Igår, söndag, så gav jag mig ut på en cykeltur till Morgan Territory, en park som ligger norr om Livermore. Planen var att först cykla en av vägarna som jag missade förra helgen, fortsätta norrut till Morgan Territory och sedan cykla österut genom parken. Jag skulle då komma till en annan park, Round Valley Regional Park, som verkar väldigt trevlig. (En park här kan liknas med naturreservat hemma).
Jag kände mig pigg i benen och vägen upp till Morgan Territory cyklades i god fart, trots uppförsbacke nästan hela vägen. Hela parken ligger bland kullarna så jag var inställd på att det skulle bli mycket upp och ned på stigarna (ingen asfalt här inte). Så fort jag är inne i parken så bär det av uppför, 125 höjdmeter avklaras på några kilometer. Det är riktigt brant, ofta runt 10%. Jag har bara slicks så ibland är det svårt att få fäste.
Jag byter stig och jag är snart tillbaka nere på ursprungshöjden, typiskt. Stigen vänder sedan upp igen och som den vänder. Nu är stigningen runt 20%. Jag klarar mig med nöd och näppe fram till ett lite planare parti med bara 12-13% stigning (som i vanliga fall mer eller mindre känns som en vägg). Stigen svänger runt ett hörn och jag bara gapar. Jag kommer kanske tio meter till, sedan är det för brant. På bara 500 meter tar jag mig över 100 höjdmeter. Medelstigningen är runt 20%, men ofta är den över 30%! Jag tidigare har aldrig ens stött på backar med en stigning på över 17-18%. Skrev jag att termometern på min cykeldator visar +35C... Det är fullständigt omöjligt att cykla, och jag har ändå MTB-utväxling. Det är svårt att bara skjuta cykeln längs stigen. Svetten forsar...
Så här fortsätter det i nästan en mil. Korta partier av plan mark följda av otroligt branta backar. Det är inte tal att leda stigen runt kullarna, stigen ska rakt uppför dem, utan serpentiner. Några få gånger tar jag mig upp utan att gå, men oftast är det alldels för brant för att kunna cykla. Jag tror flera gånger att jag måste vara på högsta punkten, men det väntar alltid en ny kulle bakom toppen.
Efter nästan två timmar, med många pauser och lite fotograferande så är jag uppe på toppen, nästan 700 möh. Utsikten är magnifik. De gröna kullarna stupar brant ned mot dalen där Livermore och Dublin/Pleasanton ligger. Långt nedanför mig beter en grupp råmande kor. Jag har inte sett en enda människa sedan jag cyklade in i parken. Jag är i ett eget litet paradis, samtidigt som de bor flera miljoner människor inom en radie på bara några mil. Jag sitter och njuter en lång stund.
Klockan är mycket och jag inser att jag aldrig kommer att hinna till Round Valley, jag har nästan halva vägen genom parken kvar. Först ned till bilvägen som delar parken i två och sedan upp igenom genom den östra, lite mindre halvan. Jag bromsar mig ned genom 150 höjdmeter till bilvägen, stigen är alldeles för dålig för att det ska gå att släppa på det minsta. När jag är nere får jag för mig att känna på fäljarna, jag kan hålla kvar fingret i två-tre sekunder innan det blir för varmt.
Stigen har tagit mig ned på baksidan av Morgan Territory, så jag måste åter cykla uppför innan jag kan ta mig ner i dalen mot Livermore. Det är samma väg som jag cyklade förra året, när jag varit upp på Mt. Diablo. Då var vägen bland det värsta som jag varit med om. Nu går det ganska lätt, men så har jag inte heller cyklat upp på ett berg den här gången. På toppen fotograferar jag åter trädet, men under helt andra förhållanden. För ett år sedan var trädet insvept i moln och temperaturen var 9C. Idag är det strålande solsken och 32C. Ganska fantastiskt, en temperaturskillnad på nästan 25C...
Vägen ned mot Livermore är brant och har ganska få svängar. Eftersom jag inte cyklar inuti ett moln den här gången kan jag släppa på - jag ser långt framför mig. På en lång raksträcka slår jag mitt hastighetsrekord från backen utför Patterson Pass. Jag är en kort stund upp i över 70 km/h. Cykeln är helt stabil, inga tendenser till vibrationer överhuvudtaget. Jag har tidigare skrivit om fartblindhet på cykel, då handlade det om 40 km/h. Nu känns det långsamt då hastigheten är nere i 50 km/h...
Den sista biten in mot Livermore går snabbt. På den milslånga raksträckan snittar jag över 30 km/h. Förra veckan hade jag en kraftig sidvind, då kom jag bara upp i 20 km/h. Vinden har större betydelse än man kan tro. Den totala sträckan blev lite drygt 60 km och den totala stigning knappt 1100 höjdmeter. En karta över turen finns här.
tisdag 15 april 2008
måndag 14 april 2008
Photowalking i Richmond
Igår vi jag på Photowalking i Richmond. Det var första gången jag träffade folk som jag lärt känna via internet. Dagen började så där. På BART-stationen i Dublin/Pleastanton stod ett tåg inne på station. Över det andra spåret lyste en skylt sa "Out of service". Efter en stund kommer ett tåg in till den plattformen och passagerarna stiger av. Eftersom det står "Out of service" över spåret stiger så klart ingen på tåget, vi tror ju att vi ska åka med det andra tåget (det här är ändstationen). Efter en liten stund så åker tåget iväg mot San Francisco och vi som väntar inser att vi blivit lurade. Till saken hör att när jag lite senare sitter på tåget så ser jag hur det nu istället står "Out of service" över mitt spår...
Jag blir därför lite sen till Richmond (som ligger norr om Berkeley, öster om SF). På stationen hämtas jag av den fotograferande familjen Moore - pappa Skip, sonen Andrew och dottern Olivia med pojkvän. Vi möter upp med Karen, Jeremy och Ian. Dessutom är Karens femårige son med och Ian har med sig en kompis.
Vi går runt i området runt Point Richmond, ett område med gammal bebyggelse som fått ett uppsving på senare år. Det går inte fort, nio personer med var sin kamera (Karens son har också en kamera). Vi passerar ett övergivet badhus och Andrew ser ett litet, men trasigt fönster och bestämmer sig för att klättra in. Det tar mindre än en minut innan han lyckas få igång larmet. Vi går snabbt därifrån.
Vi går igenom en gammal tågtunnel som leder ned till havet. Vi vänder sedan tillbaka och går ungefär samma väg tillbaka. Några beger sig hem och vi andra fortsätter med bil till foten av Richmond-San Rafael Bridge. På vägen tappar vi bort Ian och kompis så nu är det bara jag, Skip och Andrew kvar. Vi tvingas krypa under lite staket men till slut är vi nere på stranden och fotar i någon timme. Vi hinner också med lite fotografering norr om bron innan det är dags för mig att åka tillbaka till Livermore. En riktigt trevligt dag. En del av de foton som vi tog kan se här.
Jag blir därför lite sen till Richmond (som ligger norr om Berkeley, öster om SF). På stationen hämtas jag av den fotograferande familjen Moore - pappa Skip, sonen Andrew och dottern Olivia med pojkvän. Vi möter upp med Karen, Jeremy och Ian. Dessutom är Karens femårige son med och Ian har med sig en kompis.
Vi går runt i området runt Point Richmond, ett område med gammal bebyggelse som fått ett uppsving på senare år. Det går inte fort, nio personer med var sin kamera (Karens son har också en kamera). Vi passerar ett övergivet badhus och Andrew ser ett litet, men trasigt fönster och bestämmer sig för att klättra in. Det tar mindre än en minut innan han lyckas få igång larmet. Vi går snabbt därifrån.
Vi går igenom en gammal tågtunnel som leder ned till havet. Vi vänder sedan tillbaka och går ungefär samma väg tillbaka. Några beger sig hem och vi andra fortsätter med bil till foten av Richmond-San Rafael Bridge. På vägen tappar vi bort Ian och kompis så nu är det bara jag, Skip och Andrew kvar. Vi tvingas krypa under lite staket men till slut är vi nere på stranden och fotar i någon timme. Vi hinner också med lite fotografering norr om bron innan det är dags för mig att åka tillbaka till Livermore. En riktigt trevligt dag. En del av de foton som vi tog kan se här.
söndag 13 april 2008
Far too weak to be like that
Ett foto från Point Bonita på andra sidan Golden Gate. Tyvärr var vi lite sena så tunneln som går ut till fyren stängd.
lördag 12 april 2008
Wire Pass Canyon och Buckskin Canyon
Efter övernattning i Page, Arizona och en snabb titt på Glen Canyon Dam så far vi vidare in i Utah. Dagens mål är Buckskin Gulch, en avsides med väldigt lång slot canyon i Vermillion Cliffs National Monument.
Vi kollar först in vädret vid en Ranger station - en slot canyon kan lätt drabbas av våldsamma översvämmningar vid regnväder, även när det regnar långt borta. För inte så många år sedan dog runt tjugo personer i en kanjon i Frankrike. I Antelope Canyon, precis utanför Page, omkom runt tio personer i början av 2000-talet. Den här dagen är det dock ingen fara, men det skulle finnas lite vatten här och där i Buckskin Gulch.
Vi körde vidare på en smal och alldeles nysladdad grusväg. Efter ett tag är vi framme vid Coyote Buttes som området heter. Här ligger också The Wave, men för att gå dit krävs ett specialtillstånd som man måste ansöka om flera månader i förväg.
Jag gillar det karga röda ökenlandskapet. Det är så varierande, platt ena stunden och bergigt den andra. Det växer också en hel del, mest buskar och låga träd. Det finns alltid något nytt att titta på.
Efter några kilometer är vi framme vid Wire Pass Canyon som ska ta oss till Buckskin Gulch. Wire Pass är också en slot canyon, med lite lägre väggar än Buckskin. Väggarna är dock närmare varandra.
Ända sedan jag såg några fotografier på en slot canyon har jag velat vandra i en. Det är en mäktig känsla att gå i den ringlande kanjonen. Det är aldrig mer än två meter mellan väggarna och de är kanske tjugo meter höga. Som smalast är det bara en axelbredd mellan väggarna. Behöver jag skriva att jag fotar en del...
Efter ett tag är vi ute på den plats där Buckskin och Wire Pass går ihop. Kanjonen öppnar upp sig och vi står liksom på ett torg omgivet av lodräta väggar. Hit når solen så det bra mycket varmare och skönare. Vi tar en paus och äter muffins som vi snodde med oss från frukosten
Vi fortsätter sedan in i Buckskin Gulch. Det är aningens bredare mellan väggarna som nu är mycket högre. Ganska snart kommer vi till en sträcka på femton meter som är helt vattenfylld. Det är bara att sätta på sig sandalerna och vada genom det gyttjebruna vattnet. Botten är lerig och ganska hal så det gäller att gå försiktigt (Buckskin är också känt för att ha kvicksand lite här och där). Väl på andra sidan har nästan all känsel försvunnit i fötterna. Solens strålar räcker inte ens halvvägs ned till oss.
Vi fortsätter femtio meter och tvingas sedan vada igen. Och femtio meter efter det. Och trettio meter efter det. Efter att ha passerat sex vatten/gyttjepölar så ger vi upp. Vattnet är så kallt att vi tappar känseln i fötterna varje gång vi vadar. Ingenting tyder heller på att det eviga vadande ska upphöra. För eller senare kommer dessuom någon att halka och lägga sig själv och sin kamera i vattnet.
Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Ett tag funderar vi på att smyga upp till The Wave, trots att vi inte har något tillstånd. Tyvärr är det väldigt tydligt skyltat vad som gäller, så det går inte att låtsas att man inte visste vad som gällde. Vi överger planen och kör istället till den gamla byn Pariah, övergiven sedan länge. Här spelades en hel del västernfilmer in, med bl a Clintan och Sinatra. Tyvärr brände ett gäng ungdomar ned det som fanns kvar för något år sidan. Naturen var dock riktigt trevligt att titta på (kommer nog foton på den också vad det lider).
Vi kollar först in vädret vid en Ranger station - en slot canyon kan lätt drabbas av våldsamma översvämmningar vid regnväder, även när det regnar långt borta. För inte så många år sedan dog runt tjugo personer i en kanjon i Frankrike. I Antelope Canyon, precis utanför Page, omkom runt tio personer i början av 2000-talet. Den här dagen är det dock ingen fara, men det skulle finnas lite vatten här och där i Buckskin Gulch.
Vi körde vidare på en smal och alldeles nysladdad grusväg. Efter ett tag är vi framme vid Coyote Buttes som området heter. Här ligger också The Wave, men för att gå dit krävs ett specialtillstånd som man måste ansöka om flera månader i förväg.
Jag gillar det karga röda ökenlandskapet. Det är så varierande, platt ena stunden och bergigt den andra. Det växer också en hel del, mest buskar och låga träd. Det finns alltid något nytt att titta på.
Efter några kilometer är vi framme vid Wire Pass Canyon som ska ta oss till Buckskin Gulch. Wire Pass är också en slot canyon, med lite lägre väggar än Buckskin. Väggarna är dock närmare varandra.
Ända sedan jag såg några fotografier på en slot canyon har jag velat vandra i en. Det är en mäktig känsla att gå i den ringlande kanjonen. Det är aldrig mer än två meter mellan väggarna och de är kanske tjugo meter höga. Som smalast är det bara en axelbredd mellan väggarna. Behöver jag skriva att jag fotar en del...
Efter ett tag är vi ute på den plats där Buckskin och Wire Pass går ihop. Kanjonen öppnar upp sig och vi står liksom på ett torg omgivet av lodräta väggar. Hit når solen så det bra mycket varmare och skönare. Vi tar en paus och äter muffins som vi snodde med oss från frukosten
Vi fortsätter sedan in i Buckskin Gulch. Det är aningens bredare mellan väggarna som nu är mycket högre. Ganska snart kommer vi till en sträcka på femton meter som är helt vattenfylld. Det är bara att sätta på sig sandalerna och vada genom det gyttjebruna vattnet. Botten är lerig och ganska hal så det gäller att gå försiktigt (Buckskin är också känt för att ha kvicksand lite här och där). Väl på andra sidan har nästan all känsel försvunnit i fötterna. Solens strålar räcker inte ens halvvägs ned till oss.
Vi fortsätter femtio meter och tvingas sedan vada igen. Och femtio meter efter det. Och trettio meter efter det. Efter att ha passerat sex vatten/gyttjepölar så ger vi upp. Vattnet är så kallt att vi tappar känseln i fötterna varje gång vi vadar. Ingenting tyder heller på att det eviga vadande ska upphöra. För eller senare kommer dessuom någon att halka och lägga sig själv och sin kamera i vattnet.
Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Ett tag funderar vi på att smyga upp till The Wave, trots att vi inte har något tillstånd. Tyvärr är det väldigt tydligt skyltat vad som gäller, så det går inte att låtsas att man inte visste vad som gällde. Vi överger planen och kör istället till den gamla byn Pariah, övergiven sedan länge. Här spelades en hel del västernfilmer in, med bl a Clintan och Sinatra. Tyvärr brände ett gäng ungdomar ned det som fanns kvar för något år sidan. Naturen var dock riktigt trevligt att titta på (kommer nog foton på den också vad det lider).
fredag 11 april 2008
Dagens i-landsproblem
Som bordsmargarin brukar köpa något som heter "I can´t believe it´s not butter". Det heter faktiskt så, jag hittar inte på, se t ex Wikipedia (notera den för ett uppslagsverk inte helt vanliga texten "I Can't Believe It's Not Butter is thruthly not made of butter, it's made out of old cornels of popcorn, sweety socks, shoe laces and the broken dreams of seven year old kids"). Jag har dock ganska svårt att stå emot extrapriser så senast så köpte jag istället en burk Countrycrook Plus. Det var ett dåligt val. Margarinet är så löst i konsistensen att det inte fastnar på smörkniven. Det går att gräva upp en klick på kniven, men om du bara råkar luta kniven det minsta åt något håll så glider margarinet ofelbart av. Otroligt irriterande och kladdigt.
Bilden ovan har inget att alls att göra med mitt margarinproblem. Den är tagen i centrala Atlanta.
Imorgon hoppas jag kunna lägga upp en post om vår vandring i de två sprickkanjonerna Wire Pass Canyon och Buckskin Gulch.
Bilden ovan har inget att alls att göra med mitt margarinproblem. Den är tagen i centrala Atlanta.
Imorgon hoppas jag kunna lägga upp en post om vår vandring i de två sprickkanjonerna Wire Pass Canyon och Buckskin Gulch.
torsdag 10 april 2008
A child with the ghost
Det blir tyvärr ingen längre blogpost idag heller. Fick lite problem med internet förut och det tog 1,5h att fixa det. Jag bygger en dator åt Johans fotofirma. USB-pinnen som innehåller ett trådlöst nätverkskort fungerar tydligen inte med 64-bitars XP. Istället sänkte den hela nätverket, även den trådburna delen inne hos Johan... Istället lägger jag upp det enda foto som jag fått klart idag. Det ser nästan ut som ett som jag postade för några veckor sedan, men det är två olika fotografier.
onsdag 9 april 2008
I give to you
Det får också bli en bild på Grand Canyon innan jag går och lägger mig. Som ni ser så gick inte snön mer än några hundra meter ned i kanjonen. Det här fotot är taget längs med Grand Canyon, snön syntes tydligare då man tittade rakt över GC.
Mitt hus
På begäran från flera håll kommer här lite foton på mitt hus. Det finns fler bilder på mitt alternativa Flickr-konto för de som är väldigt nyfikna. Jag tyckte att det t ex var lite onödigt att lägga upp bilder på de tomma rummen. Totalt blev det 28 foton har jag för mig. Klicka på en av bilderna så kommer ni till Flickr, klicka sedan på "Kenrih´s photostream". Den stora datorn i vardagsrummet är inte min, jag bygger ihop den för Johans fotofirma.
tisdag 8 april 2008
Last sin
Jag hann tyvärr inte skriva någon blogpost idag så det får bli ännu en bild från centrala Atlanta. Gillar att man enbart ser ljus i två fönster. Det lös i fler rum högre upp, men vinkel gjorde att det inte syns på fotografiet.
måndag 7 april 2008
Dagens cykeltur
Idag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur. Till skillnad från mina tidigare turer så begav jag mig gick den först i sydvästlig riktning för att komma till en dalgång som går i nordvästlig riktning. På hemvägen tänkte jag sedan göra en avstickare upp i kullarna norrut för att lägga till lite extra distans.
Strax innan dalen tog jag en paus i den lilla byn Sunol. Genom byn går en järnväg från 1869 och jag lyckades komma dit precis när en ånglok anlände till stationen. Som en bonus fick jag en pratstund med en medlem i Livermores cykelklubb, Valley Spokesmen (obs, skojigt namn, spoke = eker). Själva dalgången var inget speciellt, ganska trånga och inte alls de fina vyer som man är van vid häromkring (men det var så klart ändå trevligt). Stigningen (330 meter) var inte heller lika tuff som Livermore-cyklisten fick det att låta.
Jag cyklade en stund parallellt med motorvägen till San Francisco, I580. Efter att ha passerat passet och åter kommit in i Trivalley (dalen där Livermore, Dublin och Pleasanton ligger) så svängde jag in i Dublin. Tvärr hade jag missat en armébas när jag gjorde upp mina planer. Istället för att cykla rakt igenom den (den syntes inte på mina GPS-kartor) så fick jag svänga norrut några kilometer tidigare än planerat.
Mina kartor är ganska gamla, från kanske 2002-2004. Istället för att ganska snart kunna svänga västerut och ansluta till den planerade Tassajara Road så fann jag gång på gång att vägarna inte längre existerade. Det som för bara fem år sedan var ett grönt och vackert landskap med otaliga kullar var nu en mindre stad. Vi pratar inte stad i svensk mening, utan i amerikansk community-mening. Planerad i minsta detalj, driven av ett enda företag och full av identiska hus bakom murar eller inhängnader. Självklart riktade mot den övre medelklassen, de billigaste husen kostar från 3,5 miljoner och uppåt. Med andra ord ytterst polerat och helt själlöst.
Efter en omväg på kanske en mil så kom jag äntligen ut på Highland Road (jag missade dock hela Tassajara Road). Till slut fick jag cykla i det böljande och mycket vackra landskapet som jag längtat efter hela dalen. Ni som besökt mig vet vad jag talar om, fast det här var mycket vackrare än något som jag cyklat igenom tidigare. Min nästa tur kommer definitivt att gå här igen, och troligen också upp till Morgan Territory (där jag fotograferade trädet i dimman).
Dagens sträcka blev 101 kilometer och den totala stigningen ganska måttliga 850 meter. En karta över turen finns här och höjdprofilen här. Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp, jag ligger över 2000 bilder back i min hantering.
Strax innan dalen tog jag en paus i den lilla byn Sunol. Genom byn går en järnväg från 1869 och jag lyckades komma dit precis när en ånglok anlände till stationen. Som en bonus fick jag en pratstund med en medlem i Livermores cykelklubb, Valley Spokesmen (obs, skojigt namn, spoke = eker). Själva dalgången var inget speciellt, ganska trånga och inte alls de fina vyer som man är van vid häromkring (men det var så klart ändå trevligt). Stigningen (330 meter) var inte heller lika tuff som Livermore-cyklisten fick det att låta.
Jag cyklade en stund parallellt med motorvägen till San Francisco, I580. Efter att ha passerat passet och åter kommit in i Trivalley (dalen där Livermore, Dublin och Pleasanton ligger) så svängde jag in i Dublin. Tvärr hade jag missat en armébas när jag gjorde upp mina planer. Istället för att cykla rakt igenom den (den syntes inte på mina GPS-kartor) så fick jag svänga norrut några kilometer tidigare än planerat.
Mina kartor är ganska gamla, från kanske 2002-2004. Istället för att ganska snart kunna svänga västerut och ansluta till den planerade Tassajara Road så fann jag gång på gång att vägarna inte längre existerade. Det som för bara fem år sedan var ett grönt och vackert landskap med otaliga kullar var nu en mindre stad. Vi pratar inte stad i svensk mening, utan i amerikansk community-mening. Planerad i minsta detalj, driven av ett enda företag och full av identiska hus bakom murar eller inhängnader. Självklart riktade mot den övre medelklassen, de billigaste husen kostar från 3,5 miljoner och uppåt. Med andra ord ytterst polerat och helt själlöst.
Efter en omväg på kanske en mil så kom jag äntligen ut på Highland Road (jag missade dock hela Tassajara Road). Till slut fick jag cykla i det böljande och mycket vackra landskapet som jag längtat efter hela dalen. Ni som besökt mig vet vad jag talar om, fast det här var mycket vackrare än något som jag cyklat igenom tidigare. Min nästa tur kommer definitivt att gå här igen, och troligen också upp till Morgan Territory (där jag fotograferade trädet i dimman).
Dagens sträcka blev 101 kilometer och den totala stigningen ganska måttliga 850 meter. En karta över turen finns här och höjdprofilen här. Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp, jag ligger över 2000 bilder back i min hantering.
Californian Condor No. 34
Titeln på inlägget avslöjar vad det var för speciellt som vi fick uppleva i Grand Canyon. Vi hade vänt tillbaka från Cedar Ridge och var på väg upp ur kanjonen. Plötsligt ser vi hur två STORA fåglar kommer dykandes ned från ovan. De planar ut i jämnhöjd med oss, kanske något lägre. När de är jämnsides med oss är avståndet mindre än tjugo meter. Det är två kaliforniska kondorer! På min kamera sitter typiskt nog mitt vidvinkelobjektiv så det ingen idé att ens tänka på att fotografera dem. Jag sliter fram kameraväskan från ryggen och lyckas byta till mitt teleobjektiv på rekordfart (tack Johanna för att du tog hand om vidvinkeln så jag slapp stoppa ned det i väskan). Som tur är gör kondorerna en överflygning men de är längre bort än första gången och Grand Canyon utgör inte längre bakgrund. Jag trycker ned avtryckaren på kameran och släpper inte upp den. Min EOS 40D smattrar lydigt på och tar sex bilder per sekund (jag är mycket glad över att jag alltid har kameran i seriebildsläge, även om det ibland gör att jag av misstag tar flera foton).
Den kaliforniska kondoren är den största fågeln i Nordamerika med ett vingspann på i snitt 2,73 meter. Den är också en av de allra mest sällsynta och listad som "critically endangered". 1987 fanns det bara 22 fåglar kvar, varför man beslöt att fånga in dem och föda upp dem i fångenskap. 1991 kunde man släppa ut de första fåglarna och antalet kondorer hart långsamt med stadigt ökat sedan dess. Idag finns det 297 kaliforniska kondorer, varav 147 lever i det vilda. Och vi såg två av dem! Kondoren ovan är märkt med nummer 34.
Den kaliforniska kondoren är den största fågeln i Nordamerika med ett vingspann på i snitt 2,73 meter. Den är också en av de allra mest sällsynta och listad som "critically endangered". 1987 fanns det bara 22 fåglar kvar, varför man beslöt att fånga in dem och föda upp dem i fångenskap. 1991 kunde man släppa ut de första fåglarna och antalet kondorer hart långsamt med stadigt ökat sedan dess. Idag finns det 297 kaliforniska kondorer, varav 147 lever i det vilda. Och vi såg två av dem! Kondoren ovan är märkt med nummer 34.
söndag 6 april 2008
It is never enough
Vi begav oss tillbaka till våra rum och diskuterade vad vi skulle göra om det fortsatte att snöa. Efter någon timme var hade restaurangen öppnat så att vi kunde äntligen äta frukost. Det snöade nu mindre och temperaturen hade krypit upp över nollsträcket. När vi ätit klart hade snön äntligen slutat falla, men det var fortfarande mer eller mindre igenmulet. Vi bestämde oss för att återvända till våra rum och vila en timme.
En timme senare skiner solen och det är halvklart! Vi kör lite längs kanten och tittar ned i dalen. Eftersom jag gjorde samma tur förra året är det nu kul med snön, den ger en extra krydda även om den inte går hela vägen ned (det är normalt runt 10C varmare i botten av kanjonen av uppe vid kanten).
Vi tar oss sedan till Yaki Point och börjar gå ned i längs South Kaibab Trail, samma stig som förra året. I början är det lite otäckt, snön är hårt backad och mycket hal. Vi tar det mycket försiktigt, om du skulle halka och hamna utanför stigen är det en bra bit ned till nästa serpentinsväng, om det finns någon. De flesta av amerikanerna tar det inte lika försiktigt - det är inte så konstigt att så många skadar sig eller tom dör i nationalparkerna.
När vi närmar oss slutet på serpentinsvängarna så möter vi ett multåg som transportar gods till och från Phantom ranch längst ned på botten. Eftersom vi fotograferar så mycket så går det ganska långsamt nedåt. Stigen blir gradvis lerigare och lerigare. Efter nästan två timmar når vi så vårt mål, Cedar Ridge, ungefär 300 meter under kanten. Normalt hade vi fortsatt lite längre, men eftersom vi startade så sent vänder vi tillbaka. På tillbakavägen får vi uppleva något som är få förunnat, men det skriver jag om nästa gång.
En timme senare skiner solen och det är halvklart! Vi kör lite längs kanten och tittar ned i dalen. Eftersom jag gjorde samma tur förra året är det nu kul med snön, den ger en extra krydda även om den inte går hela vägen ned (det är normalt runt 10C varmare i botten av kanjonen av uppe vid kanten).
Vi tar oss sedan till Yaki Point och börjar gå ned i längs South Kaibab Trail, samma stig som förra året. I början är det lite otäckt, snön är hårt backad och mycket hal. Vi tar det mycket försiktigt, om du skulle halka och hamna utanför stigen är det en bra bit ned till nästa serpentinsväng, om det finns någon. De flesta av amerikanerna tar det inte lika försiktigt - det är inte så konstigt att så många skadar sig eller tom dör i nationalparkerna.
När vi närmar oss slutet på serpentinsvängarna så möter vi ett multåg som transportar gods till och från Phantom ranch längst ned på botten. Eftersom vi fotograferar så mycket så går det ganska långsamt nedåt. Stigen blir gradvis lerigare och lerigare. Efter nästan två timmar når vi så vårt mål, Cedar Ridge, ungefär 300 meter under kanten. Normalt hade vi fortsatt lite längre, men eftersom vi startade så sent vänder vi tillbaka. På tillbakavägen får vi uppleva något som är få förunnat, men det skriver jag om nästa gång.
fredag 4 april 2008
Martin Luther King, Jr was born in this house
I dagarna är det 40 år sedan Martin Luther King mördades. Det är hans födelsehus i Atlanta.
torsdag 3 april 2008
Fördiskning
Jag har alltid ställt mig frågande till diskmaskinsdiskmedelsreklamen. Så länge som jag kan minnas har det aldrig varit något problem med att diskmaskinerna inte diskar rent. Varför envisas då tillverkarna att under årtionden pumpa ut reklam som säger "nu är det slut på fördiskningen". (Och om diskmedelen faktiskt fungerat som de påstås göra så hade det också inneburit slutet på reklamen).
Idag insåg jag varför. Amerikanska diskmaskiner skiljer sig från svenska. Våra diskmaskiner har två roterande armar, en för underkorgen och en för överkorgen. All disk får då en ganska kraftig dusch med vatten per varje varv. En amerikansk diskmaskin har bara en arm, för underkorgen. Mitt i överkorgen sitter ett litet rör med en liten hatt på. Under hatten finns det öppningar åt sidorna. Under diskning sprutas sedan vatten rakt upp i hatten, som då omdirigerar vattnet utåt sidorna. Den här lösningen borde ge ett sämre tryck i vattnet som träffar disken. Den stora nackdelen är dock att disk lätt hamnar i vattenskugga bakom något föremål i maskinen, vattnet kommer ju hela tiden från samma ställe. Din disk blir inte ren och du tror att du behöver ett bättre diskmedel.
Idag insåg jag varför. Amerikanska diskmaskiner skiljer sig från svenska. Våra diskmaskiner har två roterande armar, en för underkorgen och en för överkorgen. All disk får då en ganska kraftig dusch med vatten per varje varv. En amerikansk diskmaskin har bara en arm, för underkorgen. Mitt i överkorgen sitter ett litet rör med en liten hatt på. Under hatten finns det öppningar åt sidorna. Under diskning sprutas sedan vatten rakt upp i hatten, som då omdirigerar vattnet utåt sidorna. Den här lösningen borde ge ett sämre tryck i vattnet som träffar disken. Den stora nackdelen är dock att disk lätt hamnar i vattenskugga bakom något föremål i maskinen, vattnet kommer ju hela tiden från samma ställe. Din disk blir inte ren och du tror att du behöver ett bättre diskmedel.
Unspectacular view
Det snöade fortfarande när vi gick och lade oss i Grand Canyon Village. Väderprognosen såg inte lovande ut för morgonen men eftersom vi missat solnedgången var vi ändå fast beslutna att gå upp innan soluppgången.
Det första vi gör när vi går upp är så klart att kolla vädret. Det är upphåll! Hoppet stiger. På marken ligger ännu mer snö än när vi lade oss. Det är fortfarande minusgrader, kanske -3C. Vi skrapar rutorna på bilen med tunnt och flamsigt lock från en burk med mandlar (kom ihåg att vi kör en bil från Kalifornien).
Vi kör de få kilometrarna till Mather Point på oplogade vägar. Flickorna är ivriga, för dem är det här resan höjdpunkt. Vi går ur bilen och möts av... Dimma! Man kanske kan se halvvägs till Coloradofloden, inte mer. Vi fryser så vi skakar, trots att vi tagit på oss alla kläder vi har med och använder strumpor som vantar. Lagom tills solen i normala fall stiger över horisonten börjar det snöa igen...
Ordentligt nedstämda kör vi tillbaka till hotellet och börjar fundera på vad vi ska göra om det inte klarnar upp. Funderar och funderar förresten. Johanna är tydligt med att hon inte lämnar Grand Canyon innan hon sett den på riktigt.
Det första vi gör när vi går upp är så klart att kolla vädret. Det är upphåll! Hoppet stiger. På marken ligger ännu mer snö än när vi lade oss. Det är fortfarande minusgrader, kanske -3C. Vi skrapar rutorna på bilen med tunnt och flamsigt lock från en burk med mandlar (kom ihåg att vi kör en bil från Kalifornien).
Vi kör de få kilometrarna till Mather Point på oplogade vägar. Flickorna är ivriga, för dem är det här resan höjdpunkt. Vi går ur bilen och möts av... Dimma! Man kanske kan se halvvägs till Coloradofloden, inte mer. Vi fryser så vi skakar, trots att vi tagit på oss alla kläder vi har med och använder strumpor som vantar. Lagom tills solen i normala fall stiger över horisonten börjar det snöa igen...
Ordentligt nedstämda kör vi tillbaka till hotellet och börjar fundera på vad vi ska göra om det inte klarnar upp. Funderar och funderar förresten. Johanna är tydligt med att hon inte lämnar Grand Canyon innan hon sett den på riktigt.
onsdag 2 april 2008
Hunger for the flesh
Ett foto från den första hela dagen som Catharina, Johanna och Sofia var här. Vi (jag) missade St Patricks-paraden som gick genom centrala San Francisco. Istället för att snabbt köra igenom centrala SF så blev vi sittandes i bilkö på en bakgata...
Fotot är från den mest kända utsiktplatsen över Golden Gate. Den tagen mitt ganska mitt på dagen, alla färger kommer från efterbehandlingen i Lightroom
Fotot är från den mest kända utsiktplatsen över Golden Gate. Den tagen mitt ganska mitt på dagen, alla färger kommer från efterbehandlingen i Lightroom
Plastpåsar och microchip
De flesta som varit i USA vet att det här landet har en stor förkärlek för tunna och därmed helt värdelösa plastpåsar. På bio och TV kommer huvudpersonen alltid hem från affären med sina matvaror i en pappkasse utan handtag. Det är fel. Istället får man sina varor packade i platspåsar som kanske håller för en belastning på två kilo. Det blir med andra ord många plastpåsar. Jag brukar sällan komma undan med färre än sex påsar. Jag läste någonstans att det här landet gör av med två miljoner sådana här plastpåsar - i timmen!
Jag cyklar alltid till affären när jag ska handla. Med mig har jag mina två cykelväskor som rymmer förvånansvärt mycket. När jag kom fram till kassan idag hände något otroligt, något som aldrig hänt förut. Mannen såg mina väskor men istället för att konfunderat titta på dem (vem tar med två stora oranga saker till affären?) så förstod han att det faktiskt var cykelväskor. Och han frågade: "har du med dig egna väskor?" Jag slapp plastpåsarna och den obligatoriska ompackningen vid min cykel! Det händer nog ingen mer gång.
När jag ändå skriver om mataffären så måste jag också berätta om en sak som hände första veckan. Jag var tvungen att visa leg när jag köpte öl (det måste jag alltid). Kassörskan blev väldigt fascinerad av mikrochipet på mitt leg men hur jag än försökte förklara vad det var så kopplade hon inte. Efter ett tag trodde jag att hon började förstå men istället frågade hon: "do you need to put it under your skin?". Jag gav upp och mumlade något ohörbart.
Jag cyklar alltid till affären när jag ska handla. Med mig har jag mina två cykelväskor som rymmer förvånansvärt mycket. När jag kom fram till kassan idag hände något otroligt, något som aldrig hänt förut. Mannen såg mina väskor men istället för att konfunderat titta på dem (vem tar med två stora oranga saker till affären?) så förstod han att det faktiskt var cykelväskor. Och han frågade: "har du med dig egna väskor?" Jag slapp plastpåsarna och den obligatoriska ompackningen vid min cykel! Det händer nog ingen mer gång.
När jag ändå skriver om mataffären så måste jag också berätta om en sak som hände första veckan. Jag var tvungen att visa leg när jag köpte öl (det måste jag alltid). Kassörskan blev väldigt fascinerad av mikrochipet på mitt leg men hur jag än försökte förklara vad det var så kopplade hon inte. Efter ett tag trodde jag att hon började förstå men istället frågade hon: "do you need to put it under your skin?". Jag gav upp och mumlade något ohörbart.
tisdag 1 april 2008
Mot Grand Canyon! eller Snöar det i öknen?
Klockan ringer tidigt på söndagsmorgonen, eller snarare natten. Efter några sista förberedelser är vi så redo att lämna Livermore strax efter klockan fem. Vi har långt att köra, det är 120 mil till Grand Canyon och vi vill hinna dit i tid för solnedgången. Vi är snart ute på Interstate 5 och milen flyger förbi samtidigt som solen börjar färga himlen röd. Vi passerar oändliga rader av frukträd och vinodlingar. Fram på förmiddagen är det dags att svänga in på I40 och börja färden österut.
Landskapet ändrar karaktär och blir snabbt kuperat när vi kör in i bergsområdet norr om Los Angeles. Någon frågar förvånat om det inte är snö som ligger på topparna framför oss. Visst är det snö. Och det blir mer och mer snö ju högre upp vi kommer. När vi passerar passet vid Tehachapi är det faktiskt snö bredvid vägen och bara några få plusgrader utanför bilen. På andra sidan passet ligger öknen, så snön försvinner så klart snabbt igen.
Vi stannar till för lunch i den tröstlösa hålan Barstow. Maken till tråkigare samhälle får man leta efter. Totalt ointressant och bara deprimerande. Vi äter på ett ställe med det fantastiska namnet "Donut Star Chinese Food". Det skulle vi inte ha gjort, maten är hemsk och ingen får i sig mer än 1/3 av den. När vi lämnar stället räknar vi med att alla är magsjuka inom ett dygn (vi klarade oss). Vi gör en snabb avstickare på Route 66 innan vi fortsätter mot Grand Canyon.
Vi tar en kaffe i Needles, precis innan vi kör in i Arizona. Det börjar kännas att vi närmar oss slutet på resan, det är mindre än 30 mil kvar innan vi ska lämna I40 och svänga upp mot Grand Canyon. Vi passerar Kingman, nu är det mindre än 15 mil till avfarten.
Då händer det! Vid den i princip sista(!) avfarten innan Williams, där vi ska svänga av, är motorvägen avstängd. Vi ser hur de precis sätter ut konerna och leder av trafiken från motorvägen. Hade vi kommit en minut tidgare hade vi fått köra vidare! Istället sitter vi chockade i bilen och undrar vad vi ska ta oss till - det vimlar ju inte av vägar i öknen. Vi blir ännu mer chockade när vi pratar med en av vägarbetarna, det finns INGA alternativa vägar. Vi måste köra nästan hela vägen till Phoenix - rakt söderut. Först efter femton mil finns det en väg som ska kunna ta oss tillbaka i nordöstlig riktning mot Grand Canyon. Under de få minuter som passerat har det bildats en lång kö ute på motorvägen.
Med låg moral svänger vi av söderut. Vi var ju nästan framme, det vara bara 25 mil kvar av de 120 som vi hade att köra. Tidsmässigt gick allt perfekt, det såg ut som att vi skulle komma fram till Grand Canyon en dryg timme innan solnedgången. Nu kan vi glömma den. Landskapet som vi passerar är visserligen trevligt, med stora fina Vilda Västern-kaktusar med det gör föga för att muntra upp oss.
Strax innan Congress, där vi äntligen ska få lämna vägen mot Phoenix, får vi till slut reda på anledningen till att I40 stängts av i båda riktningarna på en sträcka av 30 mil (eftersom det knappt finns några av- och påfarter var sträckan faktiskt så lång). Det har skett en stor seriekrock med över 150 inblandade bilar och flera döda. Stämningen blir dämpad, men nu vet vi i alla fall vad som hänt och gör det lättare att acceptera omvägen.
Vi kör in i ett kuperat landskap och inser anledningen till krocken. Snö! Temperaturen faller snabbt ned mot nollsträcket och snön på marken börjar få sällskap av snö ovanifrån. Vi inser snabbt att vi kör en bil från Kalifornien. I Kalifornien snöar det inte, speciellt inte på våren. Vi har alltså sommardäck. Inte bra.
Trots att vi nu i alla fall kör i nordöstlig riktning har vi ingen aning om hur vi ska ta oss till Grand Canyon. Vi vet att det någonstans på en 30 mil lång vägsträcka har inträffat en seriekrock. Vår väg norrut ligger 2/3 in av de 30 milen. Det finns små två vägar som leder upp mot I40, men vi vet inget om dem eller om de ens är öppna.
Vi ser en parkerad snöplog vid vägkanten. Jag hoppar upp på fotsteget och frågar en man med stort vitt skägg och fyra tänder om vad han vet. Han säger att en av de två småvägarna är stängd och rekommenderar oss att övernatta i nästa håla. Inte direkt det besked vi ville ha. Strax efter pratar jag med en polis men han vet inget alls. Han ger oss i alla fall telefonnumret till trafikupplysningen. När jag går från polisbilen ser vi hur han på en gång börjar prata i radio. Vi gissar att han berättar för sina kollegor om de galna utlänningarna i en kalifornienskyltat bil som desperat försöker ta sig till Grand Canyon. Jag ringer till trafikupplysningen, de säger inget om några fler avstängada vägar.
Vi har nu upptäck ett nytt alternativ till småvägarna som leder upp mot I40. Från Flagstaff, som ligger öster om Williams, där vi ursprungligen skulle ha svängt av, går det en väg i nordvästlig riktning mot Grand Canyon. Tar vi vägen så riskerar vi inte att fastna vid I40 som fortfarande är avstängd. Trots att den är lite längre så är valet lätt.
Vi fortsätter på mindre vägar ett tag till. Det är kuperat och på höger sida om är det riktigt brant. Inte läge att få sladd och kana av vägen. Temperaturen pendlar runt nollan och det fortsätter att snöa. Det är så mycket snö på marken att det måste ha snöat ett bra tag. Vi förvånas ideligen av hur fort amerikanerna kör, vi blir ofta omkörda trots väglaget och stupet på höger sida. De sista dryga fem milen in mot Flagstaff går på en större väg och vi räknar därför med att det värsta snart ska vara över.
När vi till slut svänger ut på den stora vägen inser vi stället att det värsta precis har börjat. Det har blivit mörkt, trafiken är tät och det är många långtradare ute. Temperaturen sjunker ytterligare och snömodden upphör. Istället ser vi hur bilarnas bakljus speglar sig i den frusna vägbanan. Spolarvätskan har frysit och förstört antingen pumpen eller slangarna. Och vi kör fortfarande på sommardäck. Vi blir hela tiden passerad av både bilar och långtradare som om det vore sommar. Det är dessutom nedförbacke, vi ska ned från över 2000 möh till ungefär 1000 möh. Vi ligger runt 70 km/h och de susar förbi i över 100 km/h. Att vi kör så försiktigt att risken att få sladd är liten betyder lite om du får skenande långtradare i baken...
Efter kanske två mil så drabbas vi av det som vi senare får veta också orsakade den stora seriekrocken - en whiteout. Sikten försvinner helt, vi ser bara några meter framför motorhuven. Området är som tur är litet, bara 100-200 meter. Äntligen börjar våra medtrafikanter att också inse att förhållandena inte är att leka med. I motstående körfält passerar vi en liten seriekrock med tre bilar. Vi ser också åtminstone sex bilar som ligger i diket. Sofia ser en sådan där lastbil som normalt transporterar nya bilar, den här är helt full med bärgade och kvaddade bilar. Uppförbacken för de som är på väg söderut blir för svår för många lastbilar och vi kör längs med en milslång bilkö.
Till vår lättnad kommer vi till slut fram till Flagstaff, där temperaturen är -3C. Vi käkar på McDonalds innan Sofia byter av Johanna vid ratten. När vi lämnar Flagstaff sjunker temperaturen snabbt, inom några minuter är den -8C. Jag tror inte det var så kallt någon gång i Uppsala innan jag åkte hit. Vägen mot Grand Canyon är liten och det är inte mycket trafik. Eftersom det fortfarande snöar så är vägen helt snötäckt. Vid något tillfälle kommer vi över i fel körfält eftersom vi inte ser mittmarkeringarna och det är en och två filer om vartannat.
Strax efter att klockan passerat 23 så kör vi till slut in i Grand Canyon National Park. På vägen ligger ett jämnt snötäcke, det är inte många bilar som lyckats ta sig hela vägen fram. De ursprungliga 120 milen har blivit drygt 150 mil. Temperaturen är -4C och det snöar fortfarande.
Seriekrocken då? En kraftig whiteout strax väster om Flagstaff orsakade två simultana olyckor i båda körfälten. Totalt 139 bilar var inblandade, över femtio personer skadades och två omkom. Det tog nästan ett dygn innan vägen kunde öppnas igen. Det var den största bilolyckan i Arizonas historia. Vädersystemet fortsatte sedan österut där det i vissa området i Mellanvästern orsakade de värsta översvämmningarna på 25 år.
Några videosnuttar för de intresserade finns här. (45s in i sista videon anar man lastbilen med alla bärgade bilar). Jag har bara tagit den första bilden, övriga kommer från Johanna och Catharina.
Landskapet ändrar karaktär och blir snabbt kuperat när vi kör in i bergsområdet norr om Los Angeles. Någon frågar förvånat om det inte är snö som ligger på topparna framför oss. Visst är det snö. Och det blir mer och mer snö ju högre upp vi kommer. När vi passerar passet vid Tehachapi är det faktiskt snö bredvid vägen och bara några få plusgrader utanför bilen. På andra sidan passet ligger öknen, så snön försvinner så klart snabbt igen.
Vi stannar till för lunch i den tröstlösa hålan Barstow. Maken till tråkigare samhälle får man leta efter. Totalt ointressant och bara deprimerande. Vi äter på ett ställe med det fantastiska namnet "Donut Star Chinese Food". Det skulle vi inte ha gjort, maten är hemsk och ingen får i sig mer än 1/3 av den. När vi lämnar stället räknar vi med att alla är magsjuka inom ett dygn (vi klarade oss). Vi gör en snabb avstickare på Route 66 innan vi fortsätter mot Grand Canyon.
Vi tar en kaffe i Needles, precis innan vi kör in i Arizona. Det börjar kännas att vi närmar oss slutet på resan, det är mindre än 30 mil kvar innan vi ska lämna I40 och svänga upp mot Grand Canyon. Vi passerar Kingman, nu är det mindre än 15 mil till avfarten.
Då händer det! Vid den i princip sista(!) avfarten innan Williams, där vi ska svänga av, är motorvägen avstängd. Vi ser hur de precis sätter ut konerna och leder av trafiken från motorvägen. Hade vi kommit en minut tidgare hade vi fått köra vidare! Istället sitter vi chockade i bilen och undrar vad vi ska ta oss till - det vimlar ju inte av vägar i öknen. Vi blir ännu mer chockade när vi pratar med en av vägarbetarna, det finns INGA alternativa vägar. Vi måste köra nästan hela vägen till Phoenix - rakt söderut. Först efter femton mil finns det en väg som ska kunna ta oss tillbaka i nordöstlig riktning mot Grand Canyon. Under de få minuter som passerat har det bildats en lång kö ute på motorvägen.
Med låg moral svänger vi av söderut. Vi var ju nästan framme, det vara bara 25 mil kvar av de 120 som vi hade att köra. Tidsmässigt gick allt perfekt, det såg ut som att vi skulle komma fram till Grand Canyon en dryg timme innan solnedgången. Nu kan vi glömma den. Landskapet som vi passerar är visserligen trevligt, med stora fina Vilda Västern-kaktusar med det gör föga för att muntra upp oss.
Strax innan Congress, där vi äntligen ska få lämna vägen mot Phoenix, får vi till slut reda på anledningen till att I40 stängts av i båda riktningarna på en sträcka av 30 mil (eftersom det knappt finns några av- och påfarter var sträckan faktiskt så lång). Det har skett en stor seriekrock med över 150 inblandade bilar och flera döda. Stämningen blir dämpad, men nu vet vi i alla fall vad som hänt och gör det lättare att acceptera omvägen.
Vi kör in i ett kuperat landskap och inser anledningen till krocken. Snö! Temperaturen faller snabbt ned mot nollsträcket och snön på marken börjar få sällskap av snö ovanifrån. Vi inser snabbt att vi kör en bil från Kalifornien. I Kalifornien snöar det inte, speciellt inte på våren. Vi har alltså sommardäck. Inte bra.
Trots att vi nu i alla fall kör i nordöstlig riktning har vi ingen aning om hur vi ska ta oss till Grand Canyon. Vi vet att det någonstans på en 30 mil lång vägsträcka har inträffat en seriekrock. Vår väg norrut ligger 2/3 in av de 30 milen. Det finns små två vägar som leder upp mot I40, men vi vet inget om dem eller om de ens är öppna.
Vi ser en parkerad snöplog vid vägkanten. Jag hoppar upp på fotsteget och frågar en man med stort vitt skägg och fyra tänder om vad han vet. Han säger att en av de två småvägarna är stängd och rekommenderar oss att övernatta i nästa håla. Inte direkt det besked vi ville ha. Strax efter pratar jag med en polis men han vet inget alls. Han ger oss i alla fall telefonnumret till trafikupplysningen. När jag går från polisbilen ser vi hur han på en gång börjar prata i radio. Vi gissar att han berättar för sina kollegor om de galna utlänningarna i en kalifornienskyltat bil som desperat försöker ta sig till Grand Canyon. Jag ringer till trafikupplysningen, de säger inget om några fler avstängada vägar.
Vi har nu upptäck ett nytt alternativ till småvägarna som leder upp mot I40. Från Flagstaff, som ligger öster om Williams, där vi ursprungligen skulle ha svängt av, går det en väg i nordvästlig riktning mot Grand Canyon. Tar vi vägen så riskerar vi inte att fastna vid I40 som fortfarande är avstängd. Trots att den är lite längre så är valet lätt.
Vi fortsätter på mindre vägar ett tag till. Det är kuperat och på höger sida om är det riktigt brant. Inte läge att få sladd och kana av vägen. Temperaturen pendlar runt nollan och det fortsätter att snöa. Det är så mycket snö på marken att det måste ha snöat ett bra tag. Vi förvånas ideligen av hur fort amerikanerna kör, vi blir ofta omkörda trots väglaget och stupet på höger sida. De sista dryga fem milen in mot Flagstaff går på en större väg och vi räknar därför med att det värsta snart ska vara över.
När vi till slut svänger ut på den stora vägen inser vi stället att det värsta precis har börjat. Det har blivit mörkt, trafiken är tät och det är många långtradare ute. Temperaturen sjunker ytterligare och snömodden upphör. Istället ser vi hur bilarnas bakljus speglar sig i den frusna vägbanan. Spolarvätskan har frysit och förstört antingen pumpen eller slangarna. Och vi kör fortfarande på sommardäck. Vi blir hela tiden passerad av både bilar och långtradare som om det vore sommar. Det är dessutom nedförbacke, vi ska ned från över 2000 möh till ungefär 1000 möh. Vi ligger runt 70 km/h och de susar förbi i över 100 km/h. Att vi kör så försiktigt att risken att få sladd är liten betyder lite om du får skenande långtradare i baken...
Efter kanske två mil så drabbas vi av det som vi senare får veta också orsakade den stora seriekrocken - en whiteout. Sikten försvinner helt, vi ser bara några meter framför motorhuven. Området är som tur är litet, bara 100-200 meter. Äntligen börjar våra medtrafikanter att också inse att förhållandena inte är att leka med. I motstående körfält passerar vi en liten seriekrock med tre bilar. Vi ser också åtminstone sex bilar som ligger i diket. Sofia ser en sådan där lastbil som normalt transporterar nya bilar, den här är helt full med bärgade och kvaddade bilar. Uppförbacken för de som är på väg söderut blir för svår för många lastbilar och vi kör längs med en milslång bilkö.
Till vår lättnad kommer vi till slut fram till Flagstaff, där temperaturen är -3C. Vi käkar på McDonalds innan Sofia byter av Johanna vid ratten. När vi lämnar Flagstaff sjunker temperaturen snabbt, inom några minuter är den -8C. Jag tror inte det var så kallt någon gång i Uppsala innan jag åkte hit. Vägen mot Grand Canyon är liten och det är inte mycket trafik. Eftersom det fortfarande snöar så är vägen helt snötäckt. Vid något tillfälle kommer vi över i fel körfält eftersom vi inte ser mittmarkeringarna och det är en och två filer om vartannat.
Strax efter att klockan passerat 23 så kör vi till slut in i Grand Canyon National Park. På vägen ligger ett jämnt snötäcke, det är inte många bilar som lyckats ta sig hela vägen fram. De ursprungliga 120 milen har blivit drygt 150 mil. Temperaturen är -4C och det snöar fortfarande.
Seriekrocken då? En kraftig whiteout strax väster om Flagstaff orsakade två simultana olyckor i båda körfälten. Totalt 139 bilar var inblandade, över femtio personer skadades och två omkom. Det tog nästan ett dygn innan vägen kunde öppnas igen. Det var den största bilolyckan i Arizonas historia. Vädersystemet fortsatte sedan österut där det i vissa området i Mellanvästern orsakade de värsta översvämmningarna på 25 år.
Några videosnuttar för de intresserade finns här. (45s in i sista videon anar man lastbilen med alla bärgade bilar). Jag har bara tagit den första bilden, övriga kommer från Johanna och Catharina.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)