Årets sista långpass

Idag var det dags för Årets sista långpass, en tur runt norra Stockholm på runt 60km. Arrangör var Team Fakta som också stod bakom Uppsala-Stockholm i somras. Totalt var vi runt femtio personer som samlades vid slussen, de flesta i neongula jackor och västar. Vi delade in oss i tre grupper beroende på önskat tempo och jag valde 6:45-gruppen. Några minuter efter halv nio begav vi oss iväg genom ett tyst och morgontomt Stockholm. Cykelbanorna var både plogade och sandade så löpningen flöt på riktigt bra, även om vaderna fick jobba lite mer än vanligt. Kylan som jag oroat mig lite för (det var drygt -10C i Uppsala på morgonen) ställde inte heller till några problem.

När vi lämnat tullarna fick vi för en stund mer eller mindre pulsa fram några hundra meter eftersom snöplogen valt att fylla vår väg med snö istället för att ta bort den. När vi pulsade framåt kände jag en lätt och tyvärr välbekant smärta i mina knän. Kylan gjorde dem dessutom stelare än vanligt så jag bestämde mig för att stiga av ungefär halvvägs. Trots att jag kände av knät lite så störde smärtan inte löpningen nämnvärt men jag ville ändå inte riskera något inför kommande Vasaloppsträning.

Efter ungefär 19 kilometer var det dags för den första pausen. Ulla i Team Fakta hade fyllt bilen med buljong, kaffe, smörgåsar, chips och saltgurka och stod nu och väntade på oss. Mycket trevligt. När en lite snabbare grupp skulle ge sig iväg valde jag jag att hänga på dem istället för att äta lite mer av godsakerna. Det var ju bara 11km kvar till Max i Barkarby så jag tyckte att jag kunde höja tempot lite den sista biten. Efter två kilometer försvann gruppen in på en mack för att tina sina munstycken till vätskesystem. Jag åt en gratis och någon brunfläckig banan och precis när den var uppäten passerade en lite långsammare grupp utanför som jag hoppade in i.

I Sollentuna sprang vi fel vilket resulteradei halvannan bonuskilometer. Strax efter var var tvungna att springa på moddiga vägar några kilometer vilket var tufft för mina vader. Eftersom jag skulle gå av vid 30 km så började min kropp mer och mer att längta efteratt få stanna. Jag hade också slarvat lite med maten och drycken, jag visste ju att jag inte skulle springa hela vägen. Jag hade bara druckigt en dryg halvliter och ätit en halv Snickers, en liten brödbit och så bananen. Jag har dålig koll Stockholms geografi och när vi närmade oss Akalla Centrum trodde jag att det var dags för paus för de flesta och hemgång för mig.

Tji fick jag, vi fortsatte genom Akalla och vidare ytterligare fem kilometer (men det visste jag som tur inte då). Det är riktigt dåligt för både orken och motivationen att behöva fortsätta när kroppen är intsällt på att stanna, speciellt när energin börjar ta slut. Efter att ha sprungit över ett oplogat Järvafält började det bli riktigt, riktigt tungt och till slut var jag tvungen att gå. Jag åt den andra halvan av min Snickers och började springa igen. En knapp minut senare öppnade skogen upp sig och jag såg Max några hundra meter bort. Hade jag vetat det hade jag hållit ut och sprungit hela vägen... Istället för de 30km som jag hade trodde att det var till Max blev det 34km. Trots att jaga bara kom drygt halvvägs är nöjd ändå.

Efter en hamburgare var det dags att säga hej då och bege sig hemåt. En tjej blev upphämtad av sin särbo och jag frågade om jag fick plats i bilen. Det fick jag och jag blev skjutsad hela vägen till Odenplan vilket gjorde att jag precis hann med 14:11-tåget till Uppsala! Stort tack! Ett stort tack även till Ulla och Peter för ännu en fin tur.



Båda bilderna i posten har jag hämtat hos Lisse.

Map your trip with EveryTrail