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.



Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.



Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.



Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.



Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.

Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.



Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.



Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.



Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!



Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.

Map your trip with EveryTrail

Årets sista långpass

Idag var det dags för Årets sista långpass, en tur runt norra Stockholm på runt 60km. Arrangör var Team Fakta som också stod bakom Uppsala-Stockholm i somras. Totalt var vi runt femtio personer som samlades vid slussen, de flesta i neongula jackor och västar. Vi delade in oss i tre grupper beroende på önskat tempo och jag valde 6:45-gruppen. Några minuter efter halv nio begav vi oss iväg genom ett tyst och morgontomt Stockholm. Cykelbanorna var både plogade och sandade så löpningen flöt på riktigt bra, även om vaderna fick jobba lite mer än vanligt. Kylan som jag oroat mig lite för (det var drygt -10C i Uppsala på morgonen) ställde inte heller till några problem.

När vi lämnat tullarna fick vi för en stund mer eller mindre pulsa fram några hundra meter eftersom snöplogen valt att fylla vår väg med snö istället för att ta bort den. När vi pulsade framåt kände jag en lätt och tyvärr välbekant smärta i mina knän. Kylan gjorde dem dessutom stelare än vanligt så jag bestämde mig för att stiga av ungefär halvvägs. Trots att jag kände av knät lite så störde smärtan inte löpningen nämnvärt men jag ville ändå inte riskera något inför kommande Vasaloppsträning.

Efter ungefär 19 kilometer var det dags för den första pausen. Ulla i Team Fakta hade fyllt bilen med buljong, kaffe, smörgåsar, chips och saltgurka och stod nu och väntade på oss. Mycket trevligt. När en lite snabbare grupp skulle ge sig iväg valde jag jag att hänga på dem istället för att äta lite mer av godsakerna. Det var ju bara 11km kvar till Max i Barkarby så jag tyckte att jag kunde höja tempot lite den sista biten. Efter två kilometer försvann gruppen in på en mack för att tina sina munstycken till vätskesystem. Jag åt en gratis och någon brunfläckig banan och precis när den var uppäten passerade en lite långsammare grupp utanför som jag hoppade in i.

I Sollentuna sprang vi fel vilket resulteradei halvannan bonuskilometer. Strax efter var var tvungna att springa på moddiga vägar några kilometer vilket var tufft för mina vader. Eftersom jag skulle gå av vid 30 km så började min kropp mer och mer att längta efteratt få stanna. Jag hade också slarvat lite med maten och drycken, jag visste ju att jag inte skulle springa hela vägen. Jag hade bara druckigt en dryg halvliter och ätit en halv Snickers, en liten brödbit och så bananen. Jag har dålig koll Stockholms geografi och när vi närmade oss Akalla Centrum trodde jag att det var dags för paus för de flesta och hemgång för mig.

Tji fick jag, vi fortsatte genom Akalla och vidare ytterligare fem kilometer (men det visste jag som tur inte då). Det är riktigt dåligt för både orken och motivationen att behöva fortsätta när kroppen är intsällt på att stanna, speciellt när energin börjar ta slut. Efter att ha sprungit över ett oplogat Järvafält började det bli riktigt, riktigt tungt och till slut var jag tvungen att gå. Jag åt den andra halvan av min Snickers och började springa igen. En knapp minut senare öppnade skogen upp sig och jag såg Max några hundra meter bort. Hade jag vetat det hade jag hållit ut och sprungit hela vägen... Istället för de 30km som jag hade trodde att det var till Max blev det 34km. Trots att jaga bara kom drygt halvvägs är nöjd ändå.

Efter en hamburgare var det dags att säga hej då och bege sig hemåt. En tjej blev upphämtad av sin särbo och jag frågade om jag fick plats i bilen. Det fick jag och jag blev skjutsad hela vägen till Odenplan vilket gjorde att jag precis hann med 14:11-tåget till Uppsala! Stort tack! Ett stort tack även till Ulla och Peter för ännu en fin tur.



Båda bilderna i posten har jag hämtat hos Lisse.

Map your trip with EveryTrail

It does matter

It does matter, originally uploaded by henrikj.

På väg över högplatån Morei Plains på över 4400 meters höjd. En fantastiskt dag.

Nu beger mig till Örebro för att fira jul. God jul!

A glimpse of eternity

A glimpse of eternity, originally uploaded by henrikj.

En indisk man korsar vägen i Sarchu på gränsen mellan Himachal Pradesh och Ladakh samtidigt som solen är på väg ned. Sarchu (4400 möh) var ett tröstlöst ställe, öppet några månader varje år för att ta hand om resenärer längs Manali-Leh Highway. Inte mycket mer än en liten samling fallskärmstält och en spritbutik. Smutsigt och med luften full av svarta avgaser från alla lastbilar.

Things will never be the same

Things will never be the same, originally uploaded by henrikj.

Det är sällan lite mer extrem efterbehandling blir bra, men ibland dyker det upp ett foto där de annorlunda inställningarna verkligen passar. Som på det här fotot av Mariefreds kyrka. Visst är det lätt att tro att fotot är taget någon gång i slutet av 40-talet istället för igår? (Grunden till efterbehandlingen fick jag genom en preset som jag sedan arbetade vidare med).

Postar även ett annat foto på kyrkan, ett foto som jag också tycker blev riktigt bra. På det sista fotot har jag bara ljusat upp överdelen av himlen en del med ett gradientfilter.

We defend each other

We defend each other, originally uploaded by henrikj.

I helgen har jag varit i Strängnäs och hälsat på min gamla handledare Johan. Det var ett tag sedan vi sågs så det var riktigt trevligt att träffas igen. Som vanligt blev det också en liten fotoutflykt, den här gången till Mariefred och Gripsholms slott.

En kedja vid veteranjärnvägen.


Gripsholms slott

Humanity

Humanity, originally uploaded by henrikj.

En gerbera som jag fick i samband med min disputation i våras.

Tidigare ikväll var jag ute och sprang på snötäckta cykelvägar. Jag höll ett högt tempo, i snitt 4:55 per kilometer. På snö! Det som gjorde möjligt att ens springa idag var mina löparskor med dubb, ett par Icebug Sissu. Det var riktigt häftigt att springa på snö och is och ändå hela tiden ha ett perfekt grepp. Jag var aldrig ens nära att förlora fotfästet, faktum är att fästet var lika bra som med vanliga skor på asfalt. På söndag blir det det nog min vanliga tur runt Gamla Uppsala, något jag ens skulle ha övervägt om jag inte haft mina Icebug.

When your soul sings

When your soul sings, originally uploaded by henrikj.

Blev riktigt nöjd med det här fotot på Trädet. Hittade ett kreativt filter som använde två färgade gradientfilter och började leka lite med färgerna och det här blev slutresultatet.

Dag 3: Sissu

När vi efter två dagars cykling stänger dörren till vårt hotellrum så befinner vi oss i Sissu, ungefär 35 kilometer från staden Keylong som egentligen var dagens mål. Ni som följer bloggen kommer ihåg att dåliga vägar och ett stenras drog ned vår hastighet så mycket att vi inte nådde ända fram till Keylong. Innan vi släcker för natten går jag noggrant igenom vår matplanering - Keylong är den sista staden där det går att köpa mat. Enligt guideboken har vi fem dagar framför oss där det är osäkert om vi kan få mat, det ska finnas några dhabor men inte så mycket mer. Vi har med oss en del överbliven frystorkad mat hemifrån men den räcker bara till hälften.

Jag sover ganska dåligt och vaknar 04:00 av att regnet slår mot rutorna. Jag kan inte somna om och känner mig riktigt nervös. Jag oroar mig för maten och för passen som ligger framför oss. Det är inte alls likt mig, jag vet att vi har bättre koll än de flesta som cyklar här. Men den här gången fungerar inte logiken. Kanske är det regnet utanför som påverkar mig? Nervositen har inte släppt när det långsamt börjar ljusna utanför. Faktum är att jag känner mig riktigt ynklig och miserabel, att jag inte har något här att göra. Och regnet bara fortsätter att falla.

From Manali-Leh Highway

Det är bara 35 relativt platta kilometrar till Keylong och jag och Catharina är inställda på att cykla, trots regnet. Efter frukosten packar vi ihop våra saker och sätter oss för att vänta ut regnet. Klockan närmar sig sakta men säkert tolv och därmed tiden för utcheckning. Runt 11:30 knackar vi på Steves dörr för att höra om han ska cykla. Han skrattar och gör en svepande rörelse med handen mot gården bakom oss. "Cykla? Det snöar ju!", säger han. Vi vänder oss om, och visst snöar det!

From Manali-Leh Highway

Vi ger upp och låter vädret vinna för den här dagen. Det blir långsamt allt vitare utanför. Snögränsen kryper allt längre ned tills det är helt vitt på marken utanför. Svensken som vi mötte under gårdagen dyker plötsligt upp på hotellet, dyngsur och genomfrusen. Han och hans franska kompis forsatte en kort bit mot Keylong igår på motorcykel. När det blev mörkt vågade de inte fortsätta eftersom det är riktigt branta stup ned mot floden. Deras tält visade sig inte hålla tätt och de vågade inte heller fortsätta mot Keylong eftersom vägbanan kändes hal. Deras enda alternativ var att köra tillbaka till Sissu.

Hotellrummen är oisolerade och temperturen inomhus kryper sakta nedåt och framåt eftermiddagen är den nere i 10-12C. Trots att vi är inomhus har vi nästan alla våra kläder på oss. Som tur är har vi i alla fall varmvatten. Vi noterar dock att elinstallationen i badrummet inte är av den tillförlitliga varianten. Lampan i badrummet sitter rakt under duschmunstycket. Lampan sitter dessutom i ett alldeles för stort hål. De blottade kablarna är i alla fall inslagna i lite plastfolie för att skydda mot fukt och vatten... Det är inte den enda tveksamma elinstallationen, utanför Steves rum hänger ett gäng elkablar med fria ändar ned.

From Manali-Leh Highway

Dagen går långsamt. Framåt kvällen övergår snön i regn. När det äntligen är dags att lägga sig tycker vi att regnet i alla fall minskat något. Faktum kvarstår dock, det regnar fortfarande och vi har dessutom nåtts av rykten som säger att nästa pass har stängt p.g.a. snö.

Beyond your belief

Beyond your belief, originally uploaded by henrikj.

Transamerica Building i San Francisco.

Kungl. Biblioteket

The things I wish I had left behind, originally uploaded by henrikj.

Sedan en knapp månad arbetar jag som många vet vid Kungliga Biblioteket (KB) som produktionsutvecklare vid Enheten för digital produktion. KB är Sveriges nationalbibliotek och allt som trycks i landet ska enligt skickas till KB. Genom åren har det blivit en del material och under biblioteket finns motsvarande två Hötorgsskrapor fyllda med böcker och annat material. Lite förenklat kan man säga att min enhets uppgift är att digitalisera allt i samlingarna för att göra det mer tillgängligt och för att bevara det som är i dåligt skick (det är naturligtvis omöjligt att genomföra inom rimlig tid men det måste vara målet). Min uppgift är att förbättra förbättra våra produktionsflöden så att vi kan digitalisera större mängder material med allt mindre insatser. Jobbet är utmanande och omväxlande, jag jobbar både med hårdvara och mjukvara och med både teori och praktik. Ett projekt är att med bildanalys finna pärmarna på en bok så att vi kan beskära bilden automatiskt utan att någon manuellt behöver mäta upp storleken på varje objekt. Ett annat projekt är att bygga ett kluster av våra mac:ar för att automatisera efterbehandlingen av våra bilder och för att effektivt kunna kontrollera kvalitén på bilder som kommer från externa leverantörer.

Fotot i posten är taget en kväll från min hotellbalkong i Atlanta.

I think I mean it this time

I think I mean it this time, originally uploaded by henrikj.

Det här är ett foto på Khas Mahl, kejsarens priviata palats inuti det Röda Fortet i Delhi. Röda fortet är ett av Indiens många världsarv och byggdes av mugalerna på 1600-talet. Tyvärr var hela fortet slitet, precis som många andra av Indiens gamla byggnader.

Dag 2: Två videos

Här kommer två korta filmsnuttar från dag två. Den första är tagen ovanför Marrhi (som syns nedanför) innan vi korsat passet Rohtang La. Den andra visar dalen efter Rohtang La, flera av bergen i bakgrunden är över 6000 meter höga.

Dag 1: Två videos

Två videos från första dagens cykeln. Den första är dagen en bit nedanför Marrhi och den andra visar utsikten uppifrån Marrhi.

Dag 2: Marrhi till Sissu över Rohtang La

Trots en tuff första dag så sover vi dåligt i Marrhi. Det är kallt och vi hör hur råttorna springer omkring inuti väggar och framåt morgonen börjar en av polackerna kräkas i rummet bredvid. När så klockan ringer 5:40 har ingen av oss lyckats sova mer än något enstaka timme. Det är fortfarande mörkt ute och vi börjar huttrandes plocka ihop vår utrustning i rummet. Idag ska vi cykla över det första bergspasset - Rohtang La med en höjd på 3980 meter. Inte jättehögt med tanke på vad som väntar längre fram men ändå ungefär 1000 meter högre än jag någonsin varit innan resan (Catharina har varit uppe på 4300 meter så för henne är det fortfarande en bit kvar till ett nytt rekord). Rohtang La betyder "likhögspasset" och det är inget nonsensnamn. Passet är samtidigt det lägsta passet mellan Manali och Leh och det mest förädiska. Rohtang La är officiellt öppet bara fyra månader om året, den övriga tiden är det täckt av snö. Det oberäkneliga vädret i början och slutet av säsongen har många gånger överraskat såväl turister som erfarna yrkeschafförer med tragiska konsekvenser.

Vi ser hur det börjar ljusna och går ut för att se på soluppgången. Bergen bakom Marrhi verkligen lyser när solens första strålar träffar dem. Långt nedanför dem börjar Marrhi långsamt vakna till liv. Trots alla slitna skjul och tält är det riktigt vackert och pittoreskt. Vi fotograferar och beger oss sedan till en Dhaba för den obligatoriska frukosten med chapati (smaklöst pitabröd), omelett och chaithé. När vi är tillbaka har polackerna vaknat och vi förbereder oss tillsammans för dagens prövningar.



När vi en stund senare lämnar Marrhi ser vi en lång stillastående kö av lastbilar en liten bit upp på bergsidan. Oroväckande. Vägen är riktigt dålig, asfalten är obefintlig och det är ordentligt stenigt och gropigt. Vi cyklar på och efter ungefär trettio minuter och hundra höjdmeter närmar vi oss raden av stillastående lastbilar. De senaste dagarnas regn har förvandlat gruset till lera och många lastbilar har riktigt svårt att ta sig upp mot passet. Vägen är smal och det är omöjligt för oss att cykla om lastbilarna. Istället får försöka skjuta cyklarna genom lervallarna som byggts upp på sidorna av vägen. Ibland är det så smalt och brant på utsidan att vi istället tvingas gå på insidan av serpentinerna. Ett mindre problem kan tyckas, men det är lika trångt på insidan och ofta får vi lyfta cyklarna och packningen över partier med stora stenblock. Trots att vi anstränger oss hårdare än någon gång tidigare under cyklingen kommer vi inte ens 500 meter under den följande halvtimmen. Plötsligt ser vi en veritabel lersjö framför oss, leran hittills har varit jobbig för fordonen men det är sjön som är deras stora problem. Ett och ett försöker de köra igenom lersjön, några lyckas och andra fastnar. En man försöker till fots ta sig över sjön men trampar lite fel och förlorar sin ena sko när leran suger tag i den. Som tur är kan vi relativt lätt ta oss igenom området även om det resulterar i att jag är brun och våt upp till anklarna.



Efter lersjön är kön borta och vi kan åter börja cykla. Vi är lite oroliga för att vi bränt för mycket krut genom att knuffa och bära cyklarna genom kön och funderar på om det inte hade varit bättre att vänta och se om kön istället lösts upp. En stund och ett par sepentiner senare tittar vi nedåt och vi ser att det fortfarande är en lång kö vid lersjön. Det känns skönt att veta att vi inte slösade med våra krafter i onödan.



Vi fortsätter långsamt mot passet. Vägen är konstant dåligt, antingen saknas asfalt helt eller så är det så mycket hål i den att ändå är som att cykla på en dålig grusväg. Stigningen skulle vara tuff även under goda förhållanden så den dåliga vägen gör det riktigt jobbigt. Samtidigt som molnen tilltar på himlen så närmare vi oss sakta passet, serpentin för serpentin. Efter att ha cyklat i drygt 3:30h ser vi hur bergsidans sluttning avtar och hur marken liksom öppnar upp sig. Vi förstår att det bara ett par hundra meter kvar till toppen.

"Surely the gods live here, this is no place men" skrev Kipling när han år 1900 beskrev Rohtang La i novellen Kim. Vi har svårt att hålla med. Framför oss ser vi en stor öppen yta fylld med grus och singel. Det är vägarbetare överallt men det är ändå väldigt svårt att förstå vad det är som de försöker åsadkomma. Molnen har tätnat och sveper in passet i en grå dimma. Sikten är bara ett par hundra meter och till råga på allt börjar vi känna enstaka regnstänk. Den utlovade snön lyser med sin frånvaro. Vi är ordentligt trötta och beger oss till en av dhaborna för en välhövlig lunch. Medan vi äter den vanliga linsgrytan ser vi hur en indier i dhaban bredvid roar sig med att kasta sten på några hundar.



Det är dimmigt, fuktigt och rått när vi ger oss iväg, men som tur är verkar risken för regn ha minskat en aning. Grusplanen där vi ätit är inte det riktiga passet, utan vi har fortfarande någon kilometer kvar. Ett par hundra meter innan passet är man i färd med att sprida ut knytnävstora stenar över hela vägen. Lastbilar har tömt flak efter flak med sten på vägen och en vägskrapa plogar ut dem i ett jämn lager. Våra hjul skär ned mellan stenarna och vi tvingas åter knuffa cyklarna framför oss. Plötsligt är försvinner stenarna och ersätts med helt nylagd asfalt! Vi är snabbt framme vid toppen av passet som är täckt med böneflaggor. Tyvärr är sikten både framåt och bakåt begränsad av bergssidorna.



Efter några snabba kort på böneflaggorna böjar vi rulla nedåt på den perfekta asfalten. Vi hinner inte många hundra meter innan vi får förklaringen till den fina vägen - framför oss ser vi asfaltsläggarna och därmed också slutet på asfalten för den här gången. Det roliga varade inte ens i en hel kilometer... När vi sedan lyfter blicken från asfaltsläggarna och ser ut över omgivningarna tappar vi andan och glömmer omedelbart bort den dåliga vägen.

Framför oss ligger en djup dalgång där floden Chandra flyter fram. På andra sidan dalgången reser sig den del av Himalaya som kallas för Great Himalaya. Vi befinner oss i dess västra utlöpare och om man följer dalgångarna österut hamnar man så småningom vid Mount Everest. Rakt framför oss ser vi den vackra snöklädda toppen Sara Pahar med en höjd på 5622 meter. Snett bakom Sara Pahar skymtar vi i molnluckorna den ännu högre toppen Ashagiri som når upp till 6100 meter. När vi på kvällen försöker räkna topparna i närområdet med hjälp av kartan så ger vi upp när vi hittat en bit över sextio stycken med en höjd över 5000 meter.



Landskapet är otroligt vackert och dramatiskt. Vi är åttahundra höjdmeter över Chandra men fågelvägen är avståndet inte ens tre kilometer. På andra sidan floden reser sig topparna tre kilometer på en sträcka av inte ens tio kilometer. Det är bara siffror och inga siffror eller fotografier kan beskriva det som ligger framför oss. Jag känner ett lyckorus inom mig, jag är så fantastiskt glad över att få vara här, just nu, just idag. Jag har planerat och drömt om det här äventyret så länge och nu har det äntligen blivit verklighet! Jag är i Himalaya, på riktigt och på min cykel! Jag lever min dröm. Det är en av de bästa stunderna i mitt liv.

Vi tar oss sakta ned mot Chandra, både för att vi njuter av naturen och för att vägen är så dålig att det nästan inte går att cykla fortare nedför än uppför. På väg upp mot Rohtang La trodde vi att vägen inte kunde bli sämre. Vi hade fel. Vägbanan på andra sidan passet är ojämnare, hålen är djupare och stenarna är fler och större. Mina armar domnar bort av alla skakningar och vibrationer - eftersom det bär nedför kan jag inte för en sekund slappna av utan jag behöver hela tiden hålla ett fast grepp om bromsarna. Med nöd och näppe lyckas vi hålla en medelhastighet på 10 km/h under nedfärden till Chandra, en nedfärd som innehåller 850 förlorade höjdmeter på en sträcka av 19km. Ungefär halvvägs ned till Chandra börjar vi fundera på om vi verkligen kommer att hinna fram till staden Keylong som är dagens slutmål. Från Chandra är det ytterligare 50km till Keylong och även om staden ligger ungefär på samma höjd som floden så är det ändå ett antal hundra höjdmeter som måste avverkas.



Vid Chandras södra sida ligger den slitna byn Khoksar. Vi ser att polackerna tagit en paus vid den enda dhaban och vi bestämmer oss för att göra dem sällskap. De tror också att det är omöjligt att hinna fram till Keylong innan mörkret faller och är inställda på att övernatta i Sissu där det enda hotellet innan Keylong ligger. Vi har funderat i samma banor och samtalet med polackerna får oss att definitivt bestämma oss för Sissu. Polackerna ger sig iväg mot Sissu samtidigt som några indier på motorcyklar sätter sig bredvid oss på dhaban. Indierna berättar att de är på väg åt samma håll som oss men att att ett stenras knappt fem kilometer efter Khoksar spärrar vägen. Man beräknar att det ska ta halvannan timme innan vägen åter är farbar så det är ingen idé för oss att lämna dhaban ännu. Dessutom har det precis börjat att regna. Vi pratar en stund med indierna som är riktigt trevliga - vi får t o m låna en mobiltelefon för att skicka sms när våra egna telefoner inte vill koppla upp sig mot mobilnätet. En stund senare sätter sig två andra indier mellan oss och indierna på motorcykel. Vi börjar bli vana att bli uttittade, det händer oss nästan hela tiden men den här gången är det annorlunda. De nya indierna ser ut som tvättäkta talibaner och de pratar knappt med varandra. Istället stirrar de på oss med en obehaglig och fientlig blick, inte med den vanliga nyfikna eller den gubbsjuka blicken som Catharina ofta råkar ut för. De bara sitter där, utan att röra sig och utan att prata. Stirrandes. Det känns riktigt obehagligt och en smula osäkert. Eftersom det fortfarande regnar vill vi helst inte lämna dhaban, vägen är ju dessutom med stor sannolikhet fortfarande är blockerad. Som tur är sitter de motorcykelburna indierna fortfarande kvar i dhaban. Vi ser att en av dem verkar förstå vad vi känner men när de andra i hans sällskap vill lämna Khoksar börjar de göra sig i ordning för avfärd. Vi plockar också ihop våra saker, trots att det fortfarande regnar en aning. Vi skyndar oss så mycket som vi kan men ligger ändå efter indierna som verkar vara redo att åka iväg vilken sekund som helst. Indiern som lagt märke till stirrandet ser också att vi inte är redo att cykla riktigt ännu. Han drar då ned på hastigheten i sina förberedelser för att vi ska kunna lämna dhaban samtidigt så att vi ska slippa bli ensamma med de stirrande talibanerna/indierna. Några minuter senare lämnar vi gemensamt dhaban och sätter kurs mot Sissu. Det var en obehaglig timme men också den enda timmen under hela resan då vi kände oss otrygga.



Regnet slutar nästan med en gång efter att vi lämnat Khoksar. Vägen nere i dalen är fin och vi kommer snabbt fram en lång kö av fordon. Stenraset är ännu inte färdigröjt. Vi stöter på polackerna som ångrar att de lämnade Khoksar så snabbt eftersom de blev fångade ute i det kalla regnet. Som tur var kunde de efter ett tag ta skydd i en buss. Jag och Catharina tar oss fram till stenraset för att se hur röjningen framskrider. Det är en hel del sten som fortfarande måste bort innan vägen åter kan öppnas. Vi skulle troligen kunna leda våra cyklar förbi raset men traktorn som sköter röjningen gör ingen antydning till att låta oss passera innan vägen är helt röjd. Det bildas snabbt en mindre folksamling runt våra cyklar och under resten av röjningen blir jag överöst med en mängd frågor om våra cyklar och våra planer. En indier pekar på den blå slangen för mitt vätskesystem och frågar "oxygen?". Jag har svårt att hålla mig för skratt men lyckas ändå någorlunda allvarlig förklara att det är vatten och inte syre i ryggsäcken. Plötsligt hör jag en röst säga "vad trevligt att stöta på några landsmän". Det är en svensk kille som på motorcykel är på väg till Leh!



Röjningen är nästan klar och vi ställer oss så nära traktorn som vi vågar. Endast ett fordon i taget kan passera och om vi inte är först över kommer vi att tvingas vänta till sist. Störst går först gäller ju som alltid och vi är definitivt minst. Traktorn börjar dra sig tillbaka och vi skyndar oss över den nyröjda vägen. Stenraset visar sig ha varit större än vi trott, vägen har varit täckt av sten under åtminstone femtio meter. Bakom oss tutar bilar och bussar på oss men vi ignorerar dem och fortsätter att skjuta cyklarna genom rasmassorna.

Sträckan efter stenraset bjuder på den bästa cyklingen sedan vi lämnade Manali. Asfalten är perfekt, vägen är bred och omgivningarna underbara. Dessutom är det nedförsbacke eller platt, uppförsbackarna lyser nästan helt med sin frånvaro. Vi passerar genom små byar och på sidorna av dalgången ser vi mängder av terassodlingar. Redan efter en halvtimme är vi framme i utkanten av Sissu. På andra sidan floden ser vi hela cyklingens vackraste vattenfall. Ur en liten sidodal kastar sig en å utför en lodrät bergsida, ungefär som Bridalveil Fall i Yosemite.



Vi letar oss fram till hotellet som visar sig har riktigt fina rum. Vi bestämmer oss för att betala 30 kronor extra för ett lyxrum och får ett stort panoramafönster mot vattenfallet och bergen på andra sidan dalen. Vi är nere på 3080 meter och den allra närmaste toppen är precis 3000 meter högre. Topparna är så höga och så nära att det inte går att få både dem och floden på samma foto. Otroligt mäktigt och vackert.

Dagen är nästan slut och skymningen kommer snabbt. Vi packar upp våra saker och går sedan ned till hotellets lilla resturang för att äta en välförtjänt middag. I resturangen hittar vi inte bara polackerna utan även Steve, engelsmannen som vi träffade igår på vägen upp till Marrhi. Han har cyklat hela sträckan Manali-Sissu i ett svep. Otroligt imponerande men han är också riktigt trött. Efter en lammcurry där lamm visar sig vara liktydigt med lammben och inte lammkött känner vi att det är dags att dra sig tillbaka. Dagen har varit fantastisk och bjudit på allt från eufori och otrolig natur till rädsla, regn och svärande över dåliga vägar. Om jag kan få tio-tjugo sådana här dagar till i mitt liv så kommer jag att dö riktigt nöjd.

Marrhi - Sissu

Widget powered by EveryTrail: GPS Trip Sharing with Google Maps
(Klicka på stats för data om cyklingen).

Dag 1: Kartan

När jag skrev bloggposten för första dagens cyklingen ville jag också ha med en karta över cyklingen. Tyvärr fungerade inte uppladdningen av gps-spår på Everytrail så kartan har därför dröjt några dagar. Tryck på "stats" för att få en lite mer information om cyklingen.

Manali - Marrhi

Widget powered by EveryTrail: Geotagging Community

Song of imaginary beings

Song of imaginary beings, originally uploaded by henrikj.

Regnet varierade i intensitet under den extra dagen som vi tvingades tillbringa i Manali. När det minskade drog sig låga moln och dimma nedåt från de högre dalgångarna. När det sedan började regna mer igen kom molnen dimman svepande tillbaka igen. Vid varje tillfälle bildades fina siluetter av skogen på den närmaste åsryggen.

We hope for a new world

We hope for a new world, originally uploaded by henrikj.

Jag arbetar för fullt med att både katalogisera alla foton från resan och skriva ned vad vi upplevde under cyklingen. Det går stadigt framåt men det tar också en hel del tid i anspråk. Innan berättelsen för dag två dyker får ni därför hålla till goda med ett foto på soluppgången över Marrhi. Toppen i bakgrunden heter Patalsu och når 4472 meter över havsytan. Det ska vara en trevlig vandringstopp med fin utsikt både norrut och söderut. Jag tror det är ganska onödigt att skriva att det var en fin morgon.

Dag 1: Manali till Marrhi

Under natten regnar det till och från. Både jag och Catharina är nervösa och vaknar flera gånger - oavsett om det regnar eller ej så har vi bestämt oss för att cykla idag. När vi vaknar är det uppehåll men en liten stund senare börjar det regna igen. Vi packar ihop vår utrustning och börjar ställa in oss på en blöt dag. Chefen för äventyrsfirman som även driver vårt guest house kommer förbi och berättar att snö stängt Baralacha La, det första riktigt höga passet som vi enligt vår plan ska passera under dag fyra. Rothang La, passet som vi ska cykla över imorgon, är dock fortfarande öppet. Vi fortsätter våra förberedelser och precis som vi ska lämna vårt guest house så slutar det att regna. Frågan är om det är tillfälligt eller permanent, molnen är fortforande mörka omkring oss.

Vi lämnar Old Manali och rullar sakta ned de 200 höjdmetrarna till "stora" Manali och vägens början. Dagens plan är att cykla till Marrhi, drygt halvvägs till det första passet Rothang La. Sträckan är bara 37 km, men det är uppförsbacke hela vägen och höjdskillnaden är ungefär 1400 meter. Manali ligger på 1925 meter mot Marrhis 3350 meter. Guideboken säger att det är lätt att luras av den korta sträckan och att många tror att de gett sig in på en övermäktig uppgift efter den första dagen.



Vi cyklar ut ur Manali och korsar omedelbart floden på en liten metallbro. På andra sidan har BRO (Border Roads Organization) som byggt vägen målat en gigantisk skylt på bergväggen - "When the going gets though, BRO gets going". Det är ingen lätt uppgift som vi har framför oss. På tio dagar ska vi på dåliga vägar och med totalt fyrtio kilos packning cykla femtio mil och 10000 höjdmeter. Men det regnar i alla fall inte.

Den täta bebyggelsen avtar snabbt men vi ser ofta både boningshus och andra sorters byggnader. De första kilometrana bär det bara svagt uppför. Efter en stund börjar vi passerar små affärer/stånd som hyr ut otroligt fula overaller och gigantiska kängor. I Indien är snö väldigt exotiskt och Rothang La är därför ett stort turistmål. Snön är dock inte bara exotisk utan också något farligt som kräver rätt utrustning, som de redan nämnda overallerna och kängorna.



Vi cyklar på i lugnt tempo och ännu är stigningen inte speciellt kraftig. När vi tittar bakåt ser vi Manali och framför oss ser vi hur Solangdalen börjar öppna sig västerut. Över Solangdalen tornar en grupp snöklädda toppar med höjder över 5200 meter upp sig. Solang är tänkt som platsen för både en vintersportort och en tunnel under Rothang La. Det är mycket vackert.

Strax utanför byn Palchan efter ungefär en mil blir vi omcyklade av Steve, en engelsman som precis anlänt till Manali. Han berättar att han liksom oss tänkt cykla till Leh men att han idag bara är ute och testar både cykel och kondition. Hans plan är att idag cykla hela vägen till Marrhi och tillbaka för att imorgon börja cykla på riktigt. Eftersom han inte har någon packning går det undan värre. Vi utbyter erfarenheter ett bra tag och han berättar även att han cyklat om en grupp om fyra polska cyklister som också verkade vara på mot Marrhi.

Vi fortsätter några få kilometer till Kothi som är den sista byn innan Marrhi. Klockan är 12:30 och vi känner att det är dags för lunch. Tyvärr tycker inte "resturangen" utan det får bli en andra frukost det är det enda som finns på menyn. Den trevliga äldre mannen som serverar oss är mycket intresserad av vårt äventyr och frågar noggrant ut oss trots dålig engelska. Tyvärr vågar vi inte dricka upp vår Lassi (en yoghurtdryck) när vi ser hur den skiktar sig och det gör ont i hjärtat när vi ser hur besviken mannen blir över att vi lämnar hälften. Vi sitter och pratar med ett trevligt tyskt MC-par när vi ser de fyra cyklisterna som Steve berättat om passera utanför. När det är dags för oss att lämna resturangen är den äldre mannen glad igen och han vinkar av oss med stor entusiasm.



Efter Kothi övergår den tidigare raka vägen i serpentiner och landskapet blir allt vackrare ju högre upp vi kommer. Asfalten är fin och vi kan hålla ett bra tempo. Plötsligt försvinner asfalten helt och det blir istället ordentligt lerigt. På sina ställen är leran riktigt djup och vi tvingas för första gången knuffa cyklarna för att ta oss framåt. Även lastbilarna har stora problem och många fastnar i leran. Alla av dem har öppnat grillen för att förbättra kylningen men vi ser ändå ett par lastbilar där kylvätskan börjat koka.

Som tur är återkommer asfalten efter ett tag och vi fortsätter framåt. Den ganska breda dalen har nu blivit trängre och mer dramatiskt. Bergväggarna reser sig brantare och flera vattenfall på något/några hundratal meter dekorerar dem. Det är fem timmar sedan vi lämnade Manali och vi börjar känna av stigningen i benen.



Mittemot Rahalla Falls, det högsta vattenfallet längs vägen, möter vi Steve som är på väg tillbaka till Manali. Vi pratar åter ett bra tag och han berättar att det som vi tror är Marrhi bara är ett ensamt hus och att det fortfarande är en bit kvar efter huset. Vi äter lite kex och nötter för att fylla på energiförråden och fortsätter sedan uppåt.

Trots pausen börjar börjar vi bli ordentligt trötta. Målet är nära men ändå långt borta. Catharina får den första ordentliga dippen och vi tvingas vila några gånger. När hon sakta börjat återhämta sig är det min tur, jag förlorar nästan all energi och det är riktigt tufft att fortsätta efetrsom det också blivit lite brantare. Efter ett tag avtar lutningen en aningen och genom att cykla riktigt långsamt får jag tillbaka tillräckligt med krafter för cykla vidare.

Knappt åtta timmar efter att vi lämnade Manali är vi till slut framme i Marrhi. Marrhi visar sig vara en oinspirerad samling av resturangtält på en grusplan. I utkanten ligger ett litet buddisttempel, det första som vi stött på under vår resa. Ett hundratal meter bort står ett ensamt hus och utanför huset står en indier och vinkar frentiskt. Vi förstår att byggnaden är det rest house som guideboken nämner. Indiern måste ha sett oss långt nedanför och förstår att vi är intresserade av tak över huvudet.



Vi har inga andra alternativ och för det otroliga överpriset 1000 rupier får vi ett fantastiskt sunkigt rum, det värsta som jag någonsin sovit i. Färgen flagar på väggarna, det är smutsigt, både handfat och toalett är spruckna, rinnande vatten saknas och sängarna är stenhårda eftersom madrassen inte är en madrass utan den tunnaste typen av bäddmadrass. Dessutom stinker det så mycket malmedel att vi seriöst funderar på om det är farligt att vistas i rummet. Vi har dock ändå tur. Tio minuter senare dyker gruppen med de fyra polska cyklisterna upp efter att först ha ätit middag. De tvingas hyra ett 50% dyrare rum där den enda skillanden är att deras rum har två stolar. Vi stuvar snabbt in cyklarna och packningen på rummet innan vi beger oss ut för att se på solnedgången. Moln fyller dalen och bergen sticker på sidorna. Det mycket vackert.



Efter att ha ätit intetsägande mat i ett resturangtält känner vi att det är sovdags. Att sova på sängarna är uteslutet, de är både för hårda och för äckliga. Vi blåser istället upp våra liggunderlag och kryper ned i sovsäckarna. Vi pratar en stund om alla nya intryck och den fantastiska naturen innan tröttheten tar över.

(Vi tog ganska få foton under dagen. Vi hade noggrant packat ned min systemkamera i en ryggsäck eftersom vi var rädda för regn. Korten i posten är istället tagna av oss båda med kompaktkameran)

I keep knocking on your door

I keep knocking on your door, originally uploaded by henrikj.

Utanför Delhi var det ovanligt att dörrarna till rummen där vi bodde hade vanliga lås. Istället hade de en regel på utsidan som sköts in i et hål i dörrkarmen. Regeln låstes sedan fast i dörren med ett hänglås. En mindre regel fanns också på insidan för att låsa dörren innifrån. Det här låset satt på vår dörr på Tiger Eye Guest House i Manali. Notera hakkorset på bröstet hos buddhan. Hakkorset uppstod i Indusdalen och vi stötte ofta på det, både i Delhi, Manali och Leh.