Passar på att lägga upp en första videosnutt. Videon är från en av de sista dagarna, då vi korsade högplatån Morei Plains. Morei Plains är en utlöpare till den mycket större Tibetanska högplatån och höjden är runt 4700 möh. Cyklingen var fin, men tidvis lite sandig, speciellt när vi råkade tappa bort vägen och cyklade en knapp mil i mer eller mindre obanad ökenterräng.
onsdag 30 september 2009
Karta över Manali-Leh Highway
Nu har jag så smått börjat skriva på lite längre bloggposter om cyklingen. Det lär dock dröja ett litet tag innan de är redo att publiceras - jag har precis börjat att skriva ned lite stoplar och så vill jag självklart fixa lite med mina foton också. Tills dess får ni hålla till goda med en karta som jag satte ihop från vårt GPS-spår (klicka på metric för att normala avståndsangivelser). Medelhastigheten är uträknad över elva kompletta dygn, vi cyklade lite fortare än knappt 2 km/h.
Widget powered by EveryTrail: Share GPS Tracks
söndag 27 september 2009
Lidingöloppet 2009
Igår sprang jag mitt tredje Lidingölopp. Loppet blev en intressant och nyttig erfarenhet. Mitt senaste löppass innan gårdagen gjorde jag 19/8, alltså för nära sex veckor sedan. Sedan det där löppasset har jag som de flesta vet cyklat runt 500 kilometer i Himalaya, med en medelhöjd på över 4000 meter över havet. Konditionsmässigt tvivlade jag därför inte alls på min kapacitet, dessutom borde jag fortfarande få en rejäl fördel av att ha tillbringat drygt tre veckor på höjder över 3500 meter. Den stora frågan var därför hur kroppen skulle reagera på det ovana rörelsemönstret och påfrestningarna från löpningen. Förra året sprang jag på 2:52, trots kramp de sista 14 kilometrarna. Utan kramp hade jag troligen klarat 2:45, en tid som också fick bli årets mål. Tiden kändes innan loppet lite optimistisk, men om kroppen skulle klara löpningen bra efter det långa uppehållet så var tiden inte omöjlig.
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
torsdag 17 september 2009
Snart lamnar vi Himalaya
Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi. Vi ser inte direkt fram emot att komma tillbaka till fukten, smutsen och ljuden i Delhi, vi skulle hellre aka hem till Sverige pa en gang (men guideboken sager att flyger harifran ofta stalls in sa vi kande att vi behovde nagra reservdagar. Val har sa kan vi konstatera att guideboken hade fel).
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
måndag 14 september 2009
I Leh plus lite bilder
Nu har vi varit i Leh nagra dagar och borjar sa smaningom anpassa oss till ett liv utan daglig cykling och med varma duschar. Vi har sa klart gatt runt en hel del och tittat pa staden. Igar tittade vi bland annat pa det stora palatset. Idag besokte vi ett buddistkloster och det (nuvarande) kungliga palatset en bit utanfor staden. Vi kom till klostret (Spituk) i lunchtid och var radda att det som brukligt skulle vara lunchstangt. Det var det inte utan dorren till bonesalen dar munkarna just forattade bon med trummor, cymbaler och blasinstrument stod vidoppen. Inte nog med det, forutom att bli inbjudna till sjalva bonen fick vi delta i munkarnas maltid. Riktigt roligt och annu ett minne for livet.
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
torsdag 10 september 2009
Nu ar det nara!
Nu ar vi nastan framme i Leh. Vi ar just nu i Thikse for att imorgon se pa morgonbonen i det stora klostret. Sedan ar det bara 18 lattcyklade kilometrar kvar till Leh. Det kanns fantastiskt att vi faktiskt korsat Himalaya!
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
måndag 31 augusti 2009
Dagsregn och uppskjuten cykling
Strax innan midnatt igar borjade det att regna. Ordentligt. Nar klockan ringde 6:30 pa morgonen sa regnade det fortfarande. Det har ofta kommit en skur pa morgonen eller sent under natten men de har slutat efter nagon timme. Det har regnvadret slutade inte efter en timme. Det tog istallet sjutton timmar pa sig. Och det varsta ar att risken for regn ar overhangande aven imorgon. Som det regnade idag hade det inte varit roligt alls att cykla men om det regnar imorgon sa maste vi nog overvaga om vi anda inte maste ge oss ivag.
Vi kan beskriva hur mycket det regnat genom tva exempel. Fran vart rum ser vi flera mindre vattenfall som har en fallhojd pa i alla fall runt 2-300 meter. Mangden vatten i fallen har flerdubblas idag. Nar vi nyligen renade lite vatten med vart vattenfilter markte vi snabbt att det kandes tyngre av vanligt. Nar vi efter fem renade liter skruvade isar filtret sa var det brunt istallet for hudfargat. Vattnet hamtas troligen fran floden utanfor och regnet har skoljt ned en massa jord i floden.
Forutom reget har det inte hant sa mycket. Vi var inne svang i nya delen av Manali for att fixa litr smasaker. Bland annat ville vi kopa en liten kedja att lasa fast cyklarna med. Efter en hel del letande hittade vi en kokedja som dock hade tva extra kedjebitar som vi inte ville ha. Agaren till butiken erbjod sig att ta bort dem vilket visade sig vara svarare an han tankt. Det bildades snabbt en liten grupp askadare som bade diskuterade hur han skulle fa bort kedjestumparna och vad de tva utlanningarna skulle med en kokedja till. Nar vi promenerade tillbaka till vart guesthouse slog en hund folje med oss. Han vek inte en centimeter fran var sida, forutom nar ett litet barn kom springades. Hunden forsvarade oss omedelbart och jagade ivag barnet innan han aterupptog sin plats vid var sida.
Det forsta fotot pa Catharina tog vi under var provcykling igar. den grona skylten i bakgrunden markerar starten pa Manali-Leh Highway. Det andra ar taget i omradet dar vi bor.
söndag 30 augusti 2009
Dags att borja cykla
Imorgon borjar aventyret pa riktigt - da startar vi cyklingen mot Leh. Forsta dagsetappen ar bara 38km men den har en stigning pa 1600 hojdmeter sa det blir nog ordentligt tufft anda. Cyklarna ar justerade och star redo. Tidiagre idag gav vi oss ut pa ett kort provtur och allt fungerar som det ska. Vi behovde bara cykla ett par kilometer for att dalen skulle oppna sig lite och visa toppar pa over 5000 meter. Vackert.
Efter cykelturen skruvade vi backspeglarna som vi kopt till Catharinas cykel (de var for sma och for fladdriga) och dem dem till en liten kille pa runt sju ar. Det tog inte ens tio minuter innan vi sag honom mycket nojd susa ned for backarna med dem pa sin cykel. Roligt.
Vi gillar Manali och vi skulle garna ha stannat nagra dagar till om vi inte hade cyklingen att ta tag i. Det ar riktigt fint och folket ar trevligt. Indiska cyklar ar inte som vara europeiska, de ar stora, tunga och utan vaxlar. Vi vacker darfor en hel del uppstandelse nar vi ror pa oss. Hindi har lanat "bicycle" fran engelskan sa vi hor pa en gang nar folk pratar om oss, och det ar ofta. Nar det ar upporsbacke hejar de pa oss, indiska cyklar har ju inga vaxlar sa de maste ledas upp for de flesta backarna. Efter dagens cykeltur hor vi t.o.m. att de pratar om oss nar vi gar forbi utan cyklar...
Tidigare idag gick vi omkring lite bland de gamla husen i Manali och fotograferade. Tyvarr vill inga av de aldre manniskorna vara med pa bild. Barnen daremot, de vill! De alskar att fa se fotot pa sig sjalva pa kameradisplayen och de stod och hoppade framfor oss av upphatsning och ropade "one more, one more!".
Det har ar troligen den sista posten pa runt tolv dagar eftersom vi inte kommer att tillgang till internet. Det finns ett internetcafe i staden dar vi overnattar den andra dagen men uppkopplingen ska sallan fungera dar.
Efter cykelturen skruvade vi backspeglarna som vi kopt till Catharinas cykel (de var for sma och for fladdriga) och dem dem till en liten kille pa runt sju ar. Det tog inte ens tio minuter innan vi sag honom mycket nojd susa ned for backarna med dem pa sin cykel. Roligt.
Vi gillar Manali och vi skulle garna ha stannat nagra dagar till om vi inte hade cyklingen att ta tag i. Det ar riktigt fint och folket ar trevligt. Indiska cyklar ar inte som vara europeiska, de ar stora, tunga och utan vaxlar. Vi vacker darfor en hel del uppstandelse nar vi ror pa oss. Hindi har lanat "bicycle" fran engelskan sa vi hor pa en gang nar folk pratar om oss, och det ar ofta. Nar det ar upporsbacke hejar de pa oss, indiska cyklar har ju inga vaxlar sa de maste ledas upp for de flesta backarna. Efter dagens cykeltur hor vi t.o.m. att de pratar om oss nar vi gar forbi utan cyklar...
Tidigare idag gick vi omkring lite bland de gamla husen i Manali och fotograferade. Tyvarr vill inga av de aldre manniskorna vara med pa bild. Barnen daremot, de vill! De alskar att fa se fotot pa sig sjalva pa kameradisplayen och de stod och hoppade framfor oss av upphatsning och ropade "one more, one more!".
Det har ar troligen den sista posten pa runt tolv dagar eftersom vi inte kommer att tillgang till internet. Det finns ett internetcafe i staden dar vi overnattar den andra dagen men uppkopplingen ska sallan fungera dar.
fredag 28 augusti 2009
Framme i Manali
Nu har vi antligen tagit oss till Manali i Himalayas sodra utlopare. Det var en lang resa och den var inte utan bekymmer.
Nar vi bokade bussbiljetten bestallde vi aven en taxi for att ta oss och cyklarna till bussen. Vi raknade med att cyklarna skulle fa aka pa taket och tankte att det nog var bast att vi forsokte fa tag pa ett rep att binda fast dem med. Vi sprang omkring i nastan en timme och letade efter rep. Vi hade egentligen gett upp och var pa vag tillbaka till hotellet nar vi till slut fick tag pa ett ganska tunnt plastsnore. Nar taxin sedan dok upp en timme senare visade det sig att foraren bara hade med sig en repstump pa en knapp meter... Vart plastsnore kandes inte helt palitligt men indierna jorde ett bra jobb med att binda fast cyklarna pa taket. Vad som hant om vi inte fatt tag pa snoret vill vi inte tanka pa.
Bussen till Manali gick 18:30 och restiden var beraknad till 14h. Det tog nastan 2h innan vi var ute ur Delhi och det berodde inte pa trafiken utan pa att staden ar sa stor. Efter fyra timmar hade vi en riktigt stressig matpaus. Precis nar vi stigit pa bussen kom chafforen fram och kravde att fa en "border control fee" pa 400 rupees for vara cyklar. Nagon sadan avgift finns sa klart inte utan pengarna skulle ga direkt ned i hans egen ficka. Vi vagrade och efter ett tag verkade han ge med sig. Nar vi efter manga skakiga timmar till slut var framme i Manali hade avgiften istallet blivit en "luggage fee" pa 50 rupees. Vi vagrade fortfarande att betala, aven om det bara handlade om 7,5SEK. Han svarade med att vagra ge oss vara cyklar. Vi svarade med att vi skulle kontakta hans chef. Han vagrade fortfarande att ge oss vart bagage men nar vi sjalva klattrade in i bussen for att hamta det gav han till slut med sig.
Nasta problem var att fa en taxi till vart hotell. Vi var riktigt trotta och hungriga, vi hade knappt sovit nagot och inte atit nagon frukost. Nar vi inte lyckades fa ett vettigt pris pa taxi sa besluade vi oss istallet for att bygga upp cyklarna pa plats (visst, det kan tyckas snalt att inte vilja betala 20SEK for en taxi. Sjalvklart ska vi rakna med att fa betala lite mer an lokalbefolkningen men nar de lagger pa mer an 100% sa vill vi inte vara med langre). Ihopsattningen var mycket popular bland indierna och vi hade hela tiden minst tjugo personer som noggrant foljde vad vi gjorde. Speciellt hur vi skulle fa med oss all packning verkade tilldra sig stort intresse (cykelvaskorna lag inpackade i sina jutesackar). Indierna var visserligen nargangna men anda trevliga och vi kande att risken att de skulle ta nagot var minimal.
Nar cyklarna antligen var ihopmonterade var det dags att ge sig av mot vat guesthouse. Vi var nu riktigt trotta och hungriga. Sjalvklart valde vi fel vag i en rondell och efter att ha cyklat halvannan kilometer i nedforsbacke insag vi vi precis rullade ut ur Manali... Bara att vanda och cykla tillbaka, i kraftig uppforsbacke. Catharinas vaxlar strulade en del (vi ska justera dem imorgon) och vi fick ga en del. Sedan visade det sig sa klart vart guesthouse vara det som lag allra langst bort och hogst upp. Det blev mycket knuffande och en del cyklande. En indier motte oss pa den numera ganska smala vagen. Det kandes inte helt bra nar han ledde in oss pa en mycket smal stig mellan boningshusen. Stigen var tackt med koskit och vid var och varannat hus stod en ko bunden. Det ar visserligen kul att bo nara lokalbefolkningen men nar vi tittade pa boningshusen omkring oss kande vi oss lite tveksamma. Plotsligt ser vi en gron innegard blommor framfor oss. Vart guesthouse visar sig vara en riktig parla. Frascht och fint. Utsikten ar riktigt vacker. Utanfor var dorr pa fjarde vaningen finns nagra fotoljer som man kan slappa i pa kvallen. Dessutom finns det varmvatten, nagot som vi inte hande ens i Delhi.
Efter att ha atit har vi aterhamtat oss en del. Vi kommer nog att stanna har en extra dag for att kunna slappna lite extra innan allvaret satter igang. Lugnet har ar underbart jamfort med stressen, oljuden och fororeningarna inne i Delhi.
Fotot ovan visar vagen in till vart guesthouse.
onsdag 26 augusti 2009
Rapport fran Delhi
Nu ar vi i Delhi. Resan gick och cyklarna kom fram hela, i alla vad vi kan se utan att ha monterat ihop dem. Det ar riktigt varmt, 30C eller mer. Luften ar valdigt smutsig och det ar sallan man kan se solen aven nar de inte gommer sig bakom moln (och det ar kanske tur eftersom det anda ar sa varmt). Det ar ocksa valdigt fuktigt, konstant 100% luftfuktighet. Monsunen har gjort sig pamind ungefar en timme om dagen.
Idag har vi kopt bussbiljett till Manali. Sjalva kopet var latt men det var desto svarare att komma fram till ratt resebyra (eller i vart fall egentligen turistbyra). Manga rickshawforare far provision fran privata resebyrarer och vill sa klart skjutsa alla turister till dem. For att gora det annu svarare och jobbigare anvander de privata resebyraerna namn som ska lata sa officiella so moljigt och de drar sig inte for att saga att de ligger pa en annan plats an de gor (det ar inte alltid man vet exakt vilken gata man ar pa aven om vi blivit battre pa det). Idag fick vi forst aka till tre fejkade resebyraer innan vi till slut var framme vid den riktiga. Det behovdes en hel del tjatande och tva olika rickshawes. Forraren av den sista sade adjo med "bitches"...
I trafiken rader total anarki med en enda regel - storst gar forst. Det ar ett enormt tutande och ett stort mysterium att sa fa bilar har bucklor. Som tur ar gar det ganska fort att vanja sig vid dem och numera kanner vi oss sakra nar vi ar ute och gar.
Idag besokte vi Roda fortet, ett varldsarv fran 1600-talet. Det var fint och intressant men tyvarr lite nedganget. I en utstallning fick vi se knivar och dolkar med utseenden som inte ens Hollywood kan dromma om. Vi slutade pa en kombinerad cykel- och lopbandsmarknad dar vi inhandlade nagra delar (las och backspeglar) till cyklarna. Vi har blivit mycket battre pa att pruta aven om vi fortfarande betalar for mycket for manga saker. Som tur ar allt anda valdigt billigt.
Vi borjade skriva det har inlagget pa vat hotell men fick se att den datorn loggade det vi skrev med hjalp av en keylogger, sa vi fick snabbt ge oss ut for att byta losenord pa bade epost och blogg...
Idag har vi kopt bussbiljett till Manali. Sjalva kopet var latt men det var desto svarare att komma fram till ratt resebyra (eller i vart fall egentligen turistbyra). Manga rickshawforare far provision fran privata resebyrarer och vill sa klart skjutsa alla turister till dem. For att gora det annu svarare och jobbigare anvander de privata resebyraerna namn som ska lata sa officiella so moljigt och de drar sig inte for att saga att de ligger pa en annan plats an de gor (det ar inte alltid man vet exakt vilken gata man ar pa aven om vi blivit battre pa det). Idag fick vi forst aka till tre fejkade resebyraer innan vi till slut var framme vid den riktiga. Det behovdes en hel del tjatande och tva olika rickshawes. Forraren av den sista sade adjo med "bitches"...
I trafiken rader total anarki med en enda regel - storst gar forst. Det ar ett enormt tutande och ett stort mysterium att sa fa bilar har bucklor. Som tur ar gar det ganska fort att vanja sig vid dem och numera kanner vi oss sakra nar vi ar ute och gar.
Idag besokte vi Roda fortet, ett varldsarv fran 1600-talet. Det var fint och intressant men tyvarr lite nedganget. I en utstallning fick vi se knivar och dolkar med utseenden som inte ens Hollywood kan dromma om. Vi slutade pa en kombinerad cykel- och lopbandsmarknad dar vi inhandlade nagra delar (las och backspeglar) till cyklarna. Vi har blivit mycket battre pa att pruta aven om vi fortfarande betalar for mycket for manga saker. Som tur ar allt anda valdigt billigt.
Vi borjade skriva det har inlagget pa vat hotell men fick se att den datorn loggade det vi skrev med hjalp av en keylogger, sa vi fick snabbt ge oss ut for att byta losenord pa bade epost och blogg...
måndag 24 augusti 2009
Packningen
Här är vår packning. Kartongerna innehåller cyklarna. Inuti vardera jutesäcken finns ytterligare en säck, Granngårdens tåligaste sopsäck. I sopsäckarna ligger sedan sju fyllda cykelväskor och en tom. Ryggsäckarna innehåller vårt handbagage. Vi kommer att cykla med ryggsäckarna i stort sätt tomma, förutom en vätskepåse i vardera ryggsäcken (den röda som ser stor ut på bilden rymmer bara 30 liter, den lilla gröna 12 liter). Packningen blev klart mindre vi trott (även om det ser mycket ut på bilden). Vi tog därför med oss all frystorkad mat som vi hade hemma, utan den hade vi haft ytterligare en tom cykelväska.
lördag 22 augusti 2009
Inför Manali-Leh
På måndag är det dags - då flyger jag och Catharina till Indien för att cykla mellan Manali och Leh i Himalaya. Det mesta är under kontroll men min lägenhet ser ändå ut som en krigszon. Under dagen fick jag efter lite mekande ned båda våra cyklar i var sin kartong, imorgon är det dags för den egentliga packningen. Det finns mycket att tänka på, utöver cyklarna får vi tex bara checka in en väska var ställer till en del problem då vi totalt har åtta cykelväskor med oss...
Så här ser vår preliminära tidsplan ut:
25-27/8 New Dehli
28/8 Buss eller taxi till Manali
29/8 Aklimatisering och provcykling runt Manali
30/8-9/9 Cykling till Leh
10-15/9 Leh
16/9 Khardung La
17-18/9 Leh
19/9 Flyg tillbaka till New Delhi
20-23/9 New Delhi
Vägen mellan Manali och Leh är en av de klassiska vägarna i Himalaya och världens högsta asfalterade väg. Som högst kommer vi att vara uppe på drygt 5300 möh och några få timmar norr om Leh ligger Khardung La som är ytterligare några meter högre. Medelhöjden under själva cyklingen kommer att vara knappt 4000 möh. Sträckan är bara knappt 50 mil men eftersom vi passerar fyra bergspass på 4900 möh eller högre blir det nog tillräckligt tufft ändå. Längs hela vägen finns små byar så egentligen kan vi klara oss utan tält men eftersom det ger oss en mycket större frihet så tar vi med det ändå.
Våra exakta planer är inte huggna i sten. Vi har god tid på oss och behöver inte stressa utan kan ta en och annan vilodag (eller magsjukedag) eller stanna lite extra vid vackra platser eller kloster. Cyklingen tar normalt tio dagar men vi räknar med minst elva eftersom vi planerar att stanna till och övernatta vid åtminstone ett buddistiskt kloster. Väl framme i Leh så får vi se vad vi hittar på. Vi ska så klart cykla uppför Khardung La men annars harvi inte bestämt något. Det blir säkert en del slappa dagar kombinerat med en del dagsturer i omgivningarna.
Vi ska försöka uppdatera bloggen då och då men det kommer att bli svårt under själva cyklingen eftersom vi inte räknar med att kunna komma få tag på en internetuppkoppling.
En pedagogisk karta över cyklingen finns här. Nedan ser ni också en översikt av turen, det är några tyskar som gjort rutten och den stämmer till stora delar överens med vår väg även om sträckan ser ut att vara helt fel. (Och för er som undrar, delstaten Jammu & Kashmir består även av en tredje del, det buddistiska och väldigt lugna Ladakh. Det är där vi cyklar, inte i den muslimska delen).
Så här ser vår preliminära tidsplan ut:
25-27/8 New Dehli
28/8 Buss eller taxi till Manali
29/8 Aklimatisering och provcykling runt Manali
30/8-9/9 Cykling till Leh
10-15/9 Leh
16/9 Khardung La
17-18/9 Leh
19/9 Flyg tillbaka till New Delhi
20-23/9 New Delhi
Vägen mellan Manali och Leh är en av de klassiska vägarna i Himalaya och världens högsta asfalterade väg. Som högst kommer vi att vara uppe på drygt 5300 möh och några få timmar norr om Leh ligger Khardung La som är ytterligare några meter högre. Medelhöjden under själva cyklingen kommer att vara knappt 4000 möh. Sträckan är bara knappt 50 mil men eftersom vi passerar fyra bergspass på 4900 möh eller högre blir det nog tillräckligt tufft ändå. Längs hela vägen finns små byar så egentligen kan vi klara oss utan tält men eftersom det ger oss en mycket större frihet så tar vi med det ändå.
Våra exakta planer är inte huggna i sten. Vi har god tid på oss och behöver inte stressa utan kan ta en och annan vilodag (eller magsjukedag) eller stanna lite extra vid vackra platser eller kloster. Cyklingen tar normalt tio dagar men vi räknar med minst elva eftersom vi planerar att stanna till och övernatta vid åtminstone ett buddistiskt kloster. Väl framme i Leh så får vi se vad vi hittar på. Vi ska så klart cykla uppför Khardung La men annars harvi inte bestämt något. Det blir säkert en del slappa dagar kombinerat med en del dagsturer i omgivningarna.
Vi ska försöka uppdatera bloggen då och då men det kommer att bli svårt under själva cyklingen eftersom vi inte räknar med att kunna komma få tag på en internetuppkoppling.
En pedagogisk karta över cyklingen finns här. Nedan ser ni också en översikt av turen, det är några tyskar som gjort rutten och den stämmer till stora delar överens med vår väg även om sträckan ser ut att vara helt fel. (Och för er som undrar, delstaten Jammu & Kashmir består även av en tredje del, det buddistiska och väldigt lugna Ladakh. Det är där vi cyklar, inte i den muslimska delen).
lördag 1 augusti 2009
tisdag 28 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Can you keep a secret?
Yosemite Falls och Merced River i Yosemite National Park.
Som jag skrev för några månader sedan så säljer världens största bildbyrå, Getty Images, några av mina foton. För några dagar dagar sedan fick jag reda på att ett företag i Braslien och en stor reklambyrå i LA (som bla haft IKEAs stora USA-konto) köpt licens till ett av mina foton. Långt ifrån det bästa av mina foton men i någon storts reklamsammanhang kan det säkert fungera. Jag klagar i alla fall inte, även om jag bara får 20% procent av försäljningsumman (ca 600:-).
söndag 19 juli 2009
Uppsala C - Stockholm C
De senaste åren har jag genomfört tre Vätternrundor, två Vasalopp, två Lidingölopp och ett Lidingö Ultra. Men inget av loppen har varit så jobbigt som gårdagens löpning mellan Uppsala C och Stockholm C.
Träningspasset (ja, det var ett träningspass) organiserades av Peter Lembke på Team Fakta. Jag läste om det redan innan min ultradebut i maj och kände redan då att det var något som jag var tvungen att testa. Ungefär trettio löpare dök upp vid Uppsala C, en salig blandning från yttersta världselit till ultranybörjare som jag själv. Sett till löparmeriter hörde jag till den absoluta botten men det säger ju inget om aktuell kapacitet. Tyvärr har det inte blivit så mycket löpning sedan Lidingö Ultra i början av maj eftersom jag istället spenderat mycket tid på cykeln. Dessutom har mina knän bråkat en hel del och att springa med ryggsäck är inte heller någon favorit. Jag var med andra ord väldigt osäker på min kapacitet och räknade med att ta tåget tillbaka från Knivsta, Märsta eller Upplands Väsby.
Vi lämnar Uppsala C och springer ut mot Sävja, till en början i en stor gemensam grupp. Allt eftersom kilometrarna tickar på så bildas det lite smågrupper. Efter någon mil inser jag det idiotiska med att springa i första gruppen, även om allt kändes bra. Jag hade oroat mig en hel del för att jag skulle springa för fort innan och så ligger jag ändå under 6-minstempo tempo! En tjej, Charlotta, tyckte också att det gick lite för fort så vi bildar en egen liten grupp i en halvmil, trevligt. Vi springer på små vägar och rundar Linnés Hammarby. Vackert!
Utanför Alsike kommer vi ifatt tätgruppen som verkar lite osäkra på vägvalet. Vid korsningen ligger en villa och någon inser att det vore bra att fylla på dricksvatten. Ingen är hemma men kranen till vattenslangen är precis vid ytterdörren så vi tar oss friheten att fylla på våra förråd. Jag tänker först strunta i att fylla på men ångrar mig i sista stund. När jag tar upp vattenpåsen ur ryggsäcken ser jag att det inte ens är en deciliter kvar! Även om solen och värmen inte känts besvärande så har jag ändå druckit nästan två liter. Vi fortsätter sedan till Knivsta som vi når efter 25 kilomers löpning.
I Knivsta köper jag en Coca-Cola och banan innan vi efter tjugo minuter fortsätter mot Märsta. Gruppen splittras snabbt och jag får sällskap av Mats. Tillsammans kämpar vi oss mot Märsta. Klockan börjar närma sig ett och solen gör sig verkligen påmind. Vägarna är lite större och det finns ingen skugga. Jag ser hur min puls kryper högre och högre för att till slut stabilisera sig runt 165-167 slag/minut. Det är runt tjugo slag högre än normalt för tempot som vi håller. Solen och distansen börjar påverka kroppen och det blir inte bättre av att vägen nu är riktigt tråkig. Vi testar att gå några gånger för att jag ska få ned pulsen men det hjälper inte. Strax utanför Märsta är jag riktigt, riktigt trött. Jag tar en kort kisspaus, mest för att få vila några sekunder. Jag bir nästan rädd när jag ser min urin, jag har aldrig varit med om att den varit så gul tidigare. Trots att jag snart druckit över 4 liter så hotar akut vätskebrist. Tågstationen i Märsta är väldigt välkommen när den dyker upp efter nästan 39 kilometers löpning.
I Märsta fyller jag på min tomma vattensäck i en liten turkisk affär. Ägaren är väldigt nyfiken på våra äventyr och mycket hjälpsam. När jag står stilla forsar svetten och ägaren springer iväg och hämtar papper så att jag kan få torka av mig! Under pausen dyker tanken att bryta upp. Det var otroligt tufft in till Märsta, jag har alltid riktigt svårt att springa i värme. Jag slår dock snabbt bort den, jag vet att jag kan ta mig till Upplands Väsby även om det kan ta riktigt lång tid. Dessutom har mitt knä bråkat mindre än förväntat och så jag ju inte uppnått ultradistans (42+ km) ännu. Bara att fortsätta alltså.
Vägen mot Upplands Väsby är precis lika tråkig som vägen till Märsta. Målet är McDonalds vid E4, några kilometer innan Upplands Väsby. Till en början springer jag tillsammans med Mats men efter ett tag måste jag släppa iväg honom. Solen och värmen är fortfarande otroligt jobbig och jag känner att mina krafter är på upphällningen. Pulsen skenar fortfarande och varje steg känns jobbigt. De långa raksträckorna gör att det känns som att man står stilla. Efter en evighet ser jag McDonalds i fjärran - i slutet på raksträckan som aldrig tar slut. Till slut är jag ändå framme, efter nästan 49 km. Både fysiskt och psykiskt är jag mer eller mindre knäckt.
Jag nästan stapplar in i värmen på McDonalds. Japp, det är ännu varmare inne på McDonalds. Svetten forsar och jag undrar hur många personers aptit som förstörs av mitt miserabla yttre. Maten och skuggan ger mig tillbaka lite krafter men psykiskt är jag fortfarande tom. Det blir inte bättre när Ken säger att han ska ta pendeln från Upplands Väsby, då har jag ju sällskap till tåget om jag skulle bryta. Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig om jag bryter - om några timmar kommer jag vara piggare igen och undra om jag ändå inte skulle ha kunnat klarat av att ta mig till Stockholm. Mats är också ordentligt trött och funderade ett tag på att bryta. Hans ord "jag är inte rädd att gå om det behövs" fäller avgörandet - jag ska vidare!
Tunna slöjmoln skymmer solen ibland men det hjälper inte så mycket. Kroppen är oroligt tung och jag tar korta gåpauser då och då. De snabba löparna försvinner fort och jag hamnar någonstans strax bakom mitten. Fyra-fem löpare springer lite fortare än mig men eftersom ingen av dem har GPS så måste de hela tiden vänta in mig för vägbeskrivning. När vi närmar oss Norrviken ser jag hur spåret försvinner på min GPS och därmed möjligheten att navigera själv. Vi får vänta in Peter eftersom han nu är den enda med vägbeskrivning. Vi är nu runt tio löpare som tillsammans tar oss ner mot Norrviken. De snabbare löparna (de som jag hjälpte med vägen) försvinner bort när vi stannar en kort stund vid en badplats. Jag är fortfarande riktigt trött och orkar bara lägga mig i gräset medan de andra svalkar sina fötter.
Vi gör ett litet längre stopp efter 62 km på en mack i utkanten av Sollentuna. Efter vattenpåfyllningen fortsätter vi in i Sollentuna. Vi passerar en pensionär som stannar och hejar på oss. Peter hojtar spontant "Uppsala-Stockholm!". Döm om vår förvåning när han svarar "jag vet, jag såg er i Märsta"! Vi passerar också vändpunkten för det olympiska marathonloppet 1912 och tar en obligatorisk gruppbild. Alla i gruppen är nu ordentligt trötta så vi gör ett nytt stopp på en mack bara 6 km efter det förra stoppet.
Solen står nu lägre på himlen och jag börjar få tillbaka lite av mina krafter. Samtidigt blir så klart kroppen tröttare och tröttare men jag mår ändå klart bättre än under den kritiska perioden tidigare under dagen. Vi fortsätter mot Ulriksdal och tar ett sista stopp framför slottet. Vi springer ned mot Brunnsviken och följer den mot Sveavägen. Nu är det inte långt kvar!
Vi spurtar längs Sveavägen i sub6-fart och snart ser vi Sergels torg framför oss. Känslan är fantastisk och Mats ropar "nu är det nära!". Vi gör ett kort fotostopp vid torget innan vi svänger mot Centralen. Jag märker att mitt höger knä inte fungerar som det ska, jag får springa småhaltandes men vad gör väl det när det bara är 500 meter kvar. Vi korsar Vasagatan och så är vi framme! Efter dryga 81 km! Löptiden blev för mig precis 9h och bruttotiden knappt 11:40.
Jag är otroligt nöjd med löpning. Visst trodde jag att jag kunde fixa hela distansen under bra förhållande men med tanke på förutsättningarna så räknade jag med hoppa av senast i Upplands Väsby. När jag sprang ett långpass på asfalt med ryggsäck för en vecka sedan så övervägde jag faktiskt att inte ens starta... Stort tack till Peter för ett riktigt häftigt och utvecklande träningspass. Det är också hans foton som ni ser i posten.
Uppsala C - Stockholm C (ultrarunning) at EveryTrail
Map created by EveryTrail: Geotagging Community
Träningspasset (ja, det var ett träningspass) organiserades av Peter Lembke på Team Fakta. Jag läste om det redan innan min ultradebut i maj och kände redan då att det var något som jag var tvungen att testa. Ungefär trettio löpare dök upp vid Uppsala C, en salig blandning från yttersta världselit till ultranybörjare som jag själv. Sett till löparmeriter hörde jag till den absoluta botten men det säger ju inget om aktuell kapacitet. Tyvärr har det inte blivit så mycket löpning sedan Lidingö Ultra i början av maj eftersom jag istället spenderat mycket tid på cykeln. Dessutom har mina knän bråkat en hel del och att springa med ryggsäck är inte heller någon favorit. Jag var med andra ord väldigt osäker på min kapacitet och räknade med att ta tåget tillbaka från Knivsta, Märsta eller Upplands Väsby.
Vi lämnar Uppsala C och springer ut mot Sävja, till en början i en stor gemensam grupp. Allt eftersom kilometrarna tickar på så bildas det lite smågrupper. Efter någon mil inser jag det idiotiska med att springa i första gruppen, även om allt kändes bra. Jag hade oroat mig en hel del för att jag skulle springa för fort innan och så ligger jag ändå under 6-minstempo tempo! En tjej, Charlotta, tyckte också att det gick lite för fort så vi bildar en egen liten grupp i en halvmil, trevligt. Vi springer på små vägar och rundar Linnés Hammarby. Vackert!
Utanför Alsike kommer vi ifatt tätgruppen som verkar lite osäkra på vägvalet. Vid korsningen ligger en villa och någon inser att det vore bra att fylla på dricksvatten. Ingen är hemma men kranen till vattenslangen är precis vid ytterdörren så vi tar oss friheten att fylla på våra förråd. Jag tänker först strunta i att fylla på men ångrar mig i sista stund. När jag tar upp vattenpåsen ur ryggsäcken ser jag att det inte ens är en deciliter kvar! Även om solen och värmen inte känts besvärande så har jag ändå druckit nästan två liter. Vi fortsätter sedan till Knivsta som vi når efter 25 kilomers löpning.
I Knivsta köper jag en Coca-Cola och banan innan vi efter tjugo minuter fortsätter mot Märsta. Gruppen splittras snabbt och jag får sällskap av Mats. Tillsammans kämpar vi oss mot Märsta. Klockan börjar närma sig ett och solen gör sig verkligen påmind. Vägarna är lite större och det finns ingen skugga. Jag ser hur min puls kryper högre och högre för att till slut stabilisera sig runt 165-167 slag/minut. Det är runt tjugo slag högre än normalt för tempot som vi håller. Solen och distansen börjar påverka kroppen och det blir inte bättre av att vägen nu är riktigt tråkig. Vi testar att gå några gånger för att jag ska få ned pulsen men det hjälper inte. Strax utanför Märsta är jag riktigt, riktigt trött. Jag tar en kort kisspaus, mest för att få vila några sekunder. Jag bir nästan rädd när jag ser min urin, jag har aldrig varit med om att den varit så gul tidigare. Trots att jag snart druckit över 4 liter så hotar akut vätskebrist. Tågstationen i Märsta är väldigt välkommen när den dyker upp efter nästan 39 kilometers löpning.
I Märsta fyller jag på min tomma vattensäck i en liten turkisk affär. Ägaren är väldigt nyfiken på våra äventyr och mycket hjälpsam. När jag står stilla forsar svetten och ägaren springer iväg och hämtar papper så att jag kan få torka av mig! Under pausen dyker tanken att bryta upp. Det var otroligt tufft in till Märsta, jag har alltid riktigt svårt att springa i värme. Jag slår dock snabbt bort den, jag vet att jag kan ta mig till Upplands Väsby även om det kan ta riktigt lång tid. Dessutom har mitt knä bråkat mindre än förväntat och så jag ju inte uppnått ultradistans (42+ km) ännu. Bara att fortsätta alltså.
Vägen mot Upplands Väsby är precis lika tråkig som vägen till Märsta. Målet är McDonalds vid E4, några kilometer innan Upplands Väsby. Till en början springer jag tillsammans med Mats men efter ett tag måste jag släppa iväg honom. Solen och värmen är fortfarande otroligt jobbig och jag känner att mina krafter är på upphällningen. Pulsen skenar fortfarande och varje steg känns jobbigt. De långa raksträckorna gör att det känns som att man står stilla. Efter en evighet ser jag McDonalds i fjärran - i slutet på raksträckan som aldrig tar slut. Till slut är jag ändå framme, efter nästan 49 km. Både fysiskt och psykiskt är jag mer eller mindre knäckt.
Jag nästan stapplar in i värmen på McDonalds. Japp, det är ännu varmare inne på McDonalds. Svetten forsar och jag undrar hur många personers aptit som förstörs av mitt miserabla yttre. Maten och skuggan ger mig tillbaka lite krafter men psykiskt är jag fortfarande tom. Det blir inte bättre när Ken säger att han ska ta pendeln från Upplands Väsby, då har jag ju sällskap till tåget om jag skulle bryta. Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig om jag bryter - om några timmar kommer jag vara piggare igen och undra om jag ändå inte skulle ha kunnat klarat av att ta mig till Stockholm. Mats är också ordentligt trött och funderade ett tag på att bryta. Hans ord "jag är inte rädd att gå om det behövs" fäller avgörandet - jag ska vidare!
Tunna slöjmoln skymmer solen ibland men det hjälper inte så mycket. Kroppen är oroligt tung och jag tar korta gåpauser då och då. De snabba löparna försvinner fort och jag hamnar någonstans strax bakom mitten. Fyra-fem löpare springer lite fortare än mig men eftersom ingen av dem har GPS så måste de hela tiden vänta in mig för vägbeskrivning. När vi närmar oss Norrviken ser jag hur spåret försvinner på min GPS och därmed möjligheten att navigera själv. Vi får vänta in Peter eftersom han nu är den enda med vägbeskrivning. Vi är nu runt tio löpare som tillsammans tar oss ner mot Norrviken. De snabbare löparna (de som jag hjälpte med vägen) försvinner bort när vi stannar en kort stund vid en badplats. Jag är fortfarande riktigt trött och orkar bara lägga mig i gräset medan de andra svalkar sina fötter.
Vi gör ett litet längre stopp efter 62 km på en mack i utkanten av Sollentuna. Efter vattenpåfyllningen fortsätter vi in i Sollentuna. Vi passerar en pensionär som stannar och hejar på oss. Peter hojtar spontant "Uppsala-Stockholm!". Döm om vår förvåning när han svarar "jag vet, jag såg er i Märsta"! Vi passerar också vändpunkten för det olympiska marathonloppet 1912 och tar en obligatorisk gruppbild. Alla i gruppen är nu ordentligt trötta så vi gör ett nytt stopp på en mack bara 6 km efter det förra stoppet.
Solen står nu lägre på himlen och jag börjar få tillbaka lite av mina krafter. Samtidigt blir så klart kroppen tröttare och tröttare men jag mår ändå klart bättre än under den kritiska perioden tidigare under dagen. Vi fortsätter mot Ulriksdal och tar ett sista stopp framför slottet. Vi springer ned mot Brunnsviken och följer den mot Sveavägen. Nu är det inte långt kvar!
Vi spurtar längs Sveavägen i sub6-fart och snart ser vi Sergels torg framför oss. Känslan är fantastisk och Mats ropar "nu är det nära!". Vi gör ett kort fotostopp vid torget innan vi svänger mot Centralen. Jag märker att mitt höger knä inte fungerar som det ska, jag får springa småhaltandes men vad gör väl det när det bara är 500 meter kvar. Vi korsar Vasagatan och så är vi framme! Efter dryga 81 km! Löptiden blev för mig precis 9h och bruttotiden knappt 11:40.
Jag är otroligt nöjd med löpning. Visst trodde jag att jag kunde fixa hela distansen under bra förhållande men med tanke på förutsättningarna så räknade jag med hoppa av senast i Upplands Väsby. När jag sprang ett långpass på asfalt med ryggsäck för en vecka sedan så övervägde jag faktiskt att inte ens starta... Stort tack till Peter för ett riktigt häftigt och utvecklande träningspass. Det är också hans foton som ni ser i posten.
Uppsala C - Stockholm C (ultrarunning) at EveryTrail
Map created by EveryTrail: Geotagging Community
tisdag 14 juli 2009
Glad to see you
I söndags gick Vansbrosimningen. Efter att ha deltagit i nio raka lopp som ingår i en svensk klassiker så kändes det lite konstigt att inte simma i år. Jag trodde länge att vår Himalayacykling skulle lägga hinder ivägen för att kunna springa Lidingöloppet och då hade det inte så kul att simma Vansbro. När sedan cykelplanerna förändrats så att det faktiskt skulle vara möjligt för mig att springa Lidingö hade jag istället bestämt med Catharina att vi skulle övningscykla med full packning. När den planen sprack så hade anmälningstiden gått ut till Vansbro. Efterfrågan på startbevis var också så stor att jag inte brydde mig om att försöka få tag på ett dagarna innan simningen.
Fotot ovan är ifrån Daytona Beach i Florida. Det föreställer logotypen Jantzen swimwear som tydligen var en pionjär och väldigt stora inom simkläder en gång i tiden.
söndag 12 juli 2009
lördag 11 juli 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)