Varför ännu ett foto på Patterson Pass? Jag ville lägga upp en bild med lite cykelanknyting och då passar backen ypperligt. Patterson Pass är som de flesta numera vet min absoluta favoritbacke. Backen är också platsen för mitt hastighetsrekord (75km/h) och flera etapper i USA främsta cykellopp Tour of California.
Men varför cykelanknytning? Idag cyklade jag nämligen mitt första pass på min nyinköpta kolfiberracer, den italienska skönheten Wilier Mortirolo. Jag har alltid varit väldigt nöjd (och är det fortfarande) med min specialbyggda långfärdscykel. Visst har jag insett att en racer är bättre för landsvägscykling men de har känts akuellt att köpa en renodlad racer förrän nu.
Jag gav mig iväg runt åtta på morgonen, innan den värsta värmen. Planen var att köra ett kortare pass på runt 35 km. Racern kändes mycket smidigare än min långfärdscykel och den accelererade mycket bättre. Tyvärr kunde jag inte se hur fort jag cyklade eftersom min cykeldator inte ville vara med och leka samtidigt som styret var så tjockt att jag inte kunde montera dit min GPS. Det kändes i alla fall som att det hyfsat fort. Vid Börje kyrka missade jag en avtagsväg eftersom jag inte hade GPS:en på styret. Det tog säkert fem kilometer innan jag upptäckte det - plötsligt stod det "Vänge 7" på en skylt och det skulle det inte alls göra... Som tur är så går det utmärkt att cykla tillbaka till Uppsala via Vänge så istället för en tur NV Uppsala så fick det blev en runda rakt västerut. För en kort stund så hoppade cykeldatorn igång och gav mig tillräckligt med information för att jag skulle förstå att jag hade chansen att nå 30 km/h i snitt - snabbare än jag någonsin jag cyklat under ett ensampass.
Jag rullade in på Djäknegatan drygt en timme efter att jag startade. Förväntansfull kopplade jag in GPS:en i datorn (den fick istället ligga i en ryggficka under passet). Den modiferade rundan visade sig vara 34,5 km, bara 500 meter från de planerade 35 km. Och snittet var precis 32km/h! För de 27 km som gick på små vägarna på landet var snittet ännu högre - 34 km/h! Tidigare har jag aldrig snittat över 27 km/h när jag cyklat ensam. Häftigt! Jag hade aldrig kunnat tro att skillnaden mellan min långfärdscykel och en racer skulle vara så här stor. Plötsligt känns 10h på Vätternrundan inte bara möjligt utan också troligt.
tisdag 30 juni 2009
Faster than always
måndag 15 juni 2009
Vätternrundan 2009
Åtta minuter innan midnatt i fredags var det dags för mig och Catharina att åter cykla runt Vättern. Väderprognosen var inte direkt gynnsam men ändå mycket bättre än någon dag innan starten. Vi hade en fin och lugn resa fram till den första depån vid Hästholmen. Efter Hästholmen blev klungona större och tempot högre, precis som de senaste åren. I år var vår klunga bara riktigt stor, inte gigantisk som förra året, så de var inga större problem att hålla ihop och undvika de få bilarna som var ute mitt i natten. Tyvärr började det regna strax efter Hästholmen men det var inte lika jobbigt som vi befarat. Vi kunde se de andra cyklisterna mycket bättre än förväntat och alla kläddiskussioner visade sig ha gett önskat resultat eftersom vi klarade oss från att frysa.
Efter Gränna tilltog regnet och med det både vattensprutet från andra cyklister och vattenpölarna i den ibland spåriga asfalten. I en utförsbacke lyckades jag samtidgt köra in i stor vattenpöl och få ett kraftigt däcksprut från cyklisten framför. Jag kände på en gån hur vattnet rann innnanför mina skoskydd ner i skona. Under resten av loppet var jag mycket nöjd över mitt val av ullstrumpor - slå länge vi cyklade frös jag aldrig om mina våta fötterna trots att temperaturen i snitt var 10-11C.
Den första tredjedelen klarades av på en lite mindre än fyra timmar. Sidvinden var jobbig i Jönköping och vi insåg att vi skulle få en jobbig resa i motvinden upp längst Vätterns västra sida men konstigt var det bara i just Jönköping som det blåste på riktigt. Cyklingen fram till Hjo flöt på riktigt fint. Det regnade fortfarande nästan hela tiden men vi frös aldrig. Vid två tillfällen hamnade vi i spontant formade klungor som faktiskt fungerade efter konstens alla regler - samtliga hjälptes åt att dra och visade hänsyn. Det krävdes över 2,5 varv runt Vättern innan den inträffade men till slut skedde det! Halva sträckan passerades på tiden 5:58, två minuter snabbare än förra året.
Strax innan Hjo började jag få problem med mina knän, speciellt det vänstra. Vid varje tramptag skar en skarp smärta genom insidorna av knäna. Smärtan var alltid värre efter att jag inte trampat på ett tag. Jag hade aldrig känt något likande innan. Till en början var smärtan hanterbar men mellan Hjo och Karlsborg blev den allt värre. Jag försökte cykla med högre kadens för att minska smärtan men det hjälpte bara marginellt. Jag insåg att om det fortsatte att bli värre i samma takt så var det nog läge att bryta i Karlsborg. En dryg halvmil innan Karlsborg blev vi passerade av ännu en klunga eftersom vi tvingats dra ned på farten. Jag vet inte vad det var som fick mig att försöka hänga på den, trots mina knäproblem. Hursomhelst så upptäckte jag att knäna konstigt nog fungerade lite bättre under hög belastning och hög kadens.
Resterande nio mil var det bara att bita ihop och köra på, sänkte jag farten blev smärtan värre i knäna. Vi kunde hålla ett hyfsat tempo även om jag kände att det nog fanns en del mer att hämta om jag kroppen fungerat utan problem. Sista milen fick jag lite krampkänningar i högerlår eftersom det högerbenet fått jobba mer eftersom smärtan var störst i vänster knä. Sista biten in mot Motala är underbart lättcyklad och vi rullade in under målportalen med en sluttid på 12:27, bara åtta minuter långsammare än ifjol. På det hela taget är jag riktigt nöjd med årets runda. Vi cyklade utan några som helst tidsmål och utan att köra på max. Det regnade under fyra-fem timmar och jag hade problem med mina knän. Trots det blev tiden så pass bra som 12:27. Kul!
Fotot ovan visar en solnedgång i The Real Hidden Valley i Joshua Tree National Park.
torsdag 11 juni 2009
Path of unknown leaves
Gamla Uppsala i början av maj.
Om en liten stund åker jag och min cykel till Örebro. Imorgon bär det sedan av till Motala och Vätternrundan. Vädret ser inte helt optimalt ut, men prognoserna har i alla fall gått åt rätt håll de senaste dagarna.Vi har inga speciella tidsmål i år utan vi ser rundan mer som träning inför Himalayacyklingen i slutet av sommaren.
fredag 5 juni 2009
Not one more word
Round Valley Regional Park, en bit nordöst om Livermore. Riktig fin och trevlig att cykla i, dock tråkig väg dit.
I onsdags sprang jag Blodomloppet, mest som en kul grej och för att få lite välbehövlig tempoträning. En tid på runt 47-48 minuter kändes lagom med tanke på förutsättningarna. Jag följde inte med i den vanliga rusningen de första kilometrarna (som dessutom infattar en del stigning), utan höll ett stabilt tempo på runt 4:40-4:50. När det vände nedåt vid vändpunkten i Ulltuna lät jag benen rulla på ordentligt, jag tog massor av placeringar och höll för någon kilometer ett tempo som definitivt var snabbare än 4 min/km. På den sista, platta, halvan längs Fyrisån kunde jag mala på i 4:30-tempo eller lite snabbare. Benen kändes fantastiskt pigga hela loppet och istället var det flåset som begränsade mig, precis tvärtom mot vad jag hade förväntat mig. Jag fick tyvärr lite håll efter 6 km vilket störde en del. När tittade på min klocka efter målgången visade den 43:50 - långt snabbare än vad jag räknat med. Dessutom med en relativt låg puls eftersom jag inte maxade. Tyvärr är banan med största sannolikhet för kort, så även om jag slog mitt PB med knappt tio sekunder så kan jag inte räkna tiden. En rimligare sluttid är istället 44:30-44:40. Jag hade aldrig trott på en så bra tid innan loppet. Riktigt kul!
tisdag 2 juni 2009
Another moment
Hoover Dam på gränsen mellan Nevada och Arizona. Igår dök mitt examensbevis upp i brevlådan så nu har jag papper på att jag är doktor!